Skip to main content

Full text of "Svenska teatern; några anteckningar"

See other formats


PURCHASED FOR THE 

UNIVERSITY OF TORONTO LIBRARY 

FROM THE 

CANADA COUNCIL SPECIAL GRANT 



FOR 

DRAMA 
1968 




VII 

UNXfJEJL 
KARL JOHANS TLOmST 

ias5 rF- leaa 



Jydqra, arttecknlTZ^Ar 
JSriLS PEHS ONJN-JS 



STOciciioua 

'WA.WI.STM.ÖMO-WIDSnLAMiy 



SVENSKA TEATERN 

VII 
UNDER 

KARL JOHANSTIDEN 

1835—1838 



\ 



SVENSKA TEATERN 

vn 
UNDER KARL JOHANSTIDEN 

1835—1838 



NÅGRA ANTECKNINGAR AF 

NILS PEBSONNE 




STOCKHOLM 
WAHLSTRÖM & WIDSTRAND 



'■'NI 3 1969 



ISAAC MAECUS mTKTK. -AKTIEBOLAG 

STOCKHOLM 

19 2 5 



U.1 



INNEHALL. 



KUNGLIGA TEATERNS VERKSAMHET UNDER PRESIDENTEN PER 

WESTERSTRANDS STYRELSE 

Sid. 

Om Kungliga teatern och dess styrelse i Göteborgs Dagblad 

augusti 1835 7 

Kungliga teaterns repertoar under spelåret 1835 — 1836. ... 10 

Andrea Kretzmer 14 

Konungens återkomst till Stockholm 19 oktober 18 

Galaspektaklet 2 november 22 

Schillers "Fiesco" 28 

Kungliga teaterns personals uppvaktning för konungen ... 31 

Hofsångaren Bergs konsert . , 32 

Eeprisen af Glucks "Armide" 33 

Kullbergs "Svenskame i Neapel" 35 

Elise Frösslinds och Charlotte Eriksons återinträda vid Kung- 
liga teatern 39 

Ducanges "Diamanten" 40 

Hof kapellisterna Bocks och Gehrmans konsert 44 

Karolina Lithanders konsert 46 

Aubers "Den stumma" , 48 

Karolina Bocks recett 53 

Lars Kinmansons recett 54 

Sällströms återuppträdande 55 

Hugos "Angelo Malipieri 56 

Elise Frösslinds recett 59 

Dramatiska artisternas gästspel i Finland 63 

Kungliga teaterns repertoar under spelåret 1836 — 1837 .... 66 

Dramatiska scenens verksamhet hösten 1836 67 

Lyriska scenens verksamhet hösten 1836 74 

Hérolds "Duellen" 76 

Schillers "Orleanska jungfrun" 79 

Lars Hjortsbergs afgång från andre departementschefsbefatt- 
ningen 87 

Bayards "Pariserpojken" 88 

Gläsers "Örnnästet" 93 



Sid. 

Verksamheten våren 1837 94 

Reprisen af "Hamlet" 99 

Adams "Alphyddan" 108 

Sofia Sevelins afskedsrecett 110 

Mozartkonserten 10 juni 112 

Elise Frösslinds recett 114 

Dagligt Allehandas artikel augusti 1837 om Kungliga teatern 

och dess styrelse 115 

Kungliga teaterns repertoar under spelåret 1837 — 1838 .... 117 

Eifauts "Förposten" 122 

Henriette Widerberg och hennes afskedsrecett 123 

Emilie Högquist intime 129 

"Gustaf Adolph i Miinchen" . .• 134 

Tvenne små komedier af Scribe 137 

Johan Berwalds konsert 141 

Reprisen af "Hernani" 143 

Reprisen af "Don Juan" 145 

Anders Selinder 147 

Kungliga teaterns balett 152 

Heinrich Springers gästspel 156 

Bayards "Den giriges dotter" 161 

Hérolds "Zampa" 163 

Societetsspektakel på hofvet 166 

Jenny Lind såsom Agatha 167 

Henriette Widerbergs återuppträdande 172 

Schillers "Don Carlos" 173 

Konserten 5 maj 179 

Heinrich Wolffs konsert 180 

Reprisen af "Axel och Valborg" 180 

Reprisen af "Drottning Christina" 183 

Presidenten Westerstrands af sked 186 

Ole Bulls konserter 187 

Anmärkningar och tillägg 193 

Personregister 199 

Skådespelsregister 209 

Illustrationsregister 215 

Rättelser till sjätte och sjunde delarna 216 




Per Westerstrand. Kfter teckning af Maria Röhl. 



Några dagar innan Kungliga teatern började sin 
verksamhet under spelåret 1835 — 1836, förekom ånyo 
en svartmålning af dess dåvarande bedröfliga till- 
stånd, denna gång i Göteborgs Dagblad, som 19 au- 
gusti innehöll följande skarpa artikel. "Hvem på- 
minner sig ej det fleråriga skrän i alla liberala blad, 
med hvilket grefve Puke förföljdes under den tid han 
förestod teaterdirektörsämbetet I Fanns någon smä- 
delse nog grof, att den ej mot honom uppdiktades och 
användes? Var det ej som hade rikets välfärd fordrat 
hans afsättande, och påstodo icke de liberala bladen 
vid hans första deficit, att han ovillkorligen skulle 



8 

betala balansen själf ? — Är teatern bättre förvaltad 
nu? Alla uppgifter från Stockholm genom resande 
och. bref sammanstämma däri, att teatern aldrig be- 
funnit sig på en lägre punkt och i ett bedröfligare 
skick än just nu; att de första talanger blifvit aflägs- 
nade, de sämsta stycken gifna, skulden fördubblad, 
o. s. v. Och likväl tiga de liberala bladen; ja, de till 
och med berömma en sådan förvaltning! Var det, 
därför att grefve Puke var af börd och herr Wester- 
strand är ofrälse, som den förre smädades? Eller var 
det, emedan grefve Puke ansågs stå väl hos H. Exc. 
herr grefve Brahe som han skulle vara ett ständigt 
mål för publicisternas förföljelse? Eller var det, eme- 
dan hans begrepp om ämbetsmannavärde icke tillät 
honom göra uppvaktningar hos Argus, Aftonbladet, 
Allehanda och Stockholmsposten, som dessa sökte 
hämnas? Alla dessa skäl äro lika föraktliga, och vi 
beklaga verkligen Aftonbladet och konsorter, att de 
ej kunna framdraga några andra till bevis, att den 
nuvarande teaterstyrelsen sköter bättre sitt kall än 
grefve Puke. — Grefve Puke lät uppföra Öhlenslae- 
gers 'Axel och Valborg', Miillners 'Die Schuld', Vol- 
taires 'Caesars död', Jouys 'Sulla', m. fl. andra goda 
stycken t. ex. Delavignes 'Giftermål på gamla dagar', 
som ensam är mera värd än alla de dramatiska 
ohyggligheter eller uselheter, som den senare direk- 
tionen uppdukat, såsom 'Röfvarbandet', 'Banditbru- 
den', 'Ho f narr en', 'Fostersonen', 'Putsmakaren' o. s. v. 
Grefve Puke skänkte allmänheten Mozarts 'Cosi fan 
tutte', Righinis 'Befriade Jerusalem', Rossinis 'Tank- 
red', m. fl., hvaremot den nuvarande styrelsen begåf- 
vat musikälskare med 'Falska Catalani', 'Vandrande 



studenten', 'Konstnärslifvet', o. s. v. För att bereda 
besparing, såsom det heter, har nuvarande styrelse 
aflägsnat från skådebanan största delen af dess mest 
förtjänta sujetter. Detta är hår dt; men månne dock 
däraf någon besparing uppstått? Alldeles icke. Skul- 
den ökar sig med hvar dag och är större än den nå- 
gonsin varit. (Efter att ha talat om öfverste Törner 
och teaterns skulder, fortsätter tidningen.) Saken 
har en ganska allvarsam sida. Det är för det stora 
allmänna likgiltigt, om teatern i Stockholm styres af 
Per eller Pål, om den går väl eller illa, eller om den 
ens går alls, men det är ingalunda likgiltigt, om den 
allmänna yttranderättens organer påtagligen miss- 
bruka tryckfriheten för att smäda ämbetsmän, som 
icke äro dem behagliga, under det de smickra andra, 
som vunnit deras tycke. Då ingen enda af hufvud- 
stadens många tidningar, vare sig af partiskhet eller 
feghet, vågat fästa uppmärksamheten på detta för- 
hållande, hafva vi trott oss pliktiga göra det.» 

Artikeln väckte naturligtvis stort uppseende och 
hade den för Kungliga teatern otrefliga följden, att 
ett par af de utpekade tidningarna, för att visa, det 
de ej förtjänade ifrågavarande klander, slogo om och 
anföllo Westerstrand på det mest hänsynslösa sätt. 
I synnerhet Allehanda utöste sin vredes skålar och 
häcklade allt, både hvad som gjordes och icke gjor- 
des, både när det kunde vara berättigadt, och när det 
uppenbarligen var orättvist. 



10 

För spelåret 1835 — 1836 utgafs af direktionen en 
storståtlig tryckt förteckning öfver de pjäser, som 
voro ämnade att under denna tid gifvas. Den långa 
listan erinrar osökt om Ludvig Josephsons tillväga- 
gående under en senare tid. Han förkunnade alltid 
på vårarna en väldig samling pjäser, som han skulle 
ge på sin teater under det kommande spelåret, och 
som han knappt skulle hunnit med att inöfva under 
ett tiotal af år. Han gjorde det i konkurrenssyfte för 
att hindra Kungliga teatern från att ge dem och för 
att ingifva en mängd godt folk en djup beundran för 
den oerhörda arbetskraft, som fanns hos teaterleda- 
ren. Westerstrands förteckning måtte tillkommit ute- 
slutande för det senare ändamålet, eftersom han var 
utan medtäflare. Han anmälde "Den stumma" inom 
november, hvilken opera blef färdig först i mars; 
"Lulu" inom februari — den blef aldrig gifven; "Du- 
ellen" inom april, uppfördes först följande spelar i 
oktober. Han anmälde tjugu äldre musikstycken, af 
hvilka endast sex medhunnos, och tolf nya talpjäser, 
af hvilka fyra blefvo färdiga: tre små enaktare och 
ett enda helaftonsstycke. Icke mindre än fyrtiåtta 
äldre talpjäser voro uppsatta på förteckningen, och 
af dessa blefvo summa åtta (säger åtta) spelade! — 
Under hela spelåret voro både Sällström och Matilda 
Ficker af sjukdom hindrade att uppträda, med un- 
dantag blott för de sista representationerna på våren, 
liksom Henriette Widerberg, Karolina Bock och 
Charlotte Ficker, ehuru för kortare tid, ej kunde del- 
taga i teaterns arbeten. Därigenom led den lyriska 
scenens verksamhet betydligt afbräck. Äfven Alm- 
löfs och Emilie Högquists sjukdomsfall inverkade 



11 

högst menligt på den dramatiska afdelningens reper- 
toar. Spellistan fick följande utseende (nyheterna 
kursiverade) Aktörerna rivaler (5 gånger), Aline 
(2), Armide (7), Athalida och Hercid (2), Angelo 
MaUpieri (5), Bröderna Philibert (2), Brodertvisten 
(2), Birger Jarl (2), Califen (3), Cornetterne (1), 
Cendrillon (3), Den döfve (2), Diamanten (7), Don 
Juan (2), En egendom till salu (1), Elake husbonden 
(2), Ett schaldivertissement (1), Fostersonen (6), Fat- 
tige poeten (4), Friskytten (4), Felsheims husar (3), 
de Förtrogne (1), Figaros bröllop (3), Farbror Phili- 
bert (1), Falkland (3), Föregifna skatten (2), Falska 
Catalani (2), Ferdinand Cortez (4), Fiesco (8), För- 
mente prinsen (2), Fredrik och Christine (2), Frondö- 
rerne (4), Fra Diavolo (4), Gubben i bergsbygden (3), 
Gifta mannen och ungkarlen (4), Gamle fältherren (2), 
Grefven af Walltron (1), Giftermålet på befallning 
(13), General Eldhjelm (1), Guldkorset (4), Hedvig (2), 
Herr des Chalumeaux (2), Helmfelt (3), Hobergsgub- 
ben (6), Konstmakaren (3), Korsfararne (2), Lyckliga 
fruarna (7), Louise och Walborn (5), Lilla matrosen 
(1), Löjliga mötena (2), Lilla slafvinnan (4), Lägret 
för Montauban (5), Maskeraddivertissement (4), Man 
gör så godt man kan (4), Marlboroughs uniform (1), 
Marie (1), Nya garnison (6), Nya Narcisse (2), N:o777 
(1), Nya Blåskägg (2), Ondsinta hustrun (2), de 
Okände (3), Passionen och förnuftet (4), Preciösa (4), 
Putsmakaren (1), Qväkarn och dansösen (7), Romeo 
och Juliette (2), Röfvarbandet (1), Ryno (2), Smek- 
månaden (6), Sömngångerskan (2), Slottet Montenero 
(2), Sömngångerskan gift (3), Sanningsvännen (5), 
Skuldsedeln (6), Sömngångerskan i Provence (6), 



12 

Sannljugaren (1), Svenskarne i Neapel (6), Studen- 
terne i Småland (1), den Stumma (17), Sen er i spe- 
geln (2), Två ord (3), Trettio år af en spelares lefnad 
(1), Tillfälle gör tjufven (2), Tyska småstadsborna (1), 
Unge gifte mannen (4), Vattendragaren (3), Väktaren 
(2), Victorine (6), Venetianske bravon (4), Zelindas 
kröning (2), Ålderdom och dårskap (3). Af dessa 93 
uppförda stycken voro 30 musikpjäser, hvaraf 5 ny- 
heter, 58 talpjäser, hvaraf 14 nyheter, och 5 baletter, 
hvaraf en ny. Dessutom gåfvos 5 konserter och 4 
maskeradbaler med en inkomst af 1,904 rdr bko. 

Måndagen 24 augusti öppnades spelåret med 
"Smekmånaden" och "Nya garnison". Salongen var 
utsåld, och Almlöf, Sevelin och Emilie Högquist häl- 
sades med välkomstapplåder, men garnisonen blef 
ovanligt nog ej framropad. De följande kvällarna 
inspelades knappast dagkostnaderna, men 1 septem- 
ber samlade "Friskytten" fullt hus, emedan man vän- 
tade dit de kungliga med deras gäst, hertigen af 
Leuchtenburg, hvilka dock ledsamt nog uteblefvo. 
De följande dagarna inställdes spektaklerna, under 
det militäröfningarna vid Drottningholm pågingo, 
hvilka helt och hållet togo allmänhetens intresse i 
anspråk. — Sista augusti debuterade en af teaterns 
forna elever, en herr Frodelius, son till f. d. aktören 
med samma namn och dotterson till den store An- 
dreas Widerberg. Han försökte sig i en af Sällströms 
roller som poeten Ingeson i "En egendom till salu" 
och sedermera i december som baron Wäderflygt i 
"Konstmakaren", men utan någon framgång. Emel- 
lertid engagerades han från och med följande spelar 
för en mindre penning, mera för sin morfars och 



13 




Per Sevelin såsom Sans-Quartier i "Nya garnison". 
F^fter samtida litografi. 



fasters skull än för sin egen, och kröp slutligen lik- 
som kamraten Lemos till både publikens och sin egen 
belåtenhet ned i sufflörluckan, där han satt i tjugu 
år till sin död 1861. — Den 11 september gafs spel- 
årets första nyhet "Sömngångerskan gift", komedi i 
en akt af Théaulon, en fortsättning af den förut med 
mycken framgång gifna Scribeska tvåaktskomedien 
"Sömngångerskan", där både Charlotte Erikson och 



14 

Emilie Högquist firat triumfer i titelrollen. Den nya 
upplagan med herr Hessler som sömngångerskans 
äkta man och herr Karl Hjortsberg som friare till 
hennes svägerska behagade icke alls publiken, och 
pjäsen nedlades efter tre representationer, trots Hög- 
Quists förtjänstfulla spel och dans. Charlotte Ficker 
började utveckla en lyx i toaletter och ett begär att 
styra ut sig fantastiskt, som närmade sig till koket- 
teri, och utsatte henne för en och annan gliring i 
pressen, vid hvilket hon dock icke tycktes fästa något 
afseende. 

Till följe af en bland de största skandaler, som in- 
träffat vid Det kongelige, fick vår teater besök af en 
dansk f. d. premiärdansös, fru Andrea Kretzmer, född 
Möller. Den danska kungliga teaterns balett leddes 
sedan 1829 af den sedermera europeiskt berömde Au- 
gust Bournonville, hvilkens häftiga lynne, egensin- 
nighet och härsklystnad, parad med en stark erotisk 
lättrördhet, försatte honom så godt som genast i upp- 
repade ödesdigra konflikter med balettens primadon- 
nor. Jomfru Möller uppträdde första gången 1824 
vid tretton års ålder och vann sin första stora fram- 
gång fem år därefter, då hon utförde titelpartiet i 
baletten "Sovngasngersken". Fru Heiberg skrifver i 
sina teaterminnen: "Min gamle Skolekammerat An- 
drea udforte Sovngasngersken med en Ynde, Uskyld 
og Inderlighed, som var aldeles bedaarende". Och 
denna prestation ställde henne med ens i första ledet 
som solodansös. Hon var ej vacker, snarare tvärtom, 
men få ha kunnat mäta sig med henne som mimiker 
efter danska bedömares utsago. Det kom tidigt till 
stridigheter mellan den uppburna prima ballerinan 



15 

och balettmästaren, och till följe däraf blef hon illa 
sedd af direktionen. Hon ingick ett olyckligt äkten- 
skap med en af kapellets medlemmar, hvilket inver- 




Andrea Kretzmer. Efter litografi i Den danske 
Slcueplads historia. 1917. 



kade på hennes hälsotillstånd. Då hon i september 
1831 begärde tjänstledighet på grund af sitt nervli- 
dande, ansåg chefen henne som simulant, och efter 
några häftiga uppträden lät han spärra in henne i 
fängelset vid Langebro, där teaterpersonalen i dess 
egenskap af hof betjäning insattes för disciplinära 



16 

förseelser. I allmänhet var denna inspärrning icke 
af någon allvarligare beskaffenhet, men med den 
unga dansösen gick man tillväga med den största 
hänsynslöshet för att göra henne spak. Hon hade 
järngaller för fönstren och hänglås för dörren, fick 
icke mottaga besök och nekades kvinnlig uppassning. 
Ljuset togs ifrån henne om kvällarna, och nyttjandet 
af skrifmaterialier blef henne förbjudet. Hvar dag 
såg teaterläkaren till henne, men hans medikamenter 
gjorde ingen verkan, och hon förklarade, att hon 
hellre skulle sitta där spelåret ut än ödmjuka sig in- 
för den man, som behandlat henne så skamligt. Emel- 
lertid började saken väcka förtrytelse bland publiken, 
och då konungen yttrade, att man gått för långt, blef 
hon lösgifven, efter att ha suttit fängslad en hel må- 
nad. Förhållandet mellan henne och de styrande för- 
blef spändt, och när hon i början af spelåret 1834 — 35 
ånyo anmälde sig sjuk och anhöll att få sitt första 
annonserade uppträdande uppskjutet en vecka, afslogs 
denna hennes begäran. Då hon förklarade sig icke 
kunna uppträda, fick hon ögonblickligen sitt afsked 
utan pension, en dittills osedvanlig och onödig sträng- 
het, som väckte allmän förargelse, och därmed var 
den tjugufyraåriga konstnärinnans karriär afslutad. 
Hon har emellertid sin teaterhistoriska märkvärdig- 
het såsom varande den sista af teaterpersonalen, som 
blef straffad med fängelse i Blåtornet. 

Söndagen 20 september uppträdde hon första gån- 
gen på vår kungliga scen i ett pas de deux ur "Den 
stumma", inlagdt i Selinders "Maskeraddivertisse- 
ment". Hennes gestalt var fin och spenslig som en 
statyett af Meissenporslin. Aftonbladet kallar henne 



17 

en späd sylf id, som man snarare skulle ta för ett barn 
än en välbeställd fru. "Hon har mindre anlag till 
behag än till styrka, hette det, men har emellertid en 
ganska vacker fot." Detta pas de deux förnyades 23 
september i baletten till "Aline". Vidare uppträdde 
hon som Cloe i "Den nya Nareisse" 30 september och 
4 oktober, i "Schaldivertissementet" 14 oktober samt 
4 och 8 november i en pas solo i "Ferdinand Cortez". 
Slutligen utförde hon 1 december sin glansroll Thé- 
rése i " Sömngånger skan i Provence" , pantomimba- 
lett i tre akter af Scribe med musik af Hérold, här 
uppsatt och arrangerad af Selinder. Den handlar om 
en bondflicka som går i sömnen och om natten kom- 
mer in till en högre militär, hvilket naturligtvis 
väcker fästmannens svartsjuka, ehuru allt slutar i 
Ijuf försoning. Besynnerligt nog frånkänner henne 
Aftonbladet mimisk förmåga och talar om hennes 
föga uttrycksfulla ansikte, kantiga gester och om en 
kropp, som knappt nog tycks tillhöra materien. Där- 
emot beundrar tidningen hennes vackra ben, "som 
hon åskådliggör alltför mycket på kjolarnas bekost- 
nad". Rosén prisar däremot i "Teater och musik" 
hennes utmärkta mimik, liksom han framhåller Se- 
linders och Sophie Daguins behagfulla dans, för hvil- 
ken de erhöllo välförtjänt bifall. Baletten kunde ges 
sex gånger före jul. Följande spelar återupptogs den 
på repertoaren med mamsell Daguin i titelrollen, 
under det att hennes parti öfvertagits af fru Pfeif fer. 
Den 21 september uppfördes ett svenskt original 
"Aktörerna rivaler", komedi i en akt, till hvilken 
skådespelaren Sevelin gjort upp planen och dåva- 
rande brottmålsnotarien, sedermera handelsborgmäs- 

2 — Svenska teatern VII. 



18 

tåren Weser utarbetat dialogen. Pjäsen handlar om 
en berömd skådspelerska (Högquist), i hvilken två 
af hennes kolleger, en tragiker (Almlöf) och en komi- 
ker (Se velin), äro förälskade. Hon vill ge sin hand 
åt den störste aktören af dem båda, och en täflan 
uppstår dem emellan. Komikern låtsar i förtviflan 
skjuta sig. Då hon därvid utom sig kastar sig ned 
invid honom, springer han upp oskadd. Han förkla- 
ras ha vunnit vadet, och hon går in på att skänka 
honom sin hand. Men han, som varit vittne till tra- 
gikerns stora scen med henne, förstår, att hon egent- 
ligen älskar denne, och lägger ädelmodigt hennes 
hand i hans. Det lilla stycket utmärkte sig genom 
en lätt och underhållande dialog, och den lyckligt 
anbragta effektscenen väckte publikens högljudda 
munterhet, men upplösningen var för långdragen och 
sentimental, och det kunde ges endast fem gånger. 

AUdenstund konungen och drottningen under de- 
ras resa till Norge och Sveriges nordliga provinser 
denna gång varit längre borta från hufvudstaden än 
vanligt, hela sex veckor, hade borgerskapet, för att 
högtidligare än vanligt fira deras återkomst på afto- 
nen 19 oktober, låtit på Slottsbacken uppföra en äre- 
port, som enligt samtida uttryck var "imposant i 
anblicken, af kolossala dimensioner och storartad i 
ensemblen". Överst lyste konungens skiffer i kristall- 
glas, därunder hans valspråk; längre ned sväfvade 
två åtta alnar höga ryktets gudinnor i transparent 
målning öfver porten och höllo i sina händer en 
krans af lager och eklöf, som glittrade i kristallglas. 
Rådman Berger (se del VI sid. 47) hade anmodats 
författa två verser, hvardera få fyra rader och tjugu 



19 




'-^ '■ 



20 



bokstäfver i hvarje rad, för att anbringas på triumf- 
bågen. Det var tydlig-en icke något lätt uppdrag, och 
svårigheten ådagalades också genom den dråpliga 
utgången. På den ena sidan stod att läsa: 



"Gjut, Svea, glädjens tår 
vid Din Carl Johans spira, 
när Du med honom får 
Ditt silfverbröllop fira." 

Orden åsyftade förmodligen tronföljarvalet tjugu- 
fem år förut och icke, som man påstått, regerings- 
jubileet, som inföll först sju år därefter. Å motsatta 
sidan prunkade följande vers: 

"Så glad från segerns char 
Du såg ej svunna länder, 
som hjärtan där Du far 
och där Du återvänder." 

Alla kyrkorna liksom ämbetsverken voro präktigt 
upplysta. Illuminationen var för öfrigt allmän och 
lär icke haft sin like sedan Gustaf III:s dagar. Utan- 
för Hornstull mötte kronprinsparet och staberna till 
häst. ' Borgerskapets kavalleriskvadron hade redan 
mött längre bort. Konungen steg till häst vid Ka- 
trineberg och red i skridt genom staden, under det 
att drottningen följde i vagn, så att återkomsten till 
slottet skedde först en kvart före klockan elfva. Till 
ett varaktigt minne af denna dag beslöt Stockholms 
stads börs-, bro- och hamnbyggnadsdirektion att i 
stället för den mycket bristfälliga s. k. Nybron eller 
Ladugårdslandsbron låta uppföra en ny bro- och kaj- 
byggnad af järn och huggen sten. 



21 

Under fem dagar var teatern stängd. Fredagen 16 
oktober inställdes "Birger Jarl" på grund af sjuk- 
domsfall, 17 och 18 spelades icke, 19 inträffade illu- 
minationen, och 20 oktober blef "spektaklet uppskju- 
tet på grund af mellankommande hinder". Ändtligen 
21 oktober gafs för första gången "De lyckliga fru- 
arna'% komedi i två akter af Bayard, m. fl. i öfver- 
sättning af Adil Westerstrand. Den har en ledig 
dialog och en kvick intrig, som rör sig om en lätt öf- 
vergående svartsjuka, hvilken framkallas af en ung, 
elegant änka i Högquists gestalt. Ända sedan sista 
augusti, då spektaklet för hennes skull måste ändras, 
hade hon varit svårt sjuk och mottogs nu med starka 
applåder. Man ansåg, att det var glädjen att få 
återse henne på scenen, som åstadkommit att salon- 
gen den aftonen var utsåld. Pjäsen gjorde sig för 
öfrigt bra, och man hade svårt att tro, att det var 
samma stycke, som ett par år förut i annan öfversätt- 
ning, gifvits å Wildnerska teatern under namn af 
"Skenet bedrar", något som Dahlgren förbisett i sina 
Anteckningar. De äkta männen spelades förträffligt 
af Almlöf och Hyckert, ehuru den senare som vanligt 
imiterade Torsslow. De lyckliga fruarna Charlotte 
Ficker och Gustafva Lindman voro icke lika lyckliga 
som aktriser, säger Rosén. "Man beklagar, att ej na- 
turen sörjt för deras inre som för deras yttre, och 
däraf följer, att de själfva icke sörja för sitt inre så 
som för sitt yttre". Charlotte Ficker förebrås rent ut 
för behagsjuka, för sina söta miner åt publiken och 
för sin vanligtvis alltför granna paryr. Några dagar 
före premiären hade en till Aftonbladet ett hälft år 
förut insänd uppsats om henne, i stället för att bran- 



nas upp, som var meningen, genom ett fatalt misstag 
kommit att inflyta i tidningen. Artikeln afhandlade 
hennes uppträdande i "Putsmakaren", som ej sedan 
dess stått på repertoaren. Författaren af den insända 
kritiken fastslår, att pjäsen är det skräpigaste skräp 
Kotzebue skrifvit och utbrister därefter om Charlotte 
Ficker: "Lika oanständigt det var af mamsellen att 
skratta under hela pjäsen, lika oanständigt var det 
af publiken att skratta åt skrattet. Hon gör sig ofta 
saker till detta fel, men aldrig så som denna kväll". 
Artikeln inflöt lördagen 17 oktober. På måndagen 
bad redaktionen om ursäkt för den förargliga hän- 
delsen och förklarade hur saken tillgått. 



Den tjugufemte årsdagen af sin ankomst till Stock- 
holm 2 november beslöt konungen högtidlighålla ge- 
noqi att återse sin älsklingsopera "Ferdinand Cortez". 
Emedan pjäsen ej på länge varit gifven, lät direktio- 
nen uppföra den som ett slags generalrepetition 30 
oktober, då det, ehuru det var abonnemangsdag, ej 
blef mer än hälft hus. De följande tre gångerna gafs 
den emellertid för utsåld salong, och representatio- 
nen 2 november blef ett fullkomligt galaspektakel. 
Efter att ha ätit middag hos öfverståthållaren 
Sprengtporten åkte konungen och kronprinsen till- 
baka till slottet i en grann, förgylld statsvagn med 
kunglig krona på taket. Därpå foro alla de kungliga 
i samma vagn till spektaklet. Oaktadt den skarpa 
kylan hade en skvadron af borgerskapets kavalleri 
infunnit sig klädd i frack utan kappa och ledsagade 
den kungliga vagnen både till och från teatern, för 



23 

Il vilken uppmärksamhet konungen efter hemkomsten 
gick särskildt ut på borggården och tackade. En stor 
del af den vid Drottningholm exercerande elitbatal- 




M:lle Grassari såsom Amazili i "Ferdinand Cortez" å 

Kungliga operan i Paris. Efter teckning och litografi 

af Colin. 

jonen var bjuden i teatersalongen på konungens be- 
kostnad. Officerarna vid gardesregementena hade 
för aftonen upptagit en mängd loger, och i stora 
fondlogen befunno sig hofvets herrar och damer samt 
en mängd högre ämbetsmän i stor gala. Vid de kung- 
ligas inträde höjdes entusiastiska hurrarop och folk- 
sången afsjöngs, likaså vid spektaklets slut. 



24 

Operan gafs i de gamla praktfulla dekorationerna 
och kostymerna från 1826, och Lindström var lika 
förträfflig som förr i titelrollen. Pfeif fer framställde 




Mr Dabadie såsom Telasco i "Ferdinand Cortez" å 

Kungl. operan i Paris. Efter teckning och litografi 

af Colin. 

Telasco, men om han också någorlunda redde sig med 
sången, blef han som vanligt löjlig genom sina 
otympliga armrörelser och sin oförmåga att både stå 
och gå på scenen. Första aktens vackra duett mellan 
syskonen gick 30 oktober till största delen förlorad 
på grund af hans räddsla, men gjordes bättre de föl- 
jande gångerna. En insändare i Allehanda undrar 



25 

"om icke direktionen skulle kunna finna någon att 
använda i Telåscos roll, som vore mindre vidrig än 
herr Pfeiffer". Henriette Widerberg, så beundrans- 
värd som Susanna i "Figaros bröllop" och Anna i 
"Friskytten", tycktes icke ha något sinne för den 
stora operan, och att hennes fina öra började svika 
henne märktes 30 oktober, då hon flera gånger sjöng 
falskt, liksom hon, efter hvad Aftonbladet påstår, 
spelade som en kammarjungfru. På galaspektaklet 
var hon betydligt bättre, ehuru hon hade det miss- 
ödet att alldeles komma af sig i tredje akten. 



En engelskfödd dam, gift med en dansk värdshus- 
värd i Helsingör, fru Brengeri, med en liten späd, 
men ganska vacker röst, lyckades få anordna en kon- 
sert åt sig 10 november på Kungliga teatern. Ej ar- 
tist ex professo, men elev af den store Siboni, var hon 
för Stockholmarna alldeles okänd, och konserten 
samlade därför ej någon fulltalig publik. De som 
gått dit utan några stora förhoppningar gingo emel- 
lertid ej alltför besvikna därifrån, och ehuru hon ej 
kunde räknas till sångens notabiliteter, uppmuntra- 
des hon dock med applåder. Mest behagade hennes 
återgifvande af bönen ur Rossinis "Othello". Man 
fick dessutom höra fru Enboms sång. Randels fiol 
och Böhmes klarinett samt den gudomliga uvertyren 
till Glucks "Alceste" rätt bra spelad, ehuru den dåva- 
rande orkestern, trots flera utmärkta förmågor, 
knappast mera var mäktig hvarken hans djup och 
hans innerlighet eller hans tonmassor. — Dagen 
därpå stod för första gången på affischen "Gifta 



26 

mannen och ungkarlen", en fransk komedi i tre ak- 
ter, ett af dessa små litterära foster, som i tusental 
gå öfver den franska scenen, och åt hvars obetydlig- 
het endast franska skådespelare kunde på den tiden 
förläna något intresse. Dupont, den äkta mannen, 
spelades af Lars Kinmanson, ungkarlen Alfred af 
Hyckert. Den förre, som är 41 år, jagar gärna efter 
det täcka könet och inbillar sig därvid ha stor fram- 
gång. Han håller vad med Alfred, att han skall lätt 
och behändigt stjäla ifrån honom hans fästmö. 
Alfred är ansatt af björnar, och en exekutionsbetjänt 
föreger för att så mycket säkrare få honom i sina 
klor, att ett vackert fruntimmer väntar honom nere 
på gatan i en vagn. Men det är icke Alfred lagens 
väktare träffat på, utan Dupont, och denne, som ge- 
nast vädrar ett kärleksäfventyr, kastar sig hufvud- 
stupa i vagnen och bortföres till gäldstugan. Nu 
börja förvecklingarna, och så småningom trasslas 
alla de spelande in i dem, fästmön (Charlotte Ficker), 
kusiner, supégäster hos Dupont, uppassare och exe- 
kutionsbetjänter — ingen förstår den andre. Upp- 
lösningen, som oupphörligt tycks nära, förhalas im- 
merbadd af nya missförstånd. Allt slutar dock till 
allas nöje, och Dupont omvändes af sin otur till hus- 
lighet och äktenskaplig sällhet. Torsslow hade utan 
tvifvel i hufvud rollen kunnat rycka åskådarna med 
sig, men Hyckert förmådde det icke, oaktadt han 
sökte imitera hans spelsätt. Kinmanson passade icke 
alls som Dupont. Han saknade totalt den franska 
lättheten i väsen och gestalt. Den godlynthet, som 
kännetecknade hans talang, kunde aldrig ikläda sig 
en rués skaplynne. Det kom något tungt och tvunget 



27 

öfver honom. Den lyckligt inflickade balen gaf Char- 
lotte Ficker tillfälle att visa en den allra modernaste 
dyrbara balklänning af blonder på en underklänning 
af siden. Bredden öfver axlarna, alla pösigheterna 




Modebild ur Magasin för konst, nyheter och moder 1835. 



inberäknade utgjorde något mer än hela längden af 
hennes täcka figur. Pjäsen nådde ej mer än fyra 
uppföranden. I en betjäntroll visade sig för första 
gången en ung elev med det fula namnet Döling, som 
han emellertid snart utbytte mot ett mera klingande, 
under hvilket han sedermera blef känd som den 
framstående skådespelaren Karl Fredrik Lagerqvist. 
I efterpjäsen "Den lilla matrosen" uppträdde Matilda 
Ficker, trots att hon ej var fullt återställd. Men det 



28 

skulle hon låtit bli. Hon fick recidiv, hostade, måste 
ha ett kläde lindadt om halsen, och rösten var så 
svag, att den knappast hördes. Vilhelm Eobach, som 
fått aktörskontrakt från 1 juli, sjöng Adolf och erin- 
rade mycket om Sällström. Oaktadt det var abonne- 
niang-sdag, en ny pjäs gafs, och de kungliga be- 
vistade spektaklet, var det knappast hälft hus. Abon- 
nemangerna, som fordom belöpte sig till 4 å 500 rdr, 
gingo nu icke upp till mer än 70 rdr. Så djupt hade 
allmänhetens intresse för teatern sjunkit! 

Äfven Schillers tredje ungdomsdrama, femakts- 
sorgespelet "Fiesco", uppfördes i en dålig öfversätt- 
ning af aktören Svensson för första gången 16 no- 
vember såsom recett för Nils Almlöf. Föreställnin- 
gen, som gafs inför fullsatt salong i närvaro af drott- 
ningen och kronprinsparet, inleddes med den för- 
träffliga uvertyren till "Dido och Aeneas" af Josef 
Martin Kraus (se del I sid. 156). Recettagaren, hvil- 
ken utförde titelrollen, mottogs av publiken så som 
hans utmärkta talang förtjänade vid andra tillfällen, 
ty till Fiesco passade han icke. Första kvällen inro- 
pades han visserligen och hälsades med högljudda bi- 
fallsrop, men andra gängen rörde sig icke en hand 
efter slutet, ehuru det äfven då var fullt hus, ty helt 
artistiskt blef ingen af hufvudrollerna återgifven. 
Fiesco, denne barnsligt fåfänge, liflige, glade, själfs- 
våldige yngling, som kastar sig från den ena ytter- 
ligheten till den andra låg icke alls för Almlöf, som 
var lugn, mogen, stark, bestämd, afmätt, d. v. s. allt 
hvad Fiesco icke är, säger Aftontidningen. Högquist 
som Leonora spelade som alltid med värma, ehuru 
hon ej ännu förmådde bära upp de stora rollerna. 



29 

Hennes späda, klanglösa röst förtog det vackra i hen- 
nes spel. Henriette Widerberg i grefvinnan Inipe- 
rialis roll hedrade direktionens val, men saknade 
dock den finess, den savoir faire, som man väntar sig 
finna hos en sådan dam. Fredrik Kinmanson var 




Josef Martin Krans. Efter litografi. 



bra som Dogen, liksom Fanny Westerdahl var en 
täck och intagande Berta (hvilken roll på Burgtea- 
tern redan efter första föreställningen uteslöts af an- 
ständighetsskäl). Habicht rasade från början till 
slut som Gianettino Doria och Svensson predikade 
för mycket som Verrina, Fiescos mördare. Hessler 
med sin olyckliga organ lär ha varit ryslig som 
Bourgognino, och Dahlqvist alltför öfverspänd i Cal- 
cagnos roll. Sevelin förstörde stämningen som 



30 

hof mannen Lomelino, och hela salongen hrast i 
skratt, då han i sista akten sade: "Jag går öfver till 
er." Lars Kinraansons spel som mohren saknade 
ingalunda förtjänst, men hans deklamation var för 
entonig, och han var ej tillräckligt smidig i rollen, 
för litet satanisk; mindre godlynthet hade ej skadat. 
Öfversättningen var usel. Den saknade alldeles det 
lif och den friskhet, som finnes i originalet. Den här- 
liga scenen i andra akten mellan de bägge Doria var 
struken, men den alldeles onödiga mellan Leonora 
och Imperiali, den var bibehållen. Ermodert var 
öfversatt med mördad i st. f. multnad, m. m. I fjärde 
aktens slutscen lät man Leonora svimma vid det ka- 
nonskott, som ger tillkänna att striden är börjad. 
Fiesco sade således sitt farväl åt den afdånade Leo- 
nora, men det är just af dessa hans ord som hon för- 
färas, icke af skottet. Att Fiesco talade till en älskad 
maka utan att märka, att hon låg afsvimmad, var 
mer än lofligt tanklöst. Ett annat fel var, att Fiesco 
icke i sista akten var iklädd rustning, ty det är den 
som genom sin tyngd drar honom ned i djupet. Den 
flaxande mantel han bar borde i stället fått honom 
att flyta. Men aldrig hade frånvaron af en kunnig 
ledning varit så påtaglig som sedan en egen departe- 
mentschef tillsatts för teaterns estetiska af delning. 
Dyrbart uppsatt lyckades pjäsen samla rätt stora hus 
åtta gånger innan jul, men repriserades ej förrän 
1865, då den i en ny öfversättning af Oskar Wijkan- 
der uppfördes fem gånger. Schiller själf kom ju öf- 
verens med sin samtid att inordna detta stycke bland 
de omogna förstlingarna af hans diktkonst. 
På grund af publikens synbarligen förminskade 



31 

intresse för Kunglig-a teaterns prestationer, hvilket 
visade sig i de allt oftare förekommande tomma sa- 
longerna, började man tala om möjligheten af att 
konungen skulle ha ledsnat på de mer och mer 
växande skulderna och ämnade arrendera bort tea- 




Xils Almlöf. Efter akvarell af M, Darell. 

tern. Detta väckte -naturligtvis stor oro bland per- 
sonalen, och man såg enda räddningen i en uppvakt- 
ning hos konungen. Sedan hofkapellmästaren Ber- 
wald hos högstdensamme anhållit, att han täcktes be- 
vilja företräde åt en deputation af tjugusju personer 
från Kungliga teaterns alla stater och kårer, utsattes 
audiensen till 27 november klockan ett. Berwald 
vippläste då en adress, som bland annat innehöll föl- 



32 

jande: "Oroande rykten om Kungliga teaterns upp- 
lösning hafva under de sistförflutna dagarna stört 
de lugnande förhoppningar oss genom den senaste 
organisationen blifvit återgifna. Vi hafva icke velat 
sätta tro till dessa rykten; men blotta föreställnin- 
gen, att den inrättning, af hvilken vi och våra tal- 
rika familjer äga vår bärgning, skulle komma att 
upphöra eller åt enskilda upplåtas, har uppfyllt oss 
med det lifligaste bekymmer." Adressens under- 
tecknare hoppades emellertid, att konungen ville 
fortfarande hålla sin skyddande hand öfver dem och 
upprätthålla den Kungliga teatern i dess dåvarande 
organisation. Sedan Berwald i konungens händer öf- 
verlämnat skrifvelsen, "täcktes H. Maj:t betyga sitt 
välbehag öfver innehållet och sin nådiga välvilja för 
Kungliga teatern och teaterpersonalen", hvilket svar 
tolkades på svenska af kronprinsen. 

Musikälskarna fingo en njutningsrik afton 28 no- 
vember, då hofsångaren Berg gaf konsert för utsåld 
salong. Hofkapellet spelade Beethovens eroicasym- 
foni, J. Wiedemann en concertino för fagott och Jo- 
han Nagel en egen komposition för fiol med varia- 
tioner å la Paganini.' Konsertgifvaren sjöng en duett 
ur Bellinis opera "Il pirata" med Fanny Westerdahl, 
en duett ur Mercadantes opera "Elisa e Claudio" med 
Bobach, en tersett tillsammans med Jenny Lind och 
Charlotte Ficker ur Puccittas opera "la Caccia d'En- 
rico IV" samt ensam Tegnérs "Sång till solen" med 
musik af B. Crusell och Sommaren ur Haydns "Års- 
tiderna". Ej underligt att åhörarna voro förtjusta! 
— Men så blefvo de få, som den sista i månaden in- 
funnit sig för att se den nya tyska enaktskomedien 



33 

"Skuldsedeln", alldeles icke glada. Den var af det 
menlösaste slaget. Ej en hand rörde sig under hela 
kvällen, icke ens under förpjäsen "Banditbruden", 
som fordom väckte sådant jubel. Än värre gick det 
fjorton dagar därefter med "Den gamle fältherren", 
som teaterchefen själf öfversatt från tyskan, men som 
var högst ledsam och andefattig att se och höra. Man 
fick skåda dragoner — händelsen tilldrager sig i 
Spanien — som dansa, plundra källare och supa sig 
fulla och slutligen vilja bruka våld mot två värnlösa 
fruntimmer. Då kommer den gamle fältherren (Fr. 
Kinmanson), som under antaget namn slagit sig ned 
i trakten, ger sig tillkänna och bringar de vilda dra- 
gonerna att falla på knä och därpå sjunga en kör. 
Man kunde om hela det tumultuariska stycket, skrif- 
ver Rosén, säga med Tegnér: "Jag såg väl striden 
och dess yra, men icke meningen däri." 

På Fredrik Kinmansons recett 7 december uppför- 
des efter tretton års hvila Glucks ståtliga opera 
"Armide" i nya kostymer (se del IV sid. 96), och dock 
förmådde den ej samla fullt hus på de bättre plat- 
serna. Emellertid hälsades de härliga harmonierna 
af publikens bifall, recettagaren i sin gamla roll som 
Ubald framropades, och operan kunde ges sju gånger 
under spelåret. Andra gången hade publiken nästan 
fulltaligt infunnit sig, och blef Widerberg då inro- 
pad. Och hon förtjänade det, emedan hon både i mu- 
sikaliskt och dramatiskt hänseende återgaf titelpar- 
tiet på ett alldeles utmärkt sätt. Sällan har hennes 
sång gjort sig så gällande i klarhet, styrka och af- 
rundning. Lindström var väl icke allt hvad han for- 
dom var som Renaud, hans brösttoner voro dels 

3 — Svenska teatern VII. 



34 

borta, dels förtunnade, men han var den ende, som 
ännu kunde sjunga recitativ. Verket framfördes täm- 
ligen oklanderligt, men Berwald fick påskrifvet för 
att han alltför högljudt hamrade med taktpinnen i 
notställaren. När jag läste detta, erinrade jag mig 
Romain Rollands ord 1918: "Jag har två anmärknin- 
gar att göra angående återgifvandet af Glucks mu- 
sik på teatrarna i våra dagar. Den ena gäller or- 
kestern. Jag skulle önska att rytmen markerades 
kraftigare. Gluck använde alltid en orubblig, inten- 
siv rytm, liknande Händels; den kan icke för mycket 
betonas. Man bör icke glömma, att han skapat sin 
konst enkom för stora lokaler med stort antal åhö- 
rare, den fordrar relativt mindre finhet i utförandet, 
men däremot en bred, understruken stil och den 
skarpa acoentuering, som framförallt förvånade 
Glucks samtida." Utan tvifvel besjälades Berwald af 
samma tanke, och det var nog därför han emellanåt 
piskade partituret med sin kommandostaf. — De 
"gräsligt långa mellanakterna", hvaröfver klagades 
i pressen, berodde på att Henriette Widerberg bytte 
kostym till hvarje akt, medan fru Miiller, Armides 
första framställarinma hos oss, nöjde sig med att en- 
dast ordna om sin dräkt. Argus berättar försmäd- 
ligt, att "herr Deland, som spelar på Djurgårdstea- 
tern, inkommit med ansökan att om vintern få ge 
representationer å Kungliga teatern mellan akterna". 
På nyåret 1836 samlade under några kvällar både 
"Cendrillon" och "Friskytten" en rätt talrik publik. 
Systrarnas trio i den förras tredje akt väckte nu som 
fordom åhörarnas bifall, liksom Charlotte Fickers 
charmanta silfverskirsklänning och hennes pikanta 



35 

sätt att föra sig tilldrog sig mycken uppmärksamhet, 
Henriette Widerberg sjöng Clorindas parti under 
Matilda Fickers sjukdom och ägnade nu som förr 
mera intresse åt salongen än åt scenen, Annas parti, 
som hon också fick öfvertaga, utförde hon däremot 
förträffligt. Skada att Agatha-Enbom saknade all 
känsla, att Max-Lindströms förr så härliga stämma 
till följe af tidens åverkan förlorat de högre tonerna, 
och att Kasper-Fahlgren blifvit alltmer trög och säf- 
1ig. Man önskade, att Lars Kinmanson skulle få för- 
söka sig i rollen. 

En pjäs, hvaraf direktionen väntat sig mycket, var 
den tjugutvårige studenten, akademiske pristagaren, 
och nyblifne kammarjunkaren Karl Kullbergs histo- 
riska femaktsskådespel på vers "Svenskarne i Nea- 
pel", som 20 januari för första gången gick öfver 
scenen. Det saknar visst icke förtjänster, hvarken i 
versens ledighet eller språkets bildrikedom och poesi, 
om också befogade anmärkningar kunna riktas mot 
såväl plan som karaktärsteckning. Men den mycket 
högersinnade författarens ungdomliga öfvermod och 
utmanande anspråksiullhet i företalet till stycket, 
liksom hans versifierade tillägnan till grefve Magnus 
Brahe, där han ställde hans namn "högst bland sven- 
ska anor, som en valkyria öfver segerfanor", retade 
de liberala tidningarna till en nedsablande kritik, 
fylld af så mycken bitterhet och personlighet, att 
man sällan därtill hos oss sett maken. Drottningen 
och kronprinsparet öfvervoro premiären, och stora 
logen var fylld af författarens vänner och bekanta 
inom hofvet, men trots det bifall stycket rönte under 
de första representationerna, måste det nedläggas ef- 



36 

ter endast sex gånger. Innehållet är i korthet, att den 
heliga Birgitta vistas i Neapel med sina söner, af 
hvilka den äldre Karl (Hyckert) är förälskad i drott- 
ning Johanna (Högctuist), som besvarar hans böjelse 




Karl Kullberg. Efter teckning af A. J. Salmson. 

och utnämner honom till sin gemål och till konung 
af Neapel. Hertigen af Salerno (Almlöf) rasar af 
svartsjuka och anstiftar ett uppror, som dock kufvas 
af Karl. Hertigen intränger då i drottningens ge- 
mak, utmanar Karl i hennes närvaro och dödar ho- 
nom. Det "historiska" skådespelet är sålunda så li- 
tet historiskt som möjligt. Kostymerna voro granna 



37 

och dyrbara. Högquist ståtade i icke mindre än sex, 
Almlöf i fyra och Hyckert i tre olika dräkter. Men 
på dekorationerna hade man i stället sparat så myc- 
ket mera. Birgittas korta roll spelades af fru Wenn- 
bom (tredje och fjärde gångerna af fru Håkansson), 
och hennes yngre son af eleven Stjernström. Svens- 
son var ärkebiskopen, Habicht stallmästaren, Char- 
lotte Ficker prinsessan af Castel Franco och Fanny 
Westerdahl en hofdam. Det förefaller som om styc- 
ket ej fått något förstklassigt utförande ens i hufvud- 
rollerna. Almlöf tycks ha varit för stark och Hög- 
quist för svag i sina respektive roller, samt Hyckert, 
ovan inom det högre skådespelet, tydligen generad af 
sin fordrande uppgift. Habicht utvecklade allt dot 
patos, hvaraf han var mäktig, och det var minsann 
icke litet, och detsamma synes Charlotte Ficker också 
försökt såsom den svartsjuka prinsessan. Det visade 
än en gång, om flera vittnesbörd inalles vore behöf- 
liga, att ingen verklig konstnärlig ledning fanns vid 
pjäsernas inöfning. På första repetitionen blefvo de 
spelande anvisade de dörrar eller de kulisser, där de 
skulle gå in och ut, samt deras inbördes placering på 
scenen under pjäsens gång, men allt det öfriga öfver- 
läts åt skådespelarna själfva. Några generalrepeti- 
tioner i kostym och maskering, som i våra dagar, 
förefunnos icke. Därför kunde också något sådant 
inträffa som att Almlöf på premiären af "Trettio år 
af en spelares lefnad" blef alldeles förbryllad af den 
kraft och den styrka Hjortsberg utvecklade i förban- 
nelsescenen i slutet af första akten. Att det åstad- 
koms glänsande framställningar, det veta vi. Men 
hur gick det med samspelet! Naturligtvis fanns det 



38 

ett sådant, men det måste ha varit synnerligen 
ojämnt och i hög grad beroende af skådespelarnas be- 
gåfning och den aktning de sinsemellan hyste för 
sina medspelares konstnärliga värde. Nog gick det 
an, så länge traditionerna från den gustavianska ti- 
den ännu lefde kvar, och de agerande voro vana vid 
hvarandras spelsätt sedan åratal tillbaka, men nu, 
när alla storheterna nästan på en gång försvunnit, 
och en mängd nyengagerade medelmåttor tillkommit, 
ovana både vid scenen och vid hvarandra, nu skulle 
den sammanhållande kraften med den ledande han- 
den och det kunniga hufvudet uppenbarat sig, men det 
gjorde den icke, och därför föllo sådana svårspelta 
stycken som "Emilia Galotti", "Fiesco" m. fl. och nu 
senast "Svenskarne i Neapel" alldeles till jorden. Där 
verklig begåfning fanns, ledde arbetssättet dock till 
utveckling af i hög grad själfständiga konstnärer. 

En repris af "De okände" försöktes 25 januari, där 
Almlöf spelade Stålfelt, fru Håkansson Amalia, 
Wennbom Wärnhjelm, Svensson och fru Wennbom 
amiralen och hans maka. Till efterpjäs gafs för för- 
sta gången "Giftermålet på befallning eller Den 
preussiske granadören", en kvick och rolig fransk en- 
aktare. Fredrik Wilhelm af Preussen (Svensson) 
vårdade sig som bekant mycket om sitt vackra garde 
och gifte de ståtliga grenadjärerna med vackra och 
raska töser, ty han tänkte äfven på framtiden. Un- 
der det han inkognito vandrar omkring, möter han 
den fagra Lotta (Högquist) och lämnar henne en bil- 
jett till majoren (Hyckert), i det han erinrar sig, att 
grenadjär Fortzman ännu är ungkarl. Denne älskar 
emellertid Lotta och älskas af henne tillbaka. Lotta 



39 

berättar om biljetten för sin moster (Karin Almlöf), 
som besluter att själf i stället för Lotta gä till lägret. 
Emellertid kommer majoren, som om han vore kal- 
lad, och frun ger honom biljetten. I den står, att ma- 
joren genast skall viga öfverbringerskan med Fortz- 
man. Lotta besluter då i sin förtviflan att gifta sig 
med den förste bäste hon träffar på, och det är hän- 
delsevis kungen, som hon icke känner igen, och för 
hvilken hon genast förklarar sin kärlek. Fortzman 
kastar sig för hans fötter och ber få slippa gifta sig 
med gumman, och allt reder sig till det bästa. Dia- 
logen är kryddad med ett godt, om också litet grof- 
kornigt skämt, och man hade icke på år och dag 
skrattat så hjärtligt i salongen som den kvällen. Af 
alla de otaliga bagateller, hvarmed publiken under 
senaste år undfägnats på Kungliga teatern, var 
denna otvifvelaktigt den pikantaste, och den gick 
också tretton gånger under spelåret. Högquist var 
alldeles ypperlig, sprittande af lif, ledighet och nyan- 
sering och åstadkom helt och hållet styckets fram- 
gång. Svensson var en ganska treflig kung. Där- 
emot lär Almlöf varit högst ledsam som grenadjär 
och icke alls på sin plats. Efter andra representatio- 
nen blef han emellertid inropad. "Det beskedliga 
folket!" — utropar Rosén — "Välmeningen går verk- 
ligen på torra landet." 

Söndagen 7 februari fick man på affischen läsa, 
dels att på aftonen skulle gifvas "Passionen och för- 
nuftet", dels också att "madame Pinchon spelas it 
fru Frösslind, som med Kungl. Maj:ts nådiga bifall 
åter inträdt i tjänstgöring vid Kungl. teatern". Att 
hon af den nästan fullsatta salongen mottogs med 



40 

förtjusning var naturligt, och oaktadt hon ej spelade 
med i efterpjäsen, inkallades hon efter spektaklets 
slut, och man ropade till henne: Välkommen! 

På Sevelins recett 15 februari uppfördes två nya 
pjäser: "Diamanten", dram i tre akter af Ducange, 
och ett svenskt original "Bobergs gubben", vådevill i 
två akter af L. A. Weser, hvartill musiken arrange- 
rats af hofkapellisten Torssell. Den förra var en 
rafflande brottmålshistoria af det gråtmilda slaget. 
Då Skottland förenades med England, blef grefven af 
Walpole (Fr. Kinmanson) dömd till landsflykt, ir- 
rade omkring i södra Europa, där han blef änkling 
och längtade hem. Af sorgen alldeles oigenkännlig 
lefver han nu under namnet Paterson med sin dotter 
Sophia (Högquist) i Edinburg, där de lifnära sig ge- 
nom hennes talang i målarkonsten. Det räcker icke, 
och de ha småningom måst afyttra sina juveler. Nu 
finnes endast en ring kvar, som varit moderns. 
Sophias skönhet har emellertid uppmärksanunats af 
lord Oswald (Almlöf), som är alldeles förälskad i 
henne, men hon afvisar hans anbud med förakt, och 
hennes oskuld inger honom aktning. Lorden har i 
sin tjänst en äfventyrare, Blifild (Hyckert), hvilken 
bor i fjärde våningen af samma hus som Patersons. 
Denne försäkrar lorden, att Sophia skall vara hans 
inom tjugufyra timmar. Han har själf sett, hur hon 
sålt en diamantring till en juvelerare (L. Kinman- 
son). Dylika presenter falla icke ned till en från 
himlen. Blifild stjäl nu ringen från juveleraren och 
förflyttar den i Sophias färgschatull, som han låser 
igen och stoppar nyckeln i sin ficka. Juveleraren 
märker sin förlust, anmäler saken till poliskommis- 



41 

sarien (Sevelin), hvilken samtidigt anonymt under- 
rättas om hvar diamanten finnes. Husundersökning. 
Sophia föres i fängelse. Hon skall nu enleveras af 
lorden och af pur tacksamhet falla i hans armar. 
Fångvaktaren (Deland) är med i komplotten. Lor- 
den smyger sig under natten in i fängelset med Bli- 
fild och besvär henne följa sig till Frankrike. En 
vagn väntar nedanför. Sophia genomskådar dock 
det tvetydiga i hans ädelmod och vägrar följa, trots 
att hon erkänner sin kärlek till honom. Han vill 
begagna våld, bullret förråder dem, och Blifild sträc- 
kes af ett pistolskott till marken. Sophia föres inför 
rätta. Om hon upptäcker hvem hon är och hvarifrån 
juvelerna komma, äro hon och fadern förlorade. Dock 
hellre döden än vanäran. Hon bekänner allt. Då 
uppträder lorden, som fått veta skurkstrecket af 
Blifild, innan denne dog. Domaren (Svensson) ger 
Walpole rådet att fly till Frankrike, dit dottern och 
hans blifvande måg skola följa honom. Högquist var 
förträfflig i Sophias svåra roll, och hennes långa be- 
rättelse i tredje akten, som hon gjorde med stor skick- 
lighet, följdes af en långvarig applåd. Almlöf hade 
en i det hela otacksam roll, som han dock spelade med 
mycken talang. Hyckert tycks ha varit för mycket 
Figaro och låtit Blif ilds skurkaktighet för litet sticka 
fram. Kritiken klandrade skarpt direktionens 
bristande omdöme att taga upp ett sådant värdelöst 
stycke, "det förnuftslösaste otyg", såsom Allehanda 
betitlar dramen. Den drog dock sju ganska goda hus. 
— "Hobergsgubben", en liten nätt och rolig bagatell, 
hade tagit sitt ämne från en gammal gotländsk folk- 
saga. En rådman i Visby (Sevelin) friar till en 



42 

vacker bondflicka (Charlotte Ficker), som älskar en 
sergeant (Robach), men flickans far (Fr. Kinmanson) 
vill hellre ha rådmannen. Då kommer en fintlig 
sjöman (L. Kinmanson) flickan till hjälp. Han spö- 
kar ut sig till Hobergsgubben och försöker skrämma 
fadern. Rådmannen anropar länsmans bistånd. 
Denne rycker af Hobergsgubben skägget och blottar 
bedrägeriet. Men då sjunger sjömannen om alla de 
sydvaror han skall af lasta hos rådmannen, och vid 
tanken härpå afstår denne från flickan. Det an- 
språkslösa och barnsliga stycket kunde dock ges sex 
gånger inom en månad, troligen tack vare ett mer än 
femtiotal vackra nationalmelodier, som voro inväfda 
i dialogen, hvilken nästan bara bestod af visor. Också 
räckte pjäsen i en och en half timme. Rådmannen 
kom med sin syster inåkande på scenen i en gammal 
dammig schas, som drogs af en mager hästkrake, 
och mottogs af publiken med lika lifliga applåder 
som på sin tid Sappho i sin strålande char efter drott- 
ningens hvita hästar. Sevelin och Lasse Kinmanson 
voro utmärkta i sina roller, liksom fru Bock i syster 
Ursulas, ehuru hon väl mycket öfverdref figuren. Ch. 
Ficker var ju visserligen icke någon öfverlägsen ta- 
lang, men på grund af hennes intagande yttre och 
hennes vackra organ såg man henne alltid med nöje. 
Robach var för späd, för mycket kavaljer för en ser- 
geant vid ett landsortsregemente, men oklanderlig i 
rollen. Allehanda skref 25 februari, att många melo- 
dier synas mindre lämpliga för en hederlig scen. 
"Men man kan säga oss, att l:o den Kungliga teatern 
numera icke är någon hederlig scen, och att 2:o myc- 
ket värre saker än detta där får passera. Detta är 



43 

beklagligen sant." För detta yttrande stämde Kung- 
liga teaterns direktion tidningen, 

Recetten 27 februari för Hofkapellets pensionskassa 
inleddes med en konsertafdelning, där först utfördes 
uvertyren till Cherubinis "Ali Baba", hvarefter hrr 
Schuncke, Anton, Giirtler och Kjörning spelade an- 
dante och polonäs för fyra valthorn, fru Enbom sjöng 
en aria af Rossini, och hrr Böhme, Wiedemann och 
Schuncke spelade en concertante för klarinett, fagott 
och valthorn af B. Crusell. Spektaklet af slutades med 
en repris af ^'Den lilla slafvinnan" (se del IV sid. 160), 
där Elise Prösslind var precis samma lilla älskvärda 
slafvinna, som hon var tolf år förut. Öfver henne 
tycktes åren ej äga någon makt. Äfven hennes röst 
hade återvunnit sin forna styrka, hvilken den sak- 
nade någon tid efter den svåra sjukdom hon ett par 
år förut genomgick. Robach hade öfvertagit Säll- 
ströms roll, som han utförde riktigt bra, och Mor- 
giana spelades af fru Håkansson. Fahlgren var fort- 
farande Ali Baba och Almlöf den grymme röf våren 
Mansur. 

Också Charlotte Erikson fick publiken det nöjet att 
detta spelar återse på scenen. Affischen 7 mars, då 
"De okände" och "Giftermålet på befallning" annon- 
serades, innehöll tillkännagifvandet, att fru Erikson, 
"som åter ingår i tjänstgöring vid Kungliga teatern, 
uppträder i Amalias roll i första pjäsen". Huset blef 
nästan utsåldt, och hon mottogs med de mest stor- 
mande välkomsthälsningar och inropning efter slu- 
tet, hvilket upprepades vid hennes förnyade uppträ- 
dande 10 mars. 



44 

"Lägret för Montauban", en fransk vådevill i en 
akt, hvars musik arrangerats af Johan Berwald med 
begagnande af lämnade bidrag utaf kronprins Oskar 
och med balett af Selinder, gick första gången 4 mars. 
Marskalk Bassompierre (Almlöf) har i lägret fått 
besök af tvenne till pager förklädda förtjusande unga 
damer. Den ena är hans fästmö, markisinnan d'En- 
traigues (Ch. Ficker), hvilket skulle vara en stor 
glädje för honom, om icke olyckligtvis m:lle Julie 
Vermandois (Fanny Westerdahl) funnes där förut, 
som rymt frän sina föräldrar för att tjäna honom 
som page. Då får Ludvig XIII (Håkansson) se de 
vackra pagerna och vill ha den ena. Markisinnan 
undanber sig nåden till förmån för sin kamrat, men 
denne vill inte på några villkor mottaga den. Monar- 
ken blir rörd öfver denna oegennytta och vill taga 
dem bägge två i sin tjänst. Innan det kommer så 
långt, upptäckes emellertid förhållandet. Marskal- 
ken gifter sig med sin markisinna, och generalgeval- 
digern i lägret får veta, att Julie är hans fästmö, 
med hvilken han enligt en familjeplan varit förlof- 
vad sedan han A^^ar barn, men därefter aldrig återsett. 
Den lilla pjäsen är kvick, men tämligen frivol, var 
bra uppsatt och spelades väl på alla händer. 

Tvenne konserter ägde rum under följande månad. 
Den förra gafs första böndagen 6 mars af flöjtisten 
K. Fr. Bock (1800 — 1841) och violoncellisten Andreas 
Gehrman (1806 — 1876). En präktig konsert, ty de 
uppträdande solisterna voro förstklassiga artister på 
sina instrument. Hofkapellet inledde den med allegro 
och menuett ur en af FranQois Fémy komponerad 
symfoni, som blifvit prisbelönad i Holland, och som 



45 

han tillägnat Cherubini. Därefter spelade Bock en 
concertino för flöjt af Fiirstenau, som gaf honom till- 
fälle att i hela dess glans visa hans stora konstfärdig- 
het på detta den tiden mycket populära instrument. 




K. Fv. Hock. Kfter oliemålning" i Kungliga teaterns 
porträttsamling. 

Också belönades han med publikens stormande bifall. 
Sedan fru Enbom sjungit en aria ur Titus, ackompan- 
jerad af Fredrik Gelhaar på basetthorn, fick man 
höra ett divertissemang ur "Zampa" för fiol, flöjt och 
violoncell utan ackompanjemang utfördt af Kandel, 
Bock och Gehrman, hvarefter den sistnämnde afslu- 
tade första afdelningen med en fantasie brillante för 



46 

violoncell af Kummer Öfver ett tema ur "Eobert". 
Gehrman var otvifvelaktigt en af hof kapellets skick- 
ligaste konstnärer. De ytterligaste svårigheter behand- 
lade han så ogeneradt och så raljant, att han fram- 
kallade formlig munterhet i salongen. Man visste icke 
hvad man mest skulle beundra, hans säkerhet eller 
känslan och nyanseringen. Sällan hade man hört ho- 
nom spela så artistiskt och fulländadt som den afto- 
nen, och han hälsades efteråt med ovationsartadt ju- 
bel. Andra afdelningen började med andante och fi- 
nal ur ofvannäninda symfoni, hvarefter fruarna 
Frösslind och Enbom sjöngo en duett ur "Jessonda", 
hvarvid man endast önskade, att damerna bytt par- 
tier. Kom så ett divertissemang öfver tyrolervalsen 
för kontrabas och violoncell, komponeradt och exe- 
kveradt af Franz Siissmilch och Gehrman. Högst 
märkvärdigt var den förres arpeggio, emedan han 
endast kunde begagna två fingrar. De andra hade 
genom spelningen på det obändiga instrumentet bli- 
vit obrukbara. En sådan virtuositet, som han hade 
på sitt instrument, ägde sannolikt ingen annan, men 
så hade den också varit honom dyrköpt. De hög- 
ljuddaste bravorop skållade mot de förtjänta ar- 
tisterna. Konserten afslutades med en fantasie con- 
certante för flöjt och violoncell öfver favoritmelodier 
ur "Wilhelm Tell" och "Den stumma", komponerad 
af konsertmästaren Andreas Randel och utförd af de 
båda konsertgifvarna, för hvilket de rönte välförtjänt 
bifall. Oaktadt biljettprisen voro de vanliga, var 
huset märkligt nog ej mer än hälft. 

Fullt hus trots dubbla pris hade däremot sånger- 
skan m:ll Karolina Lithander på sin konsert 12 mars. 



47 

Född 1807, var hoii dotter till lektorn vid Krigsaka- 
demien på Karlberg (se del III sid. 143) och elev av 
Crselius, hade en liten röst, men besatt stor konstfär- 
dighet och öfvervann de största svårigheter. Med sin 
far hade hon gjort konstresor till Köpenhamn, Ham- 
burg och Berlin, där hon studerade sång för den be- 
römda hofoperasångerskan Josephine Schulze och 
blef hedersledamot af Sångakademien. 1837 gifte hon 
sig med konsul Stål i Norrköping och dog 1880. På 
sin konsert sjöng hon arior ur "Korints belägring" och 
ur "Sömngångerskan" samt tillsammans med hof sån- 
garen Berg den vackra duetten ur "Jessonda" och till 
sist en för Malibran komponerad Tyrolienne, som 
vann största bifallet. Hofkapellet utfyllde program- 
met med uvertyrerna till "Korints belägring" och 
"Iphigenia i Aulis", herr Ludvig Passy, hennes lärare 
i pianospelning, med en konsert för piano af Mendels- 
sohn, och dansken Fredrik Lemming genom ett tema 
med variationer för fiol. Denne Lemming (1782 — 
1846) var ett stort original och utförde på sin fiol 
saker, som ingen annan kunde komma ut med; spe- 
lade den ibland, som om den varit gitarr, och gitarr 
som fiol med stråke. Han hade titel af kgl. kammar- 
musikus, men tillhörde aldrig danska hofkapellet. 
Han tycks ha varit af en mycket rörlig natur. Vid 
sin första konsert på Det kongelige 1818 kallades han 
på affischen "gitarrspelare, student och f. d. musik- 
direktör i Kio Janeiro"; vistades ömsevis i Danmark, 
Sverige och Norge samt kom slutligen till Goda 
Hoppsudden. 



48 

Ändtligen blef man 19 mars färdig med det efter- 
längtade Auberska mästerA^erket "Den stumma från 
Portici", som hade en lysande framgång och blef den 
största sceniska triumf Westerstrand vann under sin 
chefstid. Redan 16 mars voro nästan alla biljetter 
slutsålda, och innan säsongen afslutades, hade operan 
gifvits sjutton gånger för fullsatta salonger. — Scri- 
bes förträffliga af Bernhard Crusell öfversatta librett 
berättar oss historien om det under fiskaren Masa- 
niellos ledning igångsatta folkupploppet i Neapel 
juli 1647 mot spanjorernas despotiska styrelsesätt. 
Operan hade sin premiär i Paris 29 februari 1828 och 
väckte genast ett enormt uppseende. Den erhöll äf- 
ven snart en stor politisk betydelse, därigenom att 
den berömda eldande duon i andra akten "Amour 
sacré de la patrie" blef signalen till revolutionen i 
Bruxelles 25 augusti 1830, då stadens invånare grepo 
till vapen och, såsom Arago säger, "firent succéder 
au tocsin du théätre le tocsin de la rue", hvarigenom 
statsförbundet mellan Holland och Belgien sprängdes. 
Det var sålunda gifvet, att åtskilliga regeringar icke 
sågo detta musikverk med blida ögon, och det blef 
också flerstädes förbjudet. När Fredrik VI och den 
kungliga familjen inträdde i sin loge 7 oktober 1830, 
då operan gafs på Det kongelige, begärde publiken 
nationalsången, och under det revolutionära uppträ- 
det i tredje akten genljöd ropet "Kongen leve!" öfver 
hela salongen. Hos oss förlöpte premiären helt lugnt 
och fredligt, ehuru den politiska luften redan då var 
laddad med oroselement, men Lindström var minsann 
ingen Masaniello, som förmådde elda massorna till 
några förlöpningar, tvärtom begärdes och sjöngs 



49 

folksången efter operans slut. — Masaniello skall 
vara tjugufem år, Lindström var femtiosex! Han 
sjöng emellertid så bra man kunde begära vid hans 
år och med hans sångmetod, som icke lämpade sig 
för den nyare musiken, och med hans försvagade 




Masaniello. Kfter teckning af Stephano della Hella. 

ehuru alltid vackra stämma. Men han var icke och 
hade aldrig varit aktör, och det måste Masaniellos 
framställare vara. Det var beklagligt, att vår teater 
icke ägde någon, som bättre kunde utföra rollen. 
Publiken var emellertid belåten och inropade efter 
slutet både honom och Sophie Daguin, Fenellas fram- 
ställarinna, som rest ned till Köpenhamn och stu- 
derat in rollen för fru Heiberg, med den lyckliga på- 
följd att hon spelade den med verklig artistisk skick- 
lighet. Fru Enbom som Elvira öfverträffade sig 
själf, hvilket icke vill säga så mycket, men, hvad som 

4 — Svenska teatern VII. 



50 

betydde mera, äfven Widerberg, som, då fru Enbom 
kände sig opasslig, under påskferierna hastigt inöf- 
vat partiet och till belöning fick sjunga det annan- 
dag påsk 4 april, då operan uppfördes sjette gången 
såsom recett för henne inför fullsatt salong, trots 
dubbla pris. Förträfflig som vanligt var Lars Kin- 
manson i Pietros roll, hvilket däremot icke kunde 
sägas om Pfeiffer som Alfonso, vice-konungens son. 
Under vanliga förhållanden misslyckad, blef han det 
här i dubbel måtto, då han hade att utföra en af de 
fatalaste operaroller som finnes. När under 1840- 
talet Olof Strandberg tilldelades partiet, vägrade han 
absolut att utföra det, om han icke fick alternera med 
Julius Giinther såsom Masaniello. Den bortskämde 
Giinther nekade energiskt, men måste slutligen gifva 
med sig. Gudarna må veta, att herr Strandberg icke 
var ett grand större aktör än herr Lindström, men 
emedan han blivit benådad med en af de vackraste 
tenorstämmorna i hela det dåtida Europa, var det en 
högtidsstund att höra honom sjunga slummerarian i 
fjärde akten "Hugsvalare för dem som lida". — Från 
senare tider är att minnas Louise Michaelis Elvira, 
Elise Hwassers Fenella samt Hilda Lunds och Ro- 
bert Sjöbloms med äkta sydländsk glöd dansade ta- 
rantella. Däremot är att glömma de tygellösa kostym- 
fantasterierna med Elvira och hennes hofdamer 1919. 
En tum för mycket på en näsa fördärfvar hela ansik- 
tet, och likaså förmå några meter för mycket i vid- 
den af en krinolin att göra hela figuren löjlig. Tea- 
tern är icke något etnografiskt museum, och när det 
icke är fråga om en parodi eller en fars utan om en 
allvarlig opera, bör en forntida modegalenskap där 



51 

modifieras efter skönhetens lagar i stället för att 
öfverdrifvas efter smaklöshetens, enbart i sensations- 
syfte. — Körerna liksom folkscenerna fingo en osed- 
vanlig glans och rörlighet öfver sig, därigenom att 
alla teaterns artister utom Widerberg och Högquist 
medverkade. Men liksom mamsell Spångberg på 
1820-talet utmålades i Argns, därför att hon brukade 
åbäka sig och väsnas för att bli bemärkt (se del IV 
sid. 96), så råkade nu mamsell Milen ut för Roséns 
vrede i Teater och musik med anledning af sitt miss- 
tydda nit i tjänsten. "Mamsell Milen för ett hiskligt 
bråk och boxas med dem, som komma i hennes när- 
het, för att ådraga sig publikens uppmärksamhet och 
gör sig air af att spela en hufvudroU, ehuru naturen 
aldrig ämnat henne till något sådant." Kostymerna 
voro bra, men på dekorationerna hade man som van- 
ligt icke haft råd att offra något. Utsikten öfver 
Neapel, golfen och det eldsprutande Vesuvius var 
skäligen enkel. Westerstrand kunde med stolthet an- 
notera i sin årsberättelse, att de sjutton gånger ope- 
ran gafs tillskyndade kassan en bruttoinkomst af 
nära 15,000 rdr bko. De dryga tjänstgöringspennin- 
garna för de i körerna uppträdande artisterna hade 
genom vänlig öfverenskommelse mellan Westerstrand 
och dem blifvit betydligt nedsatta under deras regle- 
menterade belopp, hvarigenom en betydlig besparing 
i kvällskostnaderna åstadkommits. — Operan har 
med glans bibehållit sig på repertoaren. 6 mars 1860 
gafs den för hundrade gången och har i våra dagar 
hunnit uppföras öfver 300 gånger. Men hvilken un- 
derbar musik har icke mästaren åstadkommit! Er- 



52 

inrom oss den präktiga, säregna uvertyren; Elviras 
aria och baletten i första akten; den härliga barka- 
rollen, den elektricerande duon, fiskarkören och fina- 
len i andra akten; tredje aktens lifliga torgscen och 
den af en innerlig och rörande känsla besjälade bö- 
nen; fjärde aktens förtjusande slummeraria, Elviras 
kavatina och finalen samt Pietros vackra barkaroll i 
sista akten. Också fick den en entusiastisk beun- 
drare i själfve Richard Wagner, hvilken annars, som 
bekant, utvecklade den största kritiska skärpa vid 
bedömandet af sina medbröders arbeten inom operans 
område. Han skrifver: "Sin höjdpunkt nådde Frank- 
rikes dramatiska musik med Aubers oöfverträffliga 
'Den stumma från Portici', ett nationalverk sådant 
som hvarje nation på sin höjd har ett att uppvisa. 
Denna stormande dådkraft, detta haf af känslor och 
lidelser målade i de mest glödande färger, genomdra- 
get af de mest egenartade melodier i blandning af 
mildhet och våld, behag och hjältemod — är icke 
detta allt det sannskyldiga inbegreppet af den franska 
nationens senaste historia! Kunde detta häpnads- 
väckande konstverk skapas af någon annan än en 
fransman? — Det finnes blott ett att säga — med 
detta verk hade den nyare franska skolan nått sin 
spets och eröfrade därigenom hegemonien öfver den 
civiliserade världen". Och i hans "Erinnerungen an 
Auber" förekommer följande uttalande: "Den utom- 
ordentliga nästan brännande värma, som Auber ge- 
nom sin musik denna gång visste underhålla som i 
en glödande ström, förblef emellertid en egendomlig- 
het för detta verk, hvilken han sedermera aldrig 



53 

kunde få i sin makt. Att göra efter 'Den stumma' 
skulle bli alla, både italienare och fransmän, ja, ska- 
paren själf, fullständigt förmenat." 



På en recett för fru Bock 11 april uppfördes för 
första gången "Victorine", en fransk bulevarddram i 
.5 tablåer med den icke öfversatta undertiteln "La 
nuit porte conseil". Det moraliserande styckets 
hjältinna är en liten vacker, föräldralös brodös i Pa- 
ris (Emilie Högquist), med hvilken en beskedlig 
tapetseraregesäll (Wennbom) vill gifta sig. Samti- 
digt eftersträfvas hon af "en utsväfvande yngling" 
(Hyckert). Ställd i valet och kvalet går hon till 
hvila. Under de tre följande tablåerna genomlefver 
hon det lif, som väntar henne, om hon låter fresta sig 
att bli den rike mannens älskarinna, hvilket slutar 
med att hon dränker sig i floden för att undgå fängel- 
set. I sista tablån vaknar hon i sin säng, finner till 
sin glädje, att allt varit en ohygglig dröm, och var- 
nad däraf gifter hon sig med sin gesäll. Till pjäsen 
hade prins Oskar komponerat melodramer, hvilka in- 
strumenterats af Berwald, hvarjämte Selinder anord- 
nat ett dansdivertissemang. För att icke stöta den 
sedesamma kritiken, hvilken blef så upprörd öfver 
afklädningsscenen i "Fra Diavolo", hade Högquist, 
när hon i första akten går att lägga sig, klädt sig i 
nattröja under klänningen, som hon tar af sig, och 
lade sig sedan ofvanpå täcket. Allehanda gycklade 
öfver tillställningen, ty "hvad har väl anständigheten 
att skaffa med ett stycke som Victorine? Läggnings-, 
ceremonien kommer obestridligen alltid — om den 



54 

också i all sin naturlighet verkställdes — att höra till 
det oskyldigaste och anständigaste Victorine hela 
stycket igenom företar sig." För öfrigt får hon myc- 
ket erkännande öfverallt för sitt utförande af rollen, 
liksom äfven Hyckert för sin vivör, — ■ Till efterpjäs 
hade recettagerskan plockat fram ett skådespel i 
tre akter från århundradets början "Skomakaren i 
Dävnas", hvilket med Hjortsberg i titelrollen och 
Gabriel Schylander som hans hustru Pirrha gått ett 
femtiotal gånger på Arsenalsteatern och Operan. 
Lars Kinmanson och Karolina Bock spelade nu de 
bägge rollerna, men smaken var förändrad, och pjä- 
sen gick endast två gånger, hvarefter den för alltid 
försvann från repertoaren. 

Lars Kinmanson hade sin första recett den 25 i 
samma månad, och då han redan blifvit en af publi- 
kens favoriter, mottogs han på ett lysande sätt af en 
nära fullsatt salong. På programmet stodo två nya 
pjäser — skada bara att bägge två voro af det sämre 
slaget. Den första, en dram i åtta tablåer af Anicet 
Bourgeois "Den venefianske bravon", med musik af 
Berwald och dansdivertissemang af Selinder, kallar 
Allehanda "ett dramatiskt vidunder, utan talang i 
genomförandet af det skändliga huvudtemat". Allt 
var anlagdt på yttre effekt, och den vimlade af brott 
och rysligheter af alla slag. Direktionen, hvilken 
trodde sig ha funnit något, som riktigt skulle kittla 
publikens nerver, hade nedlagt icke obetydliga kost- 
nader på uppsättningen, men redan andra gången 
stodo logerna tomma, och den kunde icke gifvas mer 
än fyra gånger. Almlöf i titelrollen, "legomördare i 
republiken Venedigs tjänst" 1513, fick vara tragisk, 



55 

hvilket tyvärr dåförtiden sällan hände honom. Om 
"Bravon" föreföll hemsk att skåda, var efterpjäsen, 
tvåaktskomedien "Guldkorset", som Högquist öfver- 
satt från franskan, så mycket menlösare, och man 
förvånade sig i pressen öfver att en så svag pjäs, ett 
sådant barnkammarpjoller kunde komma på reper- 
toaren. Men den öfverträffades vida af en annan, 
också från franskan öfversatt enaktskomedi med sång 
"Den nya Blåskägg eller Det hemlighetsfulla kabinet- 
tet", som gafs för första gången söndagen 8 maj och 
betecknades som "det hufvudlösaste sammelsurium 
man kan tänka sig", öfver all måtta platt och tråkig. 
Andra gången, som blef den sista, funnos knappast 
hundra personer i salongen. 

Tidigt på förmiddagen 27 april voro alla biljetter 
utsålda till aftonens föreställning, ty då återupp- 
trädde Sällström som "Don Juan". Han hälsades na- 
turligtvis med jubel och tycktes lyckligt återställd. 
Vid inropningen harangerade han publiken med föl- 
jande verser: 

"Vid Tiberns strand jag stod, bland Romas stora minnen, 

som bära vittne än om en förgången släkt; 

i sångens land hur Ijuft för sångarns matta sinnen 

att hämta hälsa, kraft ur hvarje vestanfläkt. 

Jag var en främling dock: en mäktig stämma talar 

om Nordens gråa berg, dess sjöar, gröna dalar, 

och nu — att hälsas så, då jag är här igen! 

För denna sköna stund jag glömt Italien." 

Talet besvarades af publiken med skallande bifalls- 
rop. — Fru Enbom och Henriette Widerberg sjöngo 
Elvira och Anna 27 och 29 april, de två aftnar "Don 



56 

Juan" gafs, liksom de utförde Ladyn och Zerlina i 
"Fr a Diavolo" på hans recett 16 maj, då också Kalli- 
wodas divertissemang ur op. "Zampa" för fiol, ilöjt 
och violoncell ånyo exekverades mellan första och 
andra akterna af Randel, Bock och Gehrman. Äf ven 
"Ryno" återupptogs på repertoaren med Sällström 8 
och 11 maj. Man ansåg det tämligen öfvermodigt af 
honom att göra anspråk på dubbla pris vid recetten, 
i synnerhet som han den aftonen ej var vid röst. Han 
låg ofta en half ton under orkestern. Widerberg xar 
så mycket förträffligare. 

Några tyska skådespelare och sångare, herr och fru 
Heusser samt herr Nusch, gåfvo 17 maj efter "Guld- 
korset" och 20 maj efter "Qväkarn och dansösen" sce- 
ner ur Rossinis "Tankred" (Tankred fru H., Or bas- 
san hr H., Argir hr N.) och ur Grillparzers "Die Alm- 
frau" (Jaromir hr H., stamfrun fru H.). Fru Heus- 
ser hade en vacker röst, men hennes gester voro högst 
löjliga att skåda, och hon höll icke sina armar stilla 
ett ögonblick. Dessutom var hennes figur föga lämp- 
lig för en manlig roll. Herr Nuschs baryton var stark 
och välljudande, men den som sjöng bäst i "Tankred" 
var mamsell Pettersén i teaterns kör (förträfflig som 
Hatet i "Armide"), hvilken fick hjälpa rill som 
A menaide. 

Victor Hugos fyraaktsdram "Angelo Mallpieri, Pa- 
duas tyrann", som i öfversättning af kanslerssekrete- 
raren vid Krigsakademien Kr. Arwidsson för första 
gången gafs 31 maj, kallar Westerstrand i sin årsbe- 
rättelse för ett bland författarens bättre arbeten. 
Jules Janin däremot skriver, att Victor Hugo icke 
bör förundra sig över, om hans forna beundrare efter 



57 

den pjäsen vända honom ryggen, och Kydqvist hade 
förklarat rent ut, att man genomläste den "med väm- 
jelse". — Almlöf, som bort vara själfskrifven till ti- 
telrollen, men blifvit tilldelad Kodolfo, hvilken i stäl- 




Emilic Högquist såsom Tisbe- Elter teckning af 
B. V. Wohlfahrt. 



let lämpade sig för Dahlqvist, insjuknade 26 maj, ooh 
den till den 28 annonserade premiären måste uppskju- 
tas till den 31, då Wennbom himnit kasta i sig rol- 
len. Tyrannen, "pas doux" såsom han kallas i en 
fransk parodi i st. f. "de Padoue", spelades af Dahl- 
qvist. Men han, som ofta icke kunde behärska sig 
själf, kunde alldeles icke behärska denna svåra roll, 



58 

och den kom heller icke till sin rätt. Teaterskvallret 
visste berätta, att Almlöf varit skolsjuk och redan 
höll på att studera in Angelo, som han under repeti- 
tionerna funnit mera lämplig för sig. Högquist pas- 
sade egentligen icke för kurtisanen Tisbes våldsamt 
passionerade roll, men förbättrade sitt spel under re- 
presentationernas gång, och hennes kostymer voro 
särdeles smakfulla. Westerdahl som Catarina var 
ganska bra och utförde sina effektställea i tredje ak- 
ten med verklig talang, något som ej kunde sägas om 
Wennbom som hennes älskare. lians oly(;kli,t»a min- 
spel fördärfvade allt hvad han gjorde, ehuru lian 
förde sig väl och talade bra, om ock hans röst icke 
var behaglig. Ännu mindre kunde Habicht återgifva 
Homodeis blodlystna, hala och skrymtande karaktär. 
Hans entoniga deklamation och kantiga rörelser 
hindrade honom från att blifva en god skådespelare. 
Ehuru utförandet sålunda icke var det bästa, fann 
publiken sig intresserad af det rafflande dramat, och 
trots den sommarliknande värmen under början av 
juni, gafs det fem gånger för goda hus innan säson- 
gens slut. Malla Silfverstolpe säger i sina memoarer, 
att pjäsen blef "väl gifven af mamsellerna Wester- 
dahl och Högquist", och de bägge damernas spel blef 
till och med särskildt lofordadt i direktionens äm- 
betsberättelse. 

Man hade längesedan uppgifvit hoppet att få se en 
verkligt god komedi på Kungliga teatern, då "Sen er 
i spegeln", en liten täck enaktare på vers af Karl 
Töpfer, väl öfversatt af Djurström efter en bearbet- 
ning af Heiberg, uppenbarade sig på affischen 13 och 
15 juni. Pjäsen, som handlar om en svartsjuk äkta 



59 

man och en trogen hustru, fick ett ökadt värde genom 
Emilie Högquists intagande spel. Almlöf var där- 
emot mindre lyckad som mannen. Oaktadt hans an- 
lag uteslutande tillhörde det tragiska skådespelet, an- 
vändes han i likt och olikt. Än spelade han grenad- 
jär, än träskomakare, än vandrande student, då han 
i stället hört undvika att uppträda i lustspelet. Stor 
i de stora rollerna, var han liten i de små. Det var 
nedslående för konstvännen att se den, som trium- 
ferat i "Sulla", draga sig hjälpligt fram som en fadd 
älskare, eller spela sådana på allt värde hlottade rol- 
ler som lorden i "Diamanten", eller se den, som ska- 
pat en förträfflig Wallenstein, behöfva misslyckas 
som Fiesco. — Oaktadt man i pjäsen talade om en sam- 
tida storhet, den ryske fältmarskalken Diebitsch med 
hedersnamnet Sabalkanski, uppträdde Almlöf i en 
kostym från 1750-talet, under det att Högquist var 
fullt modernt klädd. — Andra gången pjäsen gafs, 
betalade de försålda biljetterna icke dagkostnaderna, 
säkerligen på grund af sommarvärmen och recetten 
dagen därpå, ty aftonens föreställning inleddes med 
den alltid gärna hörda "Vattendrag ar en", där Matilda 
Ficker som Elina åter beträdde scenen efter att med 
möda räddats undan den sjukdom i bröst och lungor, 
hvaraf hon så länge lidit. Hon hälsades välkommen 
af den fåtaliga publiken med starka handklapp- 
ningar. 

Spelårets sista föreställning 16 juni var Elise Fröss- 
linds recett inför fullsatt salong med endast femtio 
procents förhöjning af biljettprisen. På programmet 
stod "Marie eller Bröllopsfesten" , hvarefter hofkapel- 
let spelade en ledsam ny uvertyr af J. Moscheles till 



60 

Schillers "Jungfrun från Orleans", och till sist visa- 
des en tableau vivant "Den heliga Cecilia" efter 
.Bafael, hvarunder afsjöngs en hymn, komponerad 
af hofkapellmästaren Berwald. — Då den lilla Elise 
Frösslind tjugufem år förut hyllades som Cendrillon, 
kunde hon knappast ha blifvit mer firad än hon blef 
nu. När hon sjöng sin första kuplett "Min julle lätt 
på vågen", darrade hennes röst, och när hon vid den 
andra möttes af en åska af applåder, kväfdes den af 
frambrytande tårar. Hon hämtade sig dock snart 
och sjöng sedan sitt parti förträffligt, om också rösten 
i de högre tonerna förlorat något af sitt omfång. 
Matilda Ficker, som ansetts för obotligt sjuk, och 
hvars lif flera gånger varit i fara, tycktes däremot 
ingenting sakna af det forna behaget i sin stämma 
och skördade högljudt bifall, ja! rentaf täflade med 
fru Frösslind om aftonens pris. På grund af Hen- 
riette Widerbergs inträffade sjukdom spelades titel- 
rollen af mamsell Karolina Lindström, som på affi- 
schen hade fått detta sitt f äderneärf da tillnamn af nå- 
gon anledning utbytt mot moderns. Hon var förfär- 
ligt rädd och saknade dramatisk hållning, men applå- 
derades lifligt efter sin stora aria. Sällström var 
bättre än hvad han dåförtiden vanligen var, men 
hans förfallna utseende och dito röst skvallrade be- 
klagligen om, att han snart skulle blifva oanvändbar 
för scenen. Vid minnet af forna dagar hördes han 
dock ännu med öfverseende och sågs med nöje. Det 
var med honom alldeles som med hans samtida tyske 
kollega Franz Jäger, som varit afgudad både i Wien 
och Berlin för sin bedårande tenor. Under några 
gästspel på andra platser ådrog han sig genom öfver- 



61 




Den heliga (".ecilia. Etter Rafaels oljemålning 
i Holognas pinakotek. 

ansträngning en heshet, som icke ville lämna honom, 
och då han återvände till sina forna beundrare, ute- 
blef alldeles det sedvanliga bifallet. Man kallade ho- 
nom "der beliebte Sänger ohne Stimme", och så fick 
man också dädanef ter benämna Sällström. — Efter en 
förfärande lång mellanakt blef ändtligen den lef- 
vande taflan färdig och tog sig utmärkt ut. Emilie 



62 

Högquist var Cecilia, mamsell Emilie Frösslind 
(Lindström) Magdalena, Almlöf Paulus, Selinder Jo- 
hannes och Dahlqvist Augustinus. Bäst lyckades 
m:ll Frösslind och Dahlqvists gubbhufvud därnäst. 
Publiken applåderade mycket, men man var ännu 
ovan, i synnerhet hvad belysningen beträffade, att 
anordna dylika efter Kungliga teaterns i Berlin före- 
döme eftergjorda tillställningar. Omkostnaderna för 
denna tablå betalades af recettagerskan. Efter spek- 
taklet inropades och hyllades Elise Frösslind ytter- 
ligare af publiken. 



Recettinkomsten för spelåret utgjorde 112,872 rdr 
bko, och då därifrån afdragas afgifterna vid tio re- 
cetter med 3,646 rdr bko, återstodo inspelta 109,226 rdr 
bko, som med tillägg af anslag och hyror, m. m. vi- 
sade en sammanlagd inkomst af 162,375 rdr bko. Då 
emellertid utgifterna stego till 170,443 rdr bko, upp- 
kom en brist af 8,068 rdr bko, till hvars betäckande 
direktionen icke hade några medel. Då Kungliga tea- 
terns äldre skuld utgjorde 96,282 rdr bko, uppgingo 
teaterns sammanlagda skulder i kapital och upplupna 
räntor 1 juli 1836 till 104,350 rdr bko, däraf 37,000 rdr 
bko voro fonderade genom af konungen meddelade 
anvisningar på statskontoret, men till likviderande af 
återstående 67,350 rdr bko saknade*teaterstyrelsen all 
tillgång. 



63 




(lamla teaterhuset i Helsingfors. Efter teckning af Engels. 



Under ferierna begåfvo sig några af dramatiska 
scenens artister till Finland och gåfvo under närmare 
halfannan månad föreställningar därstädes. I Hel- 
singfors' Morgonblad får man genom en annons veta, 
att de två dagar efter spektaklernas afslutande i 
Stockholm öfverreste till Åbo och beräknade vara 
framme i Helsingfors omkring 22 juni för att där 
gifva sin första representation. Emellertid gick det 
icke alltid efter uträkning i denna ångfartygsfärder- 
nas barndom. I Åbo tlnderrättelser 29 juni läses: 
"Ångfartyget Solid af gick från Stockholm eftermid- 
dagen den 17 dennes, destineradt till Åbo. Under det 
fartyget gjorde slag kring Vaxholms fästning, afbi- 
dande resepassens visering, sprang ena ventillocket i 



64 

luftpumpen och maskineriets rörelse afstannade. Me- 
kanikus Owen begaf sig genast till Stockholm, lät där 
förfärdiga tvenne nya ventiler och återkom till Vax- 
holm så tidigt, att fartyget den 19 kl. 5 på morgonen 
åter sattes i rörelse. Två och en half mil hitom Furu- 
sund sprungo de alltför svaga gångjärnen till venti- 
len, och fartyget, som ej mera kunde fortsätta resan, 
måste ankra. En express afsändes till Stockholm, 
och tvenne timmar efter dess ankomst expedierades 
det under lastning i Stockholms hamn liggande Åbo- 
paketfartj^get Pallas, bogseradt af ångfartyget till 
Granhamn (där Solid kastat ankar), tog dess passa- 
gerare ombord och ankom lyckligen till Äbo den 21 
om aftonen", hvarefter truppen reste vidare till Hel- 
singfors. Man spelade hvar tredje dag med abonne- 
mang för tolf föreställningar. Repertoaren omfat- 
tade flera af Stockhölmsscenens helst sedda pjäser: 
Sömngångerskan, Passionen och förnuftet, Elake hus- 
bonden, Ålderdom och dårskap, Bröderna Philibert, 
Tartuffe, Giftermålet på befallning, Angelo Mali- 
pieri, m. fl. I Frenckel & sons bokhandel såldes por- 
trätt af Emilie Högquist såsom Berta i Stamfrun. Af 
Solids passagerarlista finner man, att deltagarna i 
färden voro fruarna Deland och Wennbom, m:llerna 
Högquist och Höök, herrar Sevelin, Deland, Wennbom, 
Svensson, Hyckert, K. Hjortsberg, L. Kinmanson och 
hans fjortonårige son, den sedan så berömde skåde- 
spelaren Gustaf Kinmanson, samt symamsell Dahl- 
berg och maskinisten Lindvald. Så utmärkta skåde- 
spelare hade Helsingforspubliken aldrig förut sett, 
och dess förtjusning kände heller inga gränser. I 
Helsingfors' Morgonblad läses 25 juli ett "utdrag ur 



65 

ett bref till en vän i landsorten*', den form under hvil- 
ken man då oftast skref kritiker: "Sedan jag sett 
Sömngångerskan kunde jag ej den följande natten 
tillsluta ögonen, emedan den intagande nattvandrer- 
skan jämt sväfvade för min inbillning. I denna roll 
skördade mamsell Högquist allmänt bifall, men det 
var henne förbehållet att göra ett ännu djupare in- 
tryck på sina åskådare. Angelo Malipieri af Victor 
Hugo annonserades — — För hvem ägnade sig väl 
Tisbes roll bättre än för mamsell Högquist! Ung, lif- 
1ig och skön förenar Hon ju allt som fordras för att 
i norden återspegla en af dessa söderns döttrar, hvil- 
kas kärlek Beskow så träffande jämför med en afri- 
kansk so], hvilken Ii f var eller förtär allt, som ligger 
inom dess omgifning." Mamsell Höök ansågs vara 
"charmant", och man beklagar, att man ej fått be- 
undra Sevelins utmärkta talang tillräckligt ofta. 
"De öfriga sujetterna", tillägger brefskrifvaren, "böra 
vara belåtna med den välförtjänta hyllning publiken 
skänkt dem." En formlig Högquistfeber utbröt i sta- 
den och tog sig uttryck i de mest öfversvallande hyll- 
ningar. Sin utomordentligaste framgång firade hon 
i nämnda Tisbes roll, och skalderna strängade sina 
lyror till hennes lof. Om tonen i dessa poem kunna 
följande strofer ge en föreställning: 

"Härliga, tjusande mö, Talias älskade dotter, 
ögat blott söker din bild, örat blott lyss till din röst. 
Gracernas Ijufva behag hos dig sig alla förenat, 
kvalen och sorgerna fly som molnen flykta för solen. 
Vid hvarje blick ntaf dig — hvart ord från rosiga läppar 
ingen så känslolös är, att han dig ej skulle beundra, 
som man beundrar hvar konst, då den fullkomlighet nått." 

5 — Svenska teatern VII. 



66 

På hemfärden till Sverige gåfvo våra artister sju 
spektakler i Åbo, ocli 9 augusti kl. 7 på morgonen 
återreste de till Stockholm med Solid, som denna 
gång utan äfventj^r landsatte dem i hufvudstaden. 



Repertoaren under spelåret 1836 — 1837 upptog föl- 
jande pjäser och baletter i bokstafsordning (nyhe- 
terna kursiverade) Adéle de Sénanges (5 gånger), 
Alphyddan (13), Ambassadören (2), Angelo Malipieri 
(4), Ariadne på Naxos (3), Armide (2), Barberaren 
(3), Begge arrestanterne (1), Begge talismanerne (1), 
Blykamrarne i Venedig (2), Brodertvisten (1), Brö- 
derna Philibert (1), Califen (1), Cendrillon (3), Cle- 
mentine (1), Cornetterne (1), Dansvurmen (4), Don 
Juan (3), Duellen (10), Elake husbonden (1), Ett di- 
vertissement af dans (2), Ett ögonblicks oförsigtighet 
(2), la Famille des innoncens (3), Fattige poeten (1), 
Felsheims husar (2), Figaros bröllop (op. 3), Figaros 
bröllop (kom. 4), Fra Diavolo (6), Fredrik och Chri- 
stine (1), Friskytten (4), Fullmakten (1), Fästmön 
från hufvudstaden (9), För evigt (4), Förställda en- 
faldigheten (6), de Förtrogne (3), Giftermålet på be- 
fallning (6), Grefvarne Klingsberg ((4), Grefven af 
Walltron (1), Gubben i bergsbygden (1), Guldkorset 
(2), Hamlet (4), Handsekreteraren och kocken (1), 
Hedvig (2), Hvita frun (3), Höge rivalen (2), Jag be- 
drar mig aldrig (1), Jenny Mortimer (3), Jessonda 
(3), Johanna af Montfaucon (4), Konstapeln (4), 
Konung Edvards söner (4), Korsfararne (1), Lilla 
matrosen (2), Louise och Walborn (2), Lyckliga fru- 



67 

arna (2), Lägret för Montaiiban (3), Maria Stuart (4), 
Marie (2), Marie de Sivry (6), Maskeraddivertisse- 
ment (4), Medea i Corinth (scener ur) (1), Mytholo- 
giskt divertissement (2), Nya garnison (4), Nya öfver- 
sten (3), Oedip i Athen (1), Okände sonen (3), Orle- 
anska jungfrun (17), Pariserpojken (18), Pas de deux 
(1), Pas de trois (1), Passionen och förnuftet (3), Pre- 
ciösa (3), Qväkarne (1), Qväkarn och dansösen (1), 
Ryno (2), Sanningsvännen (1), Sannljugaren (2), Sen 
er i spegeln (8), Shakspeare kär (2), Sjöfröken (4), 
Skulden (3), Skuldsedeln (1), Slottet Montenero (1), 
Smekmånaden (2), Spelaren (2), den Stumma (9), 
Sömngångerskan (2), Sömngångerskan i Provence 
(2), Tartuffe (2), Tillfälle gör tjufven (4), Trettio år 
af en spelares lefnad (1), Trollflöjten (3), Två ord (1), 
Två års giftermål (11), Universalarfvingen (4), Wal- 
lensteins död (2), Vattendragaren (1), Victorine (3), 
Väktaren (1), Zelindas kröning (1), Zoé (6), Ålderdom 
och dårskap (2), Öfverraskningen (6), Örnnästet (5). 
Af dessa voro 30 musikpjäser, hvaraf 4 nyheter, 65 
talpjäser, hvaraf 12 nyheter, och 9 baletter, hvaraf 1 
ny. Dessutom gåfvos 3 konserter och 4 maskerad- 
baler. 

Då publiken infann sig till första representationen, 
onsdagen 24 augusti kl. 7 e. m., hvarvid "Tartuffe" 
och "Sen er i spegeln" uppfördes, varseblef den, att de 
enda förändringar till det bättre styrelsen vidtagit 
voro, att salongstaket blifvit nystruket och att affi- 
scherna försetts med tryckta börder. En afgjord för- 
ändring till det sämre var däremot, att Orgons roll 
icke längre utfördes af Lars Hjortsberg, utan af Lars 
Kinmanson. Illa spelade visserligen denne artist 



aldrig, men han måste dock gifvetvis förlora på jäm- 
förelsen med sin utmärkte företrädare i rollen. 

Till andra föreställningen 29 augusti lyckades di- 
rektionen samla fullt hus genom att engagera den be- 
römde fagottisten Gotthilf Heinrich, en medlem af 
den talrika tyska musikersläkten Kummer. Tjuguett 
år gammal gjorde han 1798 sina första konsertresor 
bl. a. till Köpenhamn och Stockholm, där han lät höra 
sig på Biddarhussalen. Då han nu på gamla dagar 
åter uppträdde härstädes, inleddes och afslutades 
föreställningen med tvenne af honom komponerade 
uvertyrer för stor orkester och åtta ryska jakthorn. 
Om också denna ryska hornmusik icke precis smekte 
örat, imponerade den ovillkorligen och ryckte åhö- 
rarna med sig, allra helst som kompositionerna voro 
muntra och lefnadslustiga. Före och mellan pjäserna 
uppträdde han som fagottspelare, hvarvid han ut- 
märkte sig för en vacker ton och smakfullt föredrag, 
om han än vid sina sextitre år saknade tillräcklig 
kraft och värma, men för sin ålder presterade han 
något ovanligt och applåderades kraftigt. Pjäserna 
utgjordes af "Se/n er i spegeln" och "Den nya öfver- 
sten", där Emilie Högquist öfvertagit titelrollen. Hon 
visade emellertid en så omilitärisk hållning, när hon 
klädde ut sig i uniformen, att all illusion måste ute- 
blifva för åskådaren. Äfven Hyckert som ryttmästa- 
ren saknade den rätta plin och kunde dessutom icke 
sin roll. 

5 september uppträdde före, efter och mellan små- 
pjäserna en annan tysk artist Amadeus Abel, elev af 
Spohr, både såsom violinist och pianist. Han lycka- 
des emellertid ej tillvinna sig något lifligare intresse, 



69 

och hans andra uppträdande 13 september samlade 
icke hälft hus. En utländsk konstnär, som däremot 
blef hos oss mycket omtyckt, var professor Pietro 
Vimercati, virtuos på lombardisk mandolin, hvilken 
under oktober och november flera gånger spelade 
mellan akterna på Kungliga teatern och äfven hade 
en egen konsert därstädes. Född 1779 blef han så be- 
römd genom sin utomordentliga behandling af sitt 
instrument, att man i Italien kallade honom mandoli- 
nens Paganini. Han konserterade i hela Italien, i 
Wien, Berlin och Weimar och dog i Genua 1850. På 
sin konsert 16 oktober, där hans hustru medverkade, 
hade han nästan fullt hus, oaktadt han tog 50 % för- 
höjning af biljettprisen. Fru Vimercati, som dock ej 
var någon första rangens sångerska, sjöng en opera- 
aria af Pacini och stor scen med kör ur Kossinis opera 
"Eduardo e Cristina", hvars hjälte är en svensk offi- 
cer. Operans artister hade välvilligt åtagit sig att 
utföra den svåra kören, emedan våra korister icke 
kunde hinna inlära den på den korta tid, som stod 
dem till buds. — "Angelo Malipieri" återupptogs 12 
september, denna gång med Almlöf i titelrollen, men 
då han ej vann den framgång han väntat, återläm- 
nade han redan efter andra gången tyrannens roll åt 
Dahlqvist, som likaledes spelade den två gånger. 

Teaterns första nyhet bestod af en liten enaktare af 
Scribe "För evigt! eller Medicin mot ett kärleksrus", 
16 september oklanderligt spelad af fru Erikson, 
Charlotte Ficker, Fanny Westerdahl och Hyckert 
som den af modern från en flyktig passion botade 
sonen. Den gjorde ingen vidare lycka och gafs endast 
fyra gånger. Långt mera uppseende väckte en repris 



70 

den 29 i samma månad af Kotzebues sentimentala 
femaktsdram "Den okände sonen" (se del II sid. 40), 
där Edvard Stjernström utförde titelrollen med så 
mycken liflighet, säkerhet och värma, att han fick 
aktörskontrakt från 1 oktober. Lars Kinmanson spe- 
lade öfversten, Jenny Lind hans dotter och Sevelin 
den löjlige hofjunkaren Gyllenparfym. 

På fru Eriksons recett 13 oktober repriserades 
"Maria Stuart" med henne som Elisabeth och Emilie 
Högquist som Maria. Charlotte Erikson var för svag, 
lör vek, för litet drottning i denna roll, där Sara 
Torsslow på sin tid var så förträfflig. I det af kvinn- 
lig list och förställningskonst genomandade svaret 
till Talbot i fjärde akten, då Elisabeth vill, att man 
skall gripas af medlidande med henne för det hon 
ämnar begå ett afskyvärdt våldsdåd, förstod fru 
Erikson icke att inlägga detta "coquetterie sangui- 
naire", som m:me de Stael.så träffande kallar det, 
och som vi i våra dagar fått beundra, då Hedwig 
Bömpler-Bleibtreu på Burgteatern framställde sin 
oförlikneliga Elisabeth och visade, att en stor skåde- 
spelerska i den rollen har en uppgift, som föga står 
efter titelrollen. — Bättre än fru Erikson lyckades 
Högquist som Maria, framförallt i scenen mellan 
drottningarna samt i sista akten, och en vackrare 
Maria kunde man nog icke få se. Det är mycket tro- 
ligt, för att icke säga alldeles säkert, att hennes utfö- 
rande af rollen icke skulle tillfredsställa vår tids 
kräsna publik och kritik, men att den gjorde ett djupt 
intryck på den tidens människor visade sig bl. a. där- 
af att, då Maria i femte akten tar afsked af lifvet 
och 3in omgifnin^ och ^er den sin välsignelse, gjorde 



71 




Gustaf II Adolfs frieri. Efter .1. (i. Sandbergs 
oljemålning i Nationalmuseum. 



Högquist detta med så mycken känsla, med så myc- 
ken innerlighet, att hela tjänarskaran lämnade sce- 
nen storgråtande — och detta varje gång hon spelade 
rollen. — Wennbom med sin obehagliga organ var 
icke vuxen Mortimer med det skimmer af poesi, som 
Schiller kastat öfver denna gestalt. Svärmeriet och 
den uppbrusande passionen låg herr Wennboms sta- 
diga figur fjärran. Ett par kritiker önskade, att 
Stjernström skulle få öfvertaga rollen. Svensson var 
heller icke på sin plats som Burleigh. Utmärkt som 
förr var däremot Almlöfs Leicester. Publiken var 
högst belåten och inropade under ett förfärligt larm 
de tre hufvudrollernas innehafvare, deji ene efter den 



72 

andre, ja! man lär till och med ha skrikit på Wenn- 
bom, men han var nog blygsam att icke visa sig. Styc- 
ket gafs för flera fulla och goda hus. Tredje gången 
blef en svensk sjöman i engelsk tjänst arresterad på 
fjärde raden, emedan han i fyllan och villan ropade: 
"Vet du inte hut! Ska' du skälla ner min nådiga drott- 
ning!" Recetten inleddes med förevisande af tvenne 
tableaux vivants: "l^en heliga Cecilia", känd från 
föregående spelar, där nu Fanny Westerdahl återgaf 
hufvudfiguren och Sophie Daguin Magdalena, samt 
"Gustaf II Adolfs frieri" efter Sandbergs tafla, där 
fru Erikson tog sig präktigt ut som markgrefAånnan 
och Pfeiffer var en porträttlik kung. Han behöfde 
lyckligtvis här hvarken tala eller röra sig. Maria 
Eleonora framställdes af Charlotte Ficker. — Vid re- 
prisen af "Johanna af Montfauco?i" 17 november 
kunde fru Erikson med mera framgång täfla med sin 
företräderska fru Torsslow, ehuru hon äfven här i 
kraftscenerna helt naturligt blef henne underlägsen, 
och den svåra slutscenen fick icke samma illusion som 
förr. Dahlqvist i den fruktansvärde Lasarras skep- 
nad kunde ej tillkämpa sig väldet öfver sin organ och 
sina gester. Han var i sina roller antingen bra eller 
dålig. Något mellanstadium fanns icke, Hessler 
hade som Filip sin första stora roll och spelade med 
lif och känsla, ehuru den låg mera på ytan. Hos 
Stjernström, som på nyåret alternerade med honom, 
fanns den mera inombords. — Icke heller som gref- 
vinnan Terzky var fru Erikson på sin plats, då "Wal- 
lensteins död" repriserades på nyåret. Det sades om 
henne, att "hon rappellerade en kokett från Ludvig 
XIV:s hof". Däremot var Högquist bra som Tekla, 



73 

och Stjernström bättre som Max än Hyckert, med 
hvilken han alternerade. De två gånger pjäsen gafs, 
stod första raden tom liksom så ofta vid det stora 
skådespelet, men de öfra raderna voro fullsatta. — 
Åtskilliga småpjäser ur fru Eriksons forna repertoar 
återupptogos på spellistan såsom den roliga "Öfver- 
raskningen", där hon och Sevelin spelade särdeles för- 
träffligt, men där Svensson svårligen kunde ersätta 
Lars Hjortsberg, vidare "Felsheims husar", där hon 
återtog Karl Felsheims glada roll, och slutligen den 
förtjusande "Ett ögonblicks oförsigtighet", där hon 
ansågs "oöfverträfflig", och där Hyckert rätt lyck- 
ligt ersatte Collberg, medan herrskapet Wennbom 
väckte saknad efter herr och fru Torsslow. "Men 
man kan äfven nu se pjäsen med intresse", säger Ro- 
sén. — 3 november gafs för första gången en liten en- 
aktare af Scribe "Två års giftermål" med en ledig, 
kvick och elegant dialog. En bankir och hans fru ha 
tröttnat på hvarandra och välja andra föremål för 
sina ömma känslor: frun en greflig vän i huset, herrn 
en för frun okänd dam. Bankirens kassör försöker 
återföra honom till sin plikt, men förgäfves. Plöts- 
ligt vaknar svartsjukan hos de bägge makarna, kär- 
leken flödar öfver alla bräddar och allt blir åter godt 
och väl. Samspelet var utmärkt, ehuru Almlöf som 
vanligt var mindre lyckad i en komisk roll. Hans 
bankir var för tragiskt passionerad i synnerhet i ar- 
marna, med hvilka han tycktes vilja krossa både him- 
len och jorden. Han blef mera löjlig än imponerande. 
Högquist var däremot mycket söt och visade icke 
mindre än tre nya toaletter, af hvilka en balklänning 
väckte stor beundran för sin elegans, som ytterligare 



74 

förhöjdes genom en kokett plym på hufvudet. Hyc- 
kert var rätt bra på sin plats som grefven, och Seve- 
lin nästan för mycket rolig som kassören. 

Den lyriska scenen, som återfått både Sällström och 
Matilda Ficker, utvecklade mycken verksamhet. Un- 
der hösten gåfvos repriser af "Marie" med Fanny 
Westerdahl; af "Preciösa"; af "Barberaren", där M. 
Ficker blef allt bättre och bättre, under det att Säll- 
ström blef allt sämre och sämre; af "Armide", där 
Widerberg första gången var ypperlig och blef af den 
fullsatta salongen på ett smickrande sätt mottagen, 
men några dagar därefter fick hon i Allehanda en 
offentlig tillrättavisning för det vårdslösa, rentaf då- 
liga sätt, hvarpå hon en följande gång hade sjungit 
partiet; af "Friskytten", ehuru den då icke längre var 
hvad den fordom varit. Sällström förmådde ej längre 
åka uppför skalans backar och sjöng förfärligt orent. 
Fahlgi-en vårdslösade både sången och dialogen. Kö- 
rerna voro svaga och gingo ojämnt. Pjäsen var för 
litet repeterad. Denna opera, som förr alltid samlade 
fullt hus, gaf 28 oktober icke tredjedels hus. Den 
kvällen stod namnet Matilda Ficker sista gången på 
affischen, ty den 30 gifte hon sig med oboisten i hof- 
kapellet Fredrik Gelhaar. En nyhet för samma afton 
var att maskinisten framför vargklyftan slarfvigt 
nog ställt fram ett palmträd med ormar och ödlor vid 
dess fot, hvilken något vågade och heterogena tillsats 
väckte mycken munterhet i salongen. I "Ryno", som 
gafs en gång för hälft hus, tog Widerbergs aria som 
vanligt brorslotten af bifallet. Sällströms häftiga pro- 
menader framför rampen voro icke fördelaktiga för 
hans sång, I "Tillfälle gör t ju f ven", som aldrig bjir 



75 

föråldrad, var Sevelin beundransvärd i den stora 
slutpolskan. Han gjorde battemanger som skulle hed- 
rat själfve Selinder och fått "själfva Svenska akade- 
mien att gapskratta", efter hvad Aftonbladet skrif- 
ver. "Säge hvad man vill, herr Sevelin är en rolig 
herre". "Slottet Montenero", där fru Håkansson öf- 
vertagit Veneranda, gick en gång, och "Lilla matro- 
sen" ett par gånger med Robach, som förde sig raskt 
och ledigt, men imiterade Sällström otroligt mycket i 
maner, uttal' och gång. Kinmanson var som vanligt 
en oöfverträfflig Sabord och Elise Frösslind ypperlig 
som älskarinnan, ehuru hon kanske fordrade för myc- 
ket af sin publik, då hon sade sig vara fjorton år. Men 
en publikens älskling kan ju fordra mycket. Under 
"Figaros bröllop" hade publiken alla skäl att odeladt 
vara nöjd med sin afton. Widerberg firade där som 
alltid en triumf. Wallqvists elev Kristian Johansson 
uppträdde under bröllopsscenen i ett litet inlagdt di- 
vertissemang och blef mycket applåderad. Genom 
kronprinsens frikostighet hade han vistats halftannat 
år i Köpenhamn och dansat för Bournonville samt 
fått tre gånger uppträda på Det kongelige. I därva- 
rande press sades det, att han hade ett fördelaktigt 
yttre, god hållning och tillvann sig ett allmänt bifall. 
Vid jultiden spelades "Cendrillon", med Robach 
f. f. g. i prinsens parti, och föll publiken särdeles i 
smaken. "Den stumma" gafs fortfarande för fulla 
hus, och Lindström tycktes ha föryngrat sig. Man 
hurrade vid inropningen åt honom och Daguin, och 
så sjöngs folksången, såsom det den tiden gjordes åt- 
minstone en gäng i veckan. — På Fredrik Kinman- 
sons recett 27 december framfördes ånyo Sacchinig 



76 

vackra och melodiösa opera "Oedip i Athen" (se del 
IV sid. 164), där recettagaren sjöng titelrollen, som 
han 1824 fick öfvertaga efter Karsten, och där han 
hänförde publiken under tredje aktens härliga trio. 
Elise Frösslind spelade äfven nu Antigone alltjämt 
lika utmärkt, och Lindström likaledes Polynices. Nya 
voro Charlotte Ficker som Eriphile, Pfeiffer som 
Theseus och Håkansson som öfversteprästen. Den 
tillämnade nya förpjäsen måste utbytas mot en gam- 
mal till följe af sjukdomsfall, och salongen var på 
långt när ej utsåld på grund af den stora sjukligheten 
i staden. 

Höstens enda musikaliska nyhet var Hérolds opéra- 
comique i tre akter "Duellen" (le Pré-aux-Clercs), 
som gick för första gången 31 oktober såsom recett 
för Henriette Widerberg. Emedan hon fordrade 
dubbla biljettpris, blef salongen knappast fylld till 
hälften, ehuru det funnits en tid, då hon kunde ha be- 
gärt tredubbla pris och fått utsåldt. Planards librett 
är intressant och väl gjord, och partituret kan be- 
traktas som ett mästerstycke i sin genre. Egendom- 
ligt är det, att Hérolds egna landsmän anse "Pré-aux- 
Clercs" stå öfver "Zampa", medan tyskarna ge före- 
trädet åt den senare. Detta måtte bero på den kritik 
en fransk publik ofrivilligt underkastar den litterära 
delen af en opera. Den känner genast saknaden af 
samstämmighet mellan författaren och kompositören. 
I "Zampa" är den mycket märkbar, under det att i 
"Pré-aux-Clercs" libretten är en intagande nationell 
dikt, fri från orimligheter och väl lämpad för musik. 
Handlingen tilldrar sig 1-582 under Henrik III:s rege- 
j"ing. Pré-^ux-Clerc^ var en äng framför Saint-Ge;*- 



77 

mam-des-Prés, som användes till promenader och till 
mötesplats i hedersaffärer. Första akten, som spelar 
i Girots värdshus invid Pré-aux-Clercs, börjar med en 
scen mellan honom (L. Kinmanson) och hans näpna 
fästmö Nicette (Fanny Westerdahl), med hvilken han 




Antonio Sacchini. Kfter teckning af H. E. von Winter. 

dagen därpå skall fira bröllop. Hon är guddotter till 
själfva drottningen af Navarra (Widerberg), hvilken 
af konungen mot hennes vilja kvarhålles i Paris 
jämte sin hofdam den sköna Isabella (Matilda Gel- 
haar). Hon älskas af sin barndomsvän baron de 
Mergy (Sällström), hvilkens kärlek hon besvarar. 
Han har samma dag kommit till Paris med budskap 
från sin herre till Henrik III. Emellertid eftersträf- 
vas Isabellas hand af den beryktade duellanten mar- 
kis Comminge (Wennbom). Alla dessa personer sam- 



78 

manträffa på Girots värdshus jämte den narraktige 
italienaren Cantarelli (Habicht), anordnaren af hof- 
vets förströelser. Andra akten tilldrar sig samma af- 
ton i en af Louvrens salar under en maskeradbal. 
Drottning Margot vill göra allt för att bistå Isabella 
och Mergy, och för att aileda Comminges misstankar 
låter hon Cantarelli inbilla honom, att Mergy kommit 
för drottningens skull, ^ivilken hyser en öm böjelse 
för honom. Emellertid sammanträffa de bägge adels- 
männen och en förklaring äger rum, hvaraf följden 
blir en duell dagen därpå klockan sju, en timme efter 
Nicettes bröllop. Tredje akten föreställer en del af 
Pré-aux^Clercs med Seinen i fonden och Louvren på 
andra sidan floden, illumineradt när mörkret faller 
på. Vid ridåns uppgång är scenen fylld af promene- 
rande, gycklare, försäljare, m. fl., en brokig tafla. I 
sin egenskap af Nicettes gudmor får drottningen till- 
fälle att med sin hofdam bevista bröllopsceremonien 
och begagnar tillfället att låta sin kaplan samman- 
viga de bägge älskande. I duellen utom scenen dödar 
Mergy sin fruktansvärde motståndare, hvarefter han 
flyr med sin maka till Navarra. — Drottningens parti 
är i det hela otacksamt, Isabellas vida tacksammare. 
Hvarken Sällström, Wennbom eller Habicht förmådde 
förläna något intresse åt sina uppgifter och körerna 
gingo osäkert. Operetten hade behöft flera repetitio- 
ner. Det var en allmän klagan bland publiken, att 
vederbörande, när en pjäs börjat inöfvas, aldrig gåfvo 
sig någon ro, innan den blef framförd, så att de första 
representationerna vanligtvis aldrig voro annat än 
generalrepetitioner. Utom det att detta var en miss- 
aktning mot publiken, var det äfven en missräkning 



79 

för kassan, ty många goda pjäser gingo förlorade ge- 
nom en sådan hafsig inöfning. Vid femte representa- 
tionen hade Charlotte Ficker öfvertagit drottningens 
roll. Kostymerna voro vackra och rika, och tredje 
aktens dekoration gjorde en briljant effekt, men ope- 
retten blef kallt emottagen och gick ej mer än tio gån- 
ger; en repris 1873 endast sex gånger. I Paris har den 
gifvits omkring tvåtusen gånger. 1871 gafs den för 
tusende gången. Då jag för någon tid sedan kom att 
bläddra i Camées artistiques för 1881, fick jag af en 
slump där se en kritik öfver ett uppförande af stycket, 
som slutar med följande rader: "Cette representation 
était la treizecentiéme du Pré-aux-Clercs. Il serait 
cependant imposible de trouver une oeuvre plus jeune, 
plus elegante, plus vive. Cest bien encore la la vraie 
musique ... de Tavenir. Felix Henrieau". — Den 15 
december 1832 gafs operan för första gången i Paris, 
men mästaren led då af samma bröstsjukdom, som 
lade hans fader i grafven, och han kunde ej visa sig 
vid inropningen. Hans feber ökades af sinnesrörel- 
sen vid denna sin största framgång. Morgonen därpå 
fick han veta att första sångerskan insjuknat, hvilket 
gaf honom dödsstöten. "Qiiel malheur dé mourir si 
jeune! — utropade han — Je commenQais å compren- 
dre la musique qui convient au théätre". Den 19 ja- 
nuari 1833 dog han. 

Spelårets stora händelse inträffade 28 november, då 
Schillers romantiska femaktstragedi "Orleanska jung- 
frun" för första gången uppfördes såsom recett för 
Almlöf. Redan kl. 11 f. m. voro alla biljetter slut- 
sålda, och biljettmånglarna kunde på aftonen sälja 
sitt återstående lager med en vinst af tvåhundra pro- 



so 

cent. Högquist vann redan första aftonen en vacker 
seger som Johanna och hyllades af publiken med hän- 
förelse. Det var en känsla, en värma, en sanning i 




Emilife Högquist såsom' Orleanska jungfrun, 
teckning af .1. V. Wallander. 



Efter 



hennes spel, som oemotståndligt ryckte publiken med 
sig och detta hennes återgifvande af rollen steg för 
hvarje gång i fulländning. Glanspunkterna voro för- 
sta mötet med Lionel samt scenen då hon bryter sina 
bojor, monologen i fjärde akten och hennes stumma 
spel utanför domkyrkan i slutet af samma akt. Se- 
dan recettagaren hyllats efter sista ridåfallet, inropa- 



81 

des äfven Högquist. Utom sig af glädje öfver den 
vunna framgången lär hon hafva utropat: "O Gud, 
om jag nu finge dö!" — Kritiken var i allmänhet gan- 
ska välvillig mot henne. Man anmärker endast på 
hennes späda organ, som gärna ville bli skrik, då den 
ansträngdes. Dessutom kräfver Schillers hjältirtna 
något imponerande, något storartadt energiskt i håll- 
ning och uppträdande, som Högquist saknade. Men 
underbart vacker var hon att skåda, och den stora all- 
mänheten hade icke uttryck nog starka för sin be- 
undran och sin hänryckning. Crusenstolpe kallar Jo- 
hanna för hennes praktroll, och Westerstrand skref till 
dramats öfversättare Karl August Nicander, att hon 
"öfverträffat sig själf och njutit ett förgudande bi- 
fall". Nicander själf ägnade henne en entusiastisk 
] of sång, som infördes i den tryckta upplagan af pjä- 
sen, och som slutar sålunda: 

"Hell, jungfru! hell! gå framåt, skörda ära 

mod konstens vigda fana i din hand! 

'Blif enkel, som du är!' . . . Det är en lära, 

som ljuder till dig från ett bättre land. 

Blott den kan himlens oriflamma bära, 

som löser sig ur stoftets tunga band. 

Hell, jungfru! hell! flyg ut på segerns vingar! 

Hör! folket jublar och trumpeten klingar! 

Den då femtiofyraårige Erik Gustaf Geijer skref om 
hennes Johanna: "Det är i sanning en stor talang, och 
jag begriper ej, hur den till en sådan höjd kunnat ut- 
bildas hos oss. Att hon är ung och vacker är en för- 
mån för rollen, men hennes egendomliga förtjänst är, 
att hon så riktigt och fullkomligt uppfattat denna. 

6 — Svenska teatern VII. 



82 

Hennes minspel är öfverallt i öfverensstämmelse med 
allt hvad hon har att säga och uttrycker de finaste 
f argbrytningar både af känslor och tankar. Hon för- 
står sin roll, hon säger ej blott upp den som så många 
skådespelerskor, hvilka äro angelägnare om att göra 
sina behag gällande än skaldens och de af honom 
skapade personers. Gud late ingen fåfänga fördärfva 
hennes verkligen utmärkta konstanlag. Hon är myc- 
ket, men hon kan och bör hli mera. Beröm för skön- 
liet och ungdom må hon taga med på köpet, men nå- 
got högre bör hon alltjämt eftersträfva" — Några af 
hennes beundrare förenade sig om att förära henne 
en ståtlig hjälm af silfver, och en af de ifrigaste, den 
gamle f. d. envoyén von Brinkman prisade i en längre 
dikt hennes framställning. Till hennes heder kunna 
vi säga, att triumferna gjorde henne hvarken inbilsk 
eller förmäten, tvärtom. Långt ifrån att kritiken 
väckte hennes harm eller sårade hennes fåfänga, kom 
den henne endast att ytterligare utarbeta rollen och 
väsentligen fördjupa den. Så t. ex. framhöll hon vid 
styckets repris i november 1837 än tydligare betydel- 
sen af mötet med Lionel och den uppflammande kär- 
leken till honom, hvarigenom de följande scenerna er- 
höllo en långt färgrikare skiftning och den tragiska 
skulden framträdde klarare. 

Hvad öfriga rollinnehafvare beträffar, kan Wenn- 
bom aldrig tänkas hafva framställt en historiskt fullt 
antaglig Karl VII, och Svensson var en alltför lång- 
sam och maklig Talbot med entonig versbehandling. 
Frodelius, hvilken spelade Raimund, Johannas fäst- 
man, "denne raske yngling, som i byn ej har sin like", 
förstörde flera af hennes scener, såsom slutet af 



fjärde akten, där han med sitt ständigt förskrämda 
och ängsliga utseende höll på att narra publiken till 
skratt. Vid femte representationen fick Sundberg 
försöka sig några aftnar såsom Lionel, hvilken de 
första gångerna spelades af Hyckert, men ingen af 
dem var vuxen uppgiften. Bättre var Dahlqvist som 
Filip af Burgund. Almlöf som Dunois gillas visser- 
ligen af Aftonbladet, men var alldeles för torr och 
kärf i rollen, och han prosaiserade versen. Alexandri- 
nen med sin cesur och sin stela versbyggnad fordrar 
en behagfull lätthet i återgifvandet för att icke bli 
sömngifvande, men med jamben är det en helt annan 
sak. Den sjunker lätt ned till prosa, om icke rytmen 
uppbäres af deklamationen. Mot denna regel felade 
nästan alla de uppträdande, äfven Högquist. Hon 
talade dessutom så långsamt och afhugget, att Johan- 
nas undersköna monologer märkbart ledo däraf. På 
grund af rimnöd har öfversättaren låtit alla våra 
svenska Johannor gråta i den första monologen: 

"Johanna gråter; 
Hon lämnar er — och kommer aldrig åter." 

Men Schiller har aldrig sagt något sådant, och det 
höfves heller icke Johanna: 

"Lebt wohl ilir Grottan und ihr kiihlen Brunnen! 
Du Echo, holde Stimma dieses Thals, 
die oft mir Antwort gab auf maine Lieder, 
Johanna gaht, und nimmer kehrt sie wieder!" 

Monologen fick därför en helt annan färgläggning 
af Amanda Lindner, min ungdoms härliga Johanna 
på Königl. Schauspielhaus. — Kostymerna voro till 



84 

stor del nya och vackra, ocli kröningståget var prakt- 
fullt. Men en mängd misstag voro vid iscensättnin- 
gen begångna, af hvilka dock en del snart blefvo rät- 
tade. Det svåraste var väl att Svarte riddarens vål- 
nad framställdes af Habicht. Man var tydligen okun- 
nig om Schillers bref till Goethe, däri han yttrar sin 
förvåning öf ver att man ej insett, det han med Svarte 
riddaren och Talbot menat samma person. Först vid 
sjunde representationen blef denna blunder ändrad. 
Likaledes lät man Johanna uppträda i harnesk, då 
hon kom direkt från hemmet, oaktadt Schiller före- 
skrifver, att hon först i andra akten bör vara klädd i 
rustning. Denna var dessutom alldeles för elegant 
för den gudasända, om man får tro, att professor 
Wallanders afbildning af hennes kostym är riktig. 
Johannas historiska rustning är ju, som bekant, stål- 
blå och refflad. Hennes bojor böra falla till marken 
i ett nu, med en enda ryckning. Underverk skola icke 
ske med ansträngning och besvär, liksom vore de 
människoarbete, ett fel som förekommit äfven vid 
senare framställningar. När Johanna bäres in i sista 
scenen, borde hon ha legat på en bår, höljd af ett dra- 
peri, i stället för den eleganta hvilsof fa, som man an- 
vände. Sådana möbler funnos nog icke i ett läger på 
1400-talet. Oförlåtligt var att ikläda Karl VII den 
kungliga manteln vid hans första möte med Johanna, 
ty då försvinner undret att hon igenkänner honom. 
Och lika olyckligt var det att låta Agnes Sorel ståta 
i en klänning broderad med de kungliga liljorna. Ej 
heller hade konungen bort taga sitt svärd från sidan 
för att ge det åt Johanna som konnetabelsvärd. Icke 
styr Frankrikes konung ut sig med konnetabelsteck- 



85 

net. Det svärdet får dessutom icke vara ett vanligt 
vapen utan bör ha ett eget utseende och form, som det 
också historiskt hade. Om man användt endast hälf- 
ten af hvad man slösat bort på kostymerna till att 
förbättra dekorationerna, hade det hela säkerligen 
gjort ett fördelaktigare intryck. Domkyrkan var nog 
bra målad, men porten var alldeles för låg och de om- 
gifvande husen för höga. Eken i första akten var för 
liten, och detsamma var förhållandet med Johannas 
fana, som de första gångerna icke var stort större än 
en näsduk. I alla händelser var det en heder för tea- 
tern att kunna ge detta präktiga stycke så pass bra 
som det gjordes, och framgången blef också storartad. 
Sjutton gånger under spelåret stod det på affischen 
och gafs nästan alltid för fullsatt salong. 

I våra dagar har den kvicke konversationsfyrver- 
karen Bernhard ShaAV öfverraskat världen med ett 
modernt skådespel om den "Heliga Johanna", hvilket 
han benämner "a chronicle-play in six scenes". Han 
är lika hänförd af den vackra bondflickan från Dom- 
rémy, säger en Londonkorrespondent, som den store 
skeptikern Anatole France, hvilken som bekant har 
skrifvit en af sina bästa böcker om "Flickan från 
Orleans". "Hvarken Shaksperes eller Voltaires upp- 
fattning, inte heller Schillers apoteos har vägledt 
Shaw — enligt Alma Heibergs redogörelse för den 
rikstyska premiären i Dresden. — Han har skapat ett 
fullt originellt och vidunderligt koncentreradt verk. 
Man ser individualismen revoltera mot samhället, 
snillets förhärligande, dess tragik och undergång. In- 
gen sentimentalitet, ingen hysteri, inte ens någon ero- 
tik snuddar vid denna rena själ. Hon är stark, fri, 



86 

för ett lif som en man bland män. Sina "röster" — 
ett slags sokratiskt daimonion — lyder hon blindt, 
vinner fanatiska anhängare, utvecklar militärt geni, 
gör underverk. Detta sista är öfvermänniskoartadt. 
Och här börjar förräderiet. Nid och hat växa sig 
starka mot detta undantag, som står utanför och öf- 
ver det allmänmänskliga. Den heliga katolska kyr- 
kan kallar kätterskan inför sin domstol. Inkvisitio- 
nen fordrar återkallelse. Och Johanna, ensam, för- 
tviflad, nedbruten af fängelset, återkallar. Kyrkan 
är mild och nådig: bålet ändras till lifstidsfängelse. 
Men då vaknar bondflickan från Lothringen. Bort 
vill hon, hem till sitt land, sina skogar, sin hembygds 
kyrkklockor — och med evigt fängelse vill kyrkan 
löna henne! Då hellre bålet! I ett nu är dokumentet 
sönderrrifvet — hon släpas ut till engelsmännen. — 
I epilogen, tjugufem år efter autodafén i Kouen, mö- 
ter man ett dämpadt eko af Shaws satir. Vid Karl 
VII:s säng hålla skuggorna ett nattligt möte, Jo- 
hanna och hennes stridskamrater — en herre från 
tjugonde århundradet kungör jungfruns upphöjelse 
till helgon. Med geniets klagan: Gud, hur länge skall 
det dröja, innan jorden blir värdig mottaga dina he- 
liga! klingar stycket ut." — När allt kommer omkring 
är Schillers romantiska skildring mera i öfverens- 
stämmelse med historiens fakta än Shaws realism. 

En svår influensaepidemi rasade vid jultiden i 
Stockholm. Det började snöa i mellersta och södra 
Sverige redan under september och kölden var stark. 
Sjukligheten var nästan större än under koleraåret. 
Man talade om att 15,000 personer voro angripna, ocli 
dödligheten ökades med en fjärdedel öfver det nor- 



87 

mala. Både konungen och kronprinsparet voro säng- 
liggande. 28 december måste "Orleanska jungfrun", 
hvartill alla biljetterna voro slutsålda, inställas kloc- 
kan en kvart öfver fem, emedan Högquist blifvit 
hastigt sjuk, och dagen därpå blef "Oedip i Athen" 
inhiberad på grund af Lindströms sjukdom. Recett- 
föreställningen blef således sista uppförandet af 
denna opera på vår scen. Till och med nyårsbalen 
måste till följe af den stora sjukligheten i staden in- 
ställas, hvilket icke förr inträffat. 

Lars Hjortsberg inlämnade sin afskedsansökan som 
andre departementschef 26 november, och 5 januari 
1837 församlades personalen på teatern för att taga 
afsked af honom och mottaga hans efterträdare, ko- 
nungens adjutant, öfverstelöjtnant Alexis Backman 
(f. 1794 t 1872). Tal höllos därvid både af den afgå- 
ende och den tillträdande äfvensom af förste direktö- 
ren, hvilken tillkännagaf, att de båda departements- 
cheferna numera skulle kallas direktörer för den eko- 
nomiska och för den sceniska förvaltningen. Back- 
man gaf 21 januari middag på hotell Ture för teaterns 
ämbetsmän och flera af de förnämsta artisterna. — 
Det var icke några vänliga afskedsord J. M. Rosén i 
sin tidning bestod Hjortsberg. "Såsom andre depar- 
tementschef har herr Hjortsberg ej allenast icke gag- 
nat teatern, utan äfven rentaf arbetat på dess under- 
gång. Hans ämbetsutöfning har nämligen varit men- 
lig, passivt därigenom att han i allmänhet icke an- 
tagit pjäser som ägt något värde; att han icke gjort 
sig möda att uppsöka talanger, hvilka kunnat bli 
nyttiga för teatern; att han icke så flitigt som veder- 
bort varit närvarande vid repetitionerna och gått till- 



hända med råd och upplysningar o. s. v., och aktivt 
därigenom att han af knappt troligt skäl motarbetat 
antagandet af skickliga sujetter som sökt engage- 
mang; att han lagt hinder i vägen för utvecklingen 
af en eller annan vid teatern redan befintlig talang, 
och mera dylikt." 



Den på Fredrik Kinmansons recett inställda nya 
förpjäsen "Konstapeln eller Kärlek och uppoffring", 
en fransk dram i två akter, gafs för första gången 2 
januari och befanns vara ett skäligen klent stycke, 
som ingalunda förbättrats genom lokaliseringen. Det 
märkligaste med hela pjäsen var, att i dess personal- 
förteckning namnet fru Hjortsberg för första gången 
förekom på affischen, ty Fanny Westerdahl hade 
själfva nyårsdagen gift sig med en af Lars Hjorts- 
bergs många söner, Karl Edvard, aktör sedan 1830. 
— På Sevelins recett 23 januari uppfördes såsom 
efterpjäs till "Jenny Mortimer" en nyhet, "Pariser- 
pojken", en tvåaktskomedi af den berömde Francois 
Bayard (1796 — 1853), författare till mer än tvåhundra 
teaterpjäser, af hvilka många gifvits med stor fram- 
gång äfven i Sverige, t. ex. "Debutanten och hennes 
far", "Den gifte mannen i staden och på landet", 
"Richelieus första vapenbragd" m. fl. Innehållet är 
i största korthet, att en af Napoleons generaler, den 
gamle giktbrutne hedersmannen Morin har en lätt- 
sinnig son Alfred, som för att kunna nalkas den 
vackra Elise och vinna hennes kärlek ger sig ut för 
att vara en fattig dekorationsmålare och hyr en ateljé 
i samma hus, där hon bor med sin vildbasare till bror 



89 

den unge Joseph, hos sin farmor, hvars porträtt Al- 
fred erbjudit sig att måla för att så mycket oftare få 
vara i Elises närhet. Joseph gör sin entré i första 
akten genomvåt efter att ha räddat en liten gosse 
från att drunkna och har sedan det ena upptåget för 




Edvard Stjernström. Efter litografi. 

sig efter det andra. Så småningom kommer man 
därvid underfund med, att Alfred icke är den han 
ger sig ut för att vara, och han måste till sist erkänna 
sitt bedrägeri. Elise nedbrytes af sorg, men Joseph 
besluter att nu bli en man och skaffa henne upprät- 
telse. Han uppsöker generalen och begär rättvisa för 
sin syster. Generalen, som själf är af borgerlig här- 
komst, låter omsider beveka sig, trots sin högmodiga 
systers alla invändningar och sarkasmer. Och då 
han slutligen får veta, att det var hans egen syster- 
son Joseph räddade från drunkning, och att Elise är 



90 

dotter till en af hans gamla stridskamrater, förlofvar 
han dem på fläcken bara för att riktigt förarga sin 
syster. Stycket, som. gafs i en god tolkning af den 
flitige pjäsöfversättaren F. N. Berg, gjorde furor ge- 
nom Edvard Stjernströms ypperliga återgifvande af 
denne käcke och lustige gamin de Paris. Han förstod 
att lefva sig in i rollen, i hvilken han ingöt en sju- 
dande kraft och värma, som formligen elektriserade 
publiken. Sundberg, som fick alternera med honom, 
tog rollen mera barnsligt och fick därigenom något 
lillgammalt öfver sig, när han i andra akten höll sina 
föreläsningar för generalen, men publiken tyckte 
äfven om honom. Fanny Hjortsberg var en högst in- 
tagande Elise och Almlöf en förträfflig general 
Morin. Hyckert gjorde allt hvad man kunde begära 
af Alfreds fadda älskarroll. Hessler, som alternerade 
med honom, var icke lika lycklig. Recettagaren ut- 
förde den löjlige sekreterarens roll i första akten, 
och hur mäkta populär han var den tiden visade sig 
tydligen genom den nästan stormande entusiasm, 
med hvilken han inropades efter spektaklets slut. 
Han framsade då följande öfversättning af verser, 
som en dansk skådespelare ursprungligen användt, 
och som nu väckte icke ringa uppmärksamhet och 
undran: 

"Allt från min barndom konstens låga tände 

sin eld uti mitt unga sinne opp; 

vid scenen fäste jag mitt skönsta hopp, 

för scenen blott jag lefde, rördes, kände. 

Jag store män på banan för mig såg. 

Om deras höjd jag icke kunde hinna, 

jag ville söka med all flit och håg 

i deras fjät en väg för mig att finna, 



91 

Så tänkte ynglingen, som lifvad trädde 
på scenen fram och åt dess prakt sig gladde. 
Han anar ej, att mången motgång döljer 
sig likt en orm bland blomstren på hans stig. 
Här hånet som sitt offer kallt förföljer, 
där afunds ränker eller hatets krig. 
Förgäfves dock; hans eld ej något dämpar; 
fram till sitt sköna mål med mod han kämpar. 
Med hvilken bäfvan skådespelarn står 
för eder fram sitt väl och ve att finna! 
Och huru högt af fröjd hans hjärta slår, 
då han har lyckats edert bifall vinna! 
O, för ett sådant ögonblick han glömmer, 
att kanske någon honom omildt dömer." 

"Pariserpojken" gafs icke mindre än aderton gånger 
under återstoden af spelåret för fyllda eller goda hus 
och har sedermera gått ett par hundra gånger i 
Stockholm. I Paris gick den ett helt år, då den ur- 
sprungligen togs upp på Gymnase med den förträff- 
lige Bouffé (1800—1888) i. titelrollen. 

Efter sex års hvila gjordes på konungens födelse- 
dag 26 januari en repris af operan "Jessonda", Spohrs 
mästerverk, som hade sin premiär samma datum 
1826 (se del IV sid. 213). Titelrollen sjöngs nu af fru 
Enbom, medan Lindström, Sällström och fru Fröss- 
lind utförde sina forna partier. Operan gick ganska 
bra, de 162 vaxljusen brunno i salongen och folksån- 
gen afsjöngs efter spektaklets slut. Alldeles samma 
program genomgicks Karlsdagen för godt hus. Säll- 
ström var vid utmärkt disposition, då operan gick 
tredje gången, hvilket också var fallet ett par dagar 
därefter i "Don Juan", där fru Håkansson i Annas 
parti lär ha varit jämmerlig. — "Skulden" (se del V 



92 

sid. 101) repriserades 2 februari med Almlöf lika ut- 
märkt som fordom. Elvira framställdes af fru Erik- 
son, som var alldeles för svag för denna passionerade 
spanjorska och talade dessutom så ilande fort, att 
man knappt kunde följa med hvad hon sade. Man 
ansåg, att Fanny Hjortsberg bort få försöka sig i rol- 
len. Charlotta Ficker som Berta var själfullare än 
hon på länge varit. Emedan Fr. Kinmanson blifvit 
opasslig, hade Dahlqvist på en enda dag slagit i sig 
Valeros' roll, som han spelade bra. Freja säger att 
"han närmar sig både i sitt spel och deklamation den 
sanna konsten, hvars höjder ej böra vara oupphinn- 
liga för en så rikt begåfvad natur som hans." I 
"Förställda enfaldigheten" var fru Erikson föi"träff- 
1ig som baronessan, och Hyckert hade på ett lyckligt 
sätt efterträdt Torsslow i den äkta mannens svåra 
roll. Malla Höök som den påklädda kammarpigan 
"spelade med en sanning, som gränsar till illusion", 
säger Aftonbladet. 

Då spelårets tvenne första maskeradbaler endast 
samlat en föga talrik publik, hittade man på att 
locka folk till de bägge sista genom att anordna ett 
lotteri utan insatser. Det lyckades också vid den föl- 
jande, den 11 februari, då biljetterna blefvo närapå 
slutsålda. Vid midnatt nedsänkte sig Fortuna i moln 
jämte nummerkollektörerna och efter ett tal på vers 
började dragningen. De tjugutre vinsterna uppvi- 
sades i förseglade konvolut och utropades, hvarefter 
Fortuna drog nummerlapparna och fanfarer hälsade 
de lyckliga vinnarna. Vinsterna måtte bestämdt icke 
varit särdeles lockande, ty spelårets sista maskerad 
29 april blef ej besökt af mer än omkring: 500 persQ- 



93 

nor. Inga karaktärsmasker fÖrekommo och stäm- 
ningen var föga animerad. 

Sällströms recett 20 februari samlade naturligtvis 
fullt hus, då Franz Gläsers romantiska opéra- 
comique i tre akter "Örnnästet" för första gången 
uppfördes. Von Holteis librett berättar om en skog- 




F. .1. Gläser. Kftcr teckning af X. Henriques. 

väktare Richard, som öfvergifvit sin unga maka 
Rosa och deras lilla barn. Hon älskar honom dock 
ännu och söker uppspåra honom. Han har redan 
börjat ångra sitt felsteg, då de af en slump samman- 
träffa bland Riesengebirges klyftor. En örn röfvar 
deras barn och för det till sitt näste, Rosa förlåter 
sin Richard, han skjuter örnen, barnet räddas och de 
falla i hvarandras armar. Gläser f. 1798 blef omsider 
1842 hofkapellmä^tare i Köpenhamn, där han dog 
1861. Af hans många arbeten för scenen har endast 
"des Adlers Horst" (premiär Berlin 1832) gjort verk- 



94 

lig lycka och gifvits på nästan alla Tysklands teatrar 
äfvensom i London och Amsterdam m. fl. ställen. Hos 
oss gick stycket endast sex gånger under ett år. Mu- 
siken är en blandning af säckpipssång och dryckes- 
visor, jodel, lif och fryntlighet jämte litet sentimen- 
talitet. Sällström sjöng Richards roll med mycken 
värma, och fru Enbom var hans hulda Rosa. Bäst 
voro L. Kinmanson och Elise Frösslind som värds- 
husvärden och hans hustru. Äfven Habicht var gan- 
ska lyckad som en munter smugglare, och detsamma 
kan sägas om Robach och Matilda Gelhaar som ett 
par ungdomar. Sedan därefter uvertyren till Aubers 
opera "Le serment" (Paris 1832) spelats af hofkapel- 
let, gafs för första gången "Ett mythologiskt diver- 
tissement" af Selinder, där Sophie Daguin fram- 
ställde Venus, Selinder Apollo och den trettonåriga 
eleven Charlotta Norberg (1853 fru Törner) Kärleken. 
Gracerna utfördes af mamsellerna Fägerstedt, Gran- 
berg och Ek. Det afslutades med en briljant illu- 
mination i blå och rosenröd eld och hälsades af 
applåder. 

Under februari och mars uppträdde fyra gånger 
operasångaren Edward Schmuckert från hofteatern i 
Mannheim i scener ur diverse operor, som han ut- 
förde i kostym. Han hade en stark och vacker bary- 
ton samt spelade med mycken liflighet och blef starkt 
applåderad af nästan fullsatta salonger. — I "Bly- 
kamrarne i Venedig" hade fru Torsslows roll som 
den unge Antonio öfvertagits af Fanny Hjortsberg, 
hvilken utförde den bättre än den alternerande 
Stjernström. Dahlqvist skötte sig bra såsom stats- 
prokuratorn. — Ett klent hus mötte fru Enbom sön- 



95 

dagen 12 mars på hennes reeett, som bestod af en vo- 
kal- och instrumental-konsert. Hofkapellet utförde 
uvertyrerna till Euryanthe och Fidelio, recettager- 
skan sjöng ett par arior, Bock spelade med sedvanligt 
bifall ett flöjtsolo, och d. v. organisten i Vesterås 
Jakob Niklas Ahlström lät höra sig som pianist i en 
konsert af Weber. Aftonens hufvudnummer utgjor- 
des af scener med kör ur op. "Medea i Corinth" af Si- 
mon Mayr med Cherubinis uvertyr till samma opera. 
Jason sjöngs af Sällström, Medea af fru Enbom och 
Ismene af fru Håkansson. De härliga scenerna 
gjorde emellertid icke väntad effekt dels på grund af 
obekantskap med kompositören, dels emedan man ej 
förstod sammanhanget mellan de spridda scenerna.. 
Några dagar därefter uppträdde Ahlström ånyo mel- 
lan akterna och utförde då ett af honom komponeradt 
och till kronprinsen dediceradt concertino för piano. 
— På kronprinsessans trettioårsdag 14 mars gafs in- 
för en eklärerad och nästan utsåld salong en repris af 
"Sjöfröken" (se del V sid. 161) med Matilda Gelhaar 
som Elina. Hennes tjusande lilla näktergalsstämma 
passade utmärkt för denna roll, och Sällström var 
denna afton vid förträfflig disposition liksom fru 
Enbom, som lifligt applåderades för sin aria i tredje 
akten. 

Palmsöndagen 19 mars gafs till förmån för August 
Berwald en talrikt besökt konsert, som inleddes med 
Webers jubeluvertyr. Konsertgifvaren spelade en 
violinkonsert af Viotti samt tillsammans med en mu- 
sikälskare variationer för två fioler af Kalliwoda. 
Han hade en ren och fyllig ton, men saknade lätthet 
och behag, hvarför hans solosaker gjorde endast ett 



96 

medelmåttigt intryck. Så mycket lifligare bifall 
skördade Matilda Gelhaar för en aria ur "Gazza 
ladra". Den skicklige pianovirtuosen John van 
Boom utförde en rondo af Charles Mayer, men väckte 
nu som alltid mera beundran än hänförelse. August 
Gelhaar spelade därefter en concertino för oboe. Till 
sist repriserades melodramen "Ariadne pd Naxos" 
med Bendas förträffliga musik. Titelrollen utfördes 
af Högquist och Tesens af Almlöf. Begge voro ut- 
märkta. — En liten kvick enaktskomedi af Scribe 
gafs 28 mars "Zoe eller Den lånte älskaren", där 
Jenny Lind var en Ii f lig och pikant Zoe. Hon lider 
af Pierres (Hyckert) kyla och obeslutsamhet och grå- 
.ter bittra tårar. För att hjälpa henne lånar den char- 
manta fröken Ernestine (Ficker) henne sin tillbed- 
jare grefve d'Auberive (Hessler) för tre timmar. Han 
blir alldeles betagen i henne och lofvar henne 10,000 
francs i hemgift och ett arrende åt den hon gifter sig 
med, hvilken naturligtvis blir Pierre, hvars svart- 
sjuka vaknat och ändtligen förjagat hans tvekan. 
Både Lind och Hyckert voro bra, Hessler otadlig och 
Fickers toalett särdeles stilfull. — Den sista i samma 
månad debuterade en herr Kuhlman såsom fursten 
af Kalitz i "De7i höge rivalen". Han hade figuren 
för sig, men rösten emot sig, en skarp, rå och obildad 
stämma. Efteråt gafs en repris af Regnards sprit- 
tande kvicka, glada och roliga mästerverk "Spela- 
ren", som då gick för 45:te gången. Dahlqvist hade i 
titelrollen en af sina lyckligaste aftnar. "Verkligt 
konstnärsskap präglade hans spel". Ypperlig var äf- 
ven Lars Kinmanson som von Fiffen; också Malla 
Höök och K. Hjortsberg voro bra. 2 april gafs styc- 



97 

ket sista gången i Stockholm. — Dagen därpå hade 
Lars Kinmanson sin recett, då "Hvita frun" reprise- 
rades med fru Enhom i titelrollen. Operan gick för- 
träffligt; i synnerhet förtjänade Sällström loford 
för både sång och spel. Till efterpjäs uppfördes 
"Dansvurmen" efter tjugu års hvila nyuppsatt af 
Selinder med recettagaren i hufvudrollen. "Sedan 
Torsslows afgång, säger Freja, är han den mest an- 
vändbare skådespelare teatern äger. Han utför alla 
sina roller med en förundransvärd säkerhet i uppfatt- 
ning och träffande sanning. Man igenkänner aldrig 
hans egen personlighet, och sällan har någon skåde- 
spelare kunnat så ypperligt maskera sig som han". 
Och Aftonbladet bekräftar yttrandet: "Lars Kinman- 
son är den mångsidigaste talang vår scen äger. Han 
applåderas lika mycket med dolken i hand som med 
fötterna i dans, i Leporellos barett som i den stumme 
hr Dulegers piskperuk". Spektaklet slutade ej förrän 
klockan half tolf. 

Ytterligare en af Lars Hjortsbergs söner, den 
tjugutreårige Abraham, debuterade 10 april såsom 
Adolf i "Grefvarne Klingsberg". Han hade en bra 
figur och god hållning, men en mycket ofördelaktig, 
onyanserad och otydlig organ. Det oaktadt blef han 
engagerad från 1 juli och kvarstannade vid teatern 
till 1 juli 1840, då han blef fraktstyrman och dog i 
Stockholm 1849. Karolina Bock var fortfarande 
makalös som fru Wunschel. Sevelin hade öfvertagit 
den äldre grefvens roll och bemödade sig att icke 
karikera, men blef därigenom betydligt tvungen 1 
sitt spel, och det komiska hos figuren försvann. Men 
det är icke allom gifvet att kunna vara en utmärkt 

7 — Svenska teatern VII. 



98 

Klingsberg och en ypperlig Géronte i den samtidigt 
uppförda "U^iiver salar finn gen", och det var Sevelin 
odisputabelt. Denna Regnards versifierade femakts- 
komedi (se del IV sid. 192) är ett stycke, säger Henrik 
Schiick, som Moliére icke skulle hafva blygts öfver 
att hafva skrif vit. Motivet är delvis lånadt från "La 
målade imaginaire", men tonen är densamma som i 
"Les fourberies de Scapin". Det är det glada skälm- 
styckets apoteos, skrifvet med ett så strålande hu- 
mör, att man ej nänns komma med några moraliska 
betänkligheter. Géronte var en af Sevelins bästa ska- 
pelser, åt hvilken äfven den trumpnaste måste stor- 
skratta. Wennbom hade efter Lindman öfvertagit 
Erastes roll, men Dahlqvist fick nu alternera med 
honom och utvecklade mycken liflighet i sitt spel. 
Förträffliga voro äfven Malla Höök som Lisette och 
Hyckert i Crispins tacksamma, men ej så litet for- 
drande roll. Scenen, då Crispin klär ut sig till den 
döende Géronte och låter notarierna i Erastes och 
Lisettes närvaro sätta upp testamentet, är onekligen 
"en bland de roligaste i hela det franska lustspelets 
historia, ett stycke commedia delFarte i förädlad 
form" (H. Schiick). — En liten vacker, välskrifven 
enaktare af Scribe "Adéle de Sénanges" spelades för 
första gången 12 april med Fanny Hjortsberg i titel- 
rollen, som af henne återgafs med mycket naturligt 
behag. Händelsen tilldrager sig på den rike åttio- 
årige egendomsägaren de Sénanges' gods i Norman- 
die. Han har nyss gift sig med den unga Adéle för 
att tillförsäkra henne sin förmögenhet, hvilket ej 
kunde ske på annat sätt. Hon älskas af gubbens 
pupill den unge Anatole, som genom en intrig för- 



99 




Scenhild ur "L ni^'ersalarh■ingen" . lifter akxaiell af H- V. Wohlfahrt. 
Tillhörig Svenska tcaterförbunclct. 



råder sin böjelse. Pjäsen slutar med att den gamle 
säger till honom: "Jag är åttio år . . . Vänta!" Almlöf 
fyllde förträffligt sin roll som åttioåring. Hyckert 
hade en i det hela otacksam roll som älskaren. Ele- 
verna Jenny Lind och Söderberg voro på sin plats 
som ett par bifigurer och blifvande äkta makar. 

För utsåldt hus gafs 17 april på Högquists recett 
en repris af "Hamlet" med henne som Ofelia. Oak- 
tadt hon endast begärde vanliga pris, betalade en 
mängd personer sina biljetter med en frikostighet, 



100 

som visade hur omtyckt hon var. Ofelia blef jämte 
Orleanska jungfrun hennes största triumf inom det 
högre skådespelet, och vid sin sista sorti hyllades hon 
af långvariga applåder. Hennes framställning var 
påtagligen en efterbildning, ehuru naturligtvis ur 
andra eller tredje hand, af den stora Hofburg-trage- 
diennen Julie Rettichs tolkning, som i sin ordning 
instuderat rollen för Ludwig Tieck, efter hvad per- 
soner, som sett bägge artisterna, påstått. Nils Arf- 
widsson skrifver: "Denna roll, iklädd Emelie Hög- 
quists gestalt, fick en betydelse för Shaksperes 
drama, som den hittills aldrig ägt. Hon var liksom 
enkom af natur, af inre och yttre daning skapad för 
Ofelias roll. Hennes höga, smärta figur, röstens 
veka, beslöjade, men ändock genomträngande klang, 
finheten och ädelheten i hennes rörelser, behaget i 
hela hennes skick, hvari hon ej öfverträf fats af någon 
svensk skådespelerska, det sköna, själfulla ögats ut- 
tryck af ömhet, svärmeri, sinnesförvirring, den med 
osviklig estetisk takt beräknade utstyrseln, särdeles i 
sista scenen — måste göra och gjorde också på åskå- 
dare af alla klasser och alla bildningsgrader ett in- 
tryck, som ingen scenisk föreställning hos oss i högre 
grad gjort". — Och då August Blanche 1838 blifvit 
medarbetare i Freja, säger han, efter att ha klandrat 
hennes framställning i de första akterna: "Den fjärde 
akten kom: Ofelia inträdde — det var ej mamsell 
Högquist, än mindre de tre första akternas Ofelia. 
Det var Shaksperes Ofelia, sådan han tänkt sig 
henne, i dess högsta fullkomlighet. Det låg något 
obeskrifligt rörande i att se, hur skönheten och van- 
sinnet kämpade med hvarandra om de förvirrade an- 



101 

letsdrageii, hur 'tåren i lialf släckt öga' återspeglade 
det slocknande hjärtat. Illusionen var försvunnen, 
och den förfärliga verkligheten stod för mina ögon. 




I-^inilie Högquist såsom Ofelia. Efter teckning 
af .1. V. Waliander. 



Det var med ett ord icke allenast mamsell Högquists 
triumf — det var konstens." — Ulrik Torsslow, som 
27 april 1837 upplifvade gamla Hamletsminnen, då 
han såg hennes Ofelia, skref ett par dagar därefter 
till henne ett mycket omtaladt och för honom högst 



102 

karakteristiskt bref af följande lydelse: "Mademoi- 
selle! Jag är, som Ni vet, gift och halt; Ni behöfver 
således ej frukta, att jag med min skrifvelse har för 
afsikt att öka mängden af de ömma insinuationer Ni 
utan tvifvel redan ända till mättnad emottagit. Exi- 
sterade ej dessa båda omständigheter, ville jag på 
intet vis svara för hvad som kunde hända mitt arma 
hjärta, och kanske skulle jag då, liksom tusende 
andra, skatta mig lycklig att äfven hopplös få draga 
Edra bojor. Hvad jag likväl, i hvad fall som helst, 
skulle vilja svara för är, att jag i afseende på Er 
teatraliska person komme att föra samma språk som 
nu, om icke sträfvare, med hvilken himmelsk glans 
Er enskilda än månde hafva slagit mina ögon; och 
just af det naturliga skäl att största uppriktighet 
följer af största tillgifvenhet. Nu har himlen i sin 
vishet bevarat mig från den sannerligen stora olyc- 
kan att bli kär i Er, och jag således hvarken kan 
eller bör gå i sträfhet längre än afståndet tillåter. 
Jag skulle hafva önskat att kunna muntligen fram- 
föra hvad jag har att säga, men i denna tid och vid 
dessa förhållanden gör jag Er ogärna en visit, och 
Ni skulle kanhända ogärna emottaga den; Ni förstår. 
Men då mitt hjärta nu en gång är fullt, så får det ej 
brista; det måste utgjuta sig på — papperet. 

Min hustru, som bevistade Er recett, gjorde vid 
sin hemkomst en beskrifning, som, jag tillstår det, re- 
tade min nyfikenhet; jag ville se, om hon sagt sant. 
Förliden torsdag åsåg jag representationen af Ham- 
let och fann, att hon sagt sant. M:lle Högquist! 
ringa äro de pund himlen beskärt mig. Jag kan ej 
vara domare, men jag kan ha en öfvertygelse, och 



103 

enligt denna min öfvertygelse får jag åt Er fram- 
bära både min och min hustrus oskrymtade tacksä- 
gelse för den rena njutning Ert spel i fjärde akten 
skänkt oss. Vore allt ej som det är, så hade jag vid 
Er sista sorti skyndat upp på teatern för att låta 
min känsla tala i det ögonblick hon var varmast. 
Denna min utgjutelse må för Er äga något eller intet 
värde; jag gör den ändå, ty jag älskar skådeplatsen 
och talangen fullt ut så mycket som jag älskar mitt 
eget lif; ja — måhända litet mer. 

Hvarje enskild konstälskares ord äro öfverflödiga; 
jag vet det. Den stora publiken har redan dömt, 
dömt för länge sedan, och — himlen gifve, att domen 
fällts lika rättvist då som nu! Se så, M:lle Högquist! 
nu börjar jag bli sträf, men — uppriktig i detta som 
i det föregående. 

Jag såg Er som jungfrun af Orleans. Hemkom- 
men till mig, funderade jag på att liksom nu skrifva 
Er till några rader, men öfvergaf snart idén såsom 
blott ledande till förtydning eller åtlöje. Nu vågar 
jag återtaga den. Kan Ni gissa, hvad jag då skulle 
hafva sagt Er? Jo, detta: 

M:lle Högquist! Ni har ådagalagt mycken för- 
tjänst; Edra framsteg i konsten äro märkeliga; Edra 
bemödanden ädla, men — Jungfrun af Orleans skulle 
Ni i mitt tycke hafva studerat på ännu ett år. — 

Om någon narr skulle öfverkomma detta bref, så 
skulle han vid detta senare ropa: han vill, att ingen 
annan än hans hustru skall spela Jeanne d'Arc, och 
tror ej heller, att någon annan kan det! Men ser Ni, 
jag skrifver ej detta för narrarna; jag skrifver det 
åt Er. Ni förstår mig rätt, därom är jag viss, och då 



104 

jag nu säger Er, att af verklig önskan för Er för- 
kofran det gjort mig ondt att höra Er så kringlivärfd 
af sanslösa loftalare och däribland sådana, som 
borde bättre förstå och vilja än skada Er med att i 
egen yra uppdrifva Er ganska naturliga egenkänsla 
utöfver den punkt, som nyttig och gagnelig är; då 
jag i följd däraf besvär Er för scenens skull, hvars 
prydnad Ni en dag bör blifva, att äfven låna ett öra 
åt de sansade, som vilja Ert verkliga väl — så fruk- 
tar jag ej att af Er blifva omildt bedömd, och — 
blefve jag det äfven, så fruktar jag ej ändå; ty jag 
är öfvertygad, att hvad jag här sagt gillas af både 
heder och förstånd. — Detta angående Jungfrun af 
Orleans; nu tillbaka till Hamlet. 

Jag skulle ansett ursäktligt, ja kanske billigt, att 
den starka förtjusningen yttrat sig här med den 
fart, som (Ni får förlåta mig det) jag, enligt min 
öfvertygelse, fann mindre ursäktlig och billig där. 
Edra scener i fjärde akten (ej fler, ursäkta äfven det) 
utförde Ni, i mitt tycke, så att, om Ni fortfar att 
stiga som Ni börjat, själfva afunden ej en gång skall 
i framtiden kunna förvägra Er namn af Stor Artist. 
Men — stanna ej. Tro Er alltid kunna blifva bättre, 
d. v. s. lita ej på dem, som säga Er: Ni är gudomlig! 
(som skådespelerska nämligen, för öfrigt vill jag 
gärna strax instämma däri). Lyd Er känsla, men 
odla Ert förstånd, så faller Ni ej i denna fällan, och 
betänk, att inga loford äro ensamma tillräckliga att 
göra en gryende talang beståndande, men denna se- 
nare däremot ensam tillräcklig att förvandla loford 
till sann ära. 

Medan vi nu spraka så här förtroligt och oss emel- 



105 

lan — vill Ni väl tillåta mig g'öra en ringa anmärk- 
ning? — Åhja, menar Ni, jag har redan fått vidkän- 
nas mycket; litet mer eller mindre betyder ej stort. 
Jag antager Ert svar såsom godt mynt och börjar 
med att fråga: tror Ni ej, att versen om Robin skulle 
göra ännu mer effekt, vara ännu sublimare och 
tränga ännu djupare till själen, om den afsjöngs med 
en vansinnigs vacklande och osäkra stämma, i stäl- 
let för M:lle Högquists bemödande att sjunga vac- 
kert? mig förefaller det så som om Ofelia mindre 
sjöng än trodde sig sjunga. Förstår Ni — då Ni är 
så ypperlig för resten, tycker jag, att ingenting bör 
saknas, och därför gör jag denna lilla anmärkning, 
hvars riktighet eller oriktigliet jag för öfrigt lämnar 
till Ert eget afgörande. 

Den uppriktigaste mening kan förtydas; jag vet 
det både af berättelse och egen erfarenhet. Man 
skulle kunna säga, att jag för vissa afsikters skull 
tillskrifvit Er detta. Därför, min goda M:lle Hög- 
Quist, för att bespara mig en sådan humiliation, 
kunde Ni ju låta detta bref förblifva en sak emellan 
Er och mig; ty nog känner Ni mig så mycket, att Ni 
ej anser mig gå några hala insinuationsvägar, och 
dessutom tycker jag, att tendensen af mitt bref (min 
stolthet oberäknad) är i föga harmoni med slika afsik- 
ter. Tro dock ej, att jag rädes säga allt det ofvan- 
stående äfven på öppet torg. — O, nej. Så tänker 
jag, och tänker, efter min öfvertygelse, rätt. Men 
icke yttrar jag mig sålunda utan att vara utmanad; 
ty de vandrande Riddare, som gå omkring och häm- 
ma ondt blott för framgången af det goda, äro idel 
dumma Don Quixoter. 



108 

En viktig sak innan jag slutar, och hvilken Ni bör 
lägga på minnet! Finner Ni i mina ord ett anstöt- 
ligt förhäfvande, så är felet i mitt sätt — icke i mitt 
uppsåt. Välmeningen uttrycker sig olika hos olika 
människor, men är icke desto mindre välmening; 
och högre sträcka "sig ej mina pretentioner, om icke 
till den förut omnämnda kärleken för yrket, som ock- 
så torde få blifva den syndabock, på hvilken det 
osöta i min skrifvelse bör kastas. Jag tröstar mig 
emellertid därmed att, då Ni spelat Ofelia så väl i 
fjärde akten, Ni ingalunda kan vara i brist af om- 
döme, eller rättare: har det i högre grad än många, 
många af både Ert och mitt kön, och därför skall Ni 
ej tillägga mig större fel än jag äger, eller verkligen 
förtjänar anses äga. Jag har äran etc. O. U. Torss- 
low. D. 29 april 1837." 

Nils Almlöf hade två företrädare i Hamlets roll, 
h vilka båda haft en lysande framgång. Åbergsson 
och Torsslow, om också den förre mest beundrades 
af dem, som obetingadt hyllade den franska tragiska 
skolan, hvars fel han, såsom vi sett, dref till det yt- 
tersta. — Almlöf själf var ingen Hamlet, därtill var 
han alldeles för manlig, bestämd och jämnstruken i 
sitt spel, men han utförde den likväl så, som en god 
skådespelare slår sig igenom en roll, hvilken icke 
egentligen ligger för honom. Bäst var han kanske i 
"gå i kloster"-scenen med Ofelia, i mötet med 
Horatio samt i teaterscenen. Fru Erikson var icke 
tillfredsställande som drottningen, hvilket däremot 
Dahlqvist var som Laertes, "han är snart en af publi- 
kens gunstlingar på scenen", heter det. — Till efter- 
pjäs gafs en komedi i två akter af den vittra hertig- 



107 

innan Amalia af Sachsen (1794—1870), "Fästmön 
från hufvudstaden" med Emilie Högquist i titelrol- 
len. Stycket var underhållande med en pikant, ehuru 
enkel intrig, genomförd med friskt och godt lynne. 
En rik småstadsfabrikör (L. Kinmanson) har genom 




Nils Alinlöf såsom Hamlet. Eliter teckning i författarens 
samlingar. 

sin gode vän ryttmästaren (Wennbom) skaffat sig 
en fästmö från hufvudstaden, en ung änka, som kom- 
mer till landsortsstaden och vänder upp och ner på 
hela hans hus. Han önskar slutligen till hvad pris 
som helst bli henne kvitt. Det befinnes då, att hon 
är ryttmästarens hustru, som spelat fabrikören detta 
spratt för att öppna hans ögon för hans kusin Min- 
nas älskvärda personlighet (Charlotte Ficker), med 
hvilken han också till sist förenar sina öden. Hög- 
quist utvecklade här en ny sida af sin komiska ta- 



108 

läng, blef mycket applåderad, och stycket kunde gii- 
vas nio gånger under spelåret. 

I "Fra Diavolo", som några kvällar gafs för fulla 
eller goda hus, hade Matilda Gelhaar öfvertagit Zer- 
linas roll och öfverträffade allas förväntningar, Hon 
saknade visserligen Widerbergs sprittande skalkak- 
tighet, men ägde i stället en näpenhet och älsklighet, 
som icke mindre intresserade, Sällström, som en tid 
bortåt varit briljant disponerad, ägnades en verkligt 
stormande hyllning, — En af de främsta moderna 
dramatiska kompositörerna Adolphe Adam (1803 — 
1856) infördes på vår kungliga scen 28 april genom 
den täcka enaktsoperetten "Alphyddan" med text af 
Scribe, Den unge, rike, fast litet enfaldige förpakta- 
ren Daniel (Sällström) är kär öfver öronen i den 
vackra Betli (Fanny Hjortsberg), som svurit att för- 
bli ogift. "Frihet vill jag lofva som den bästa gåfva 
människan kan ha", sjunger hon. Hennes bror Max 
(Lars Kinmanson), som är militär, och som hon icke 
sett på femton år och följaktligen icke känner igen, 
kommer hem och narrar henne genom en list att 
gifta sig med sin hederlige tillbedjare. Musiken bär 
en omisskännlig stämpel af den Auberska skolans 
maner, och man hör med nöje dess lefnadslustiga och 
glada melodier. De nämnda artisterna bildade en 
utmärkt ensemble, om också Sällström med sin lif- 
liga och rörliga figur mindre passade för den besked- 
lige Daniel. Operetten nådde tretton uppföranden 
under våren och har sedan gifvits omkring 250 gån- 
ger i Stockholm. 

En repris af komedien "Figaros bröllop" gjordes 5 
maj med Almlöf och Charlotte Erikson som det gref- 



m 

liga paret. Charlotte Ficker var den elegantaste, nät- 
taste och lifligaste Susanna man ville se, medan Karl 
Hjortsberg som Figaro saknade all finess och för- 
måga af nyansering. Hyckert, som de två senare 
representationerna öfvertog rollen, var betydligt 




Adolphe Adam. Efter litografi af .1. Gardon. 

bättre. När detta berömda mästerverk för sex år se- 
dan d. v. s. år 1918 af en landsortstrupp gafs i Ves- 
torås, uttalade sig en platstidning, hvilken tydligen 
föreställde sig, att det var något nytt dumt tilltag att 
ha förvandlat operan till talpjäs, på följande bestraf- 
fande sätt om föreställningen: "En del af publiken 
började dock troppa af efter första akten. Anmäla- 
ren, som stannade kvar till tredje aktslutet, nödgades 
konstatera, att de som gingo redan efter första akten 
ingenting förlorade. Pjäsen hade genom omvandlin- 
gen till lustspel blifvit genomtråkig, och det var 



110 

ej godt för de uppträdande att göra något af det hela. 
Fröken hade af sin roll utvunnit det mesta möj- 
liga, och det var till stor del tack vare hennes spel 
föreställningen räddades från att bli absolut fiasko." 
— Jag har själf, då jag under min chefstid på gamla 
Dramatiska teatern gaf Shaksperes "Romeo och Ju- 
lia", hört ett ungt par framför teaterns affisch på 
klingande landsmål uttala sitt lifliga ogillande öfver 
"den rysliga dumheten" att förvandla den härliga 
Gounodska operan till talpjäs. 

Sofia Sevelins afskedsrecett ägde rum 9 maj. 
Ehuru hon i biljettluckan sålde till vanliga pris, 
blefvo de billigare platserna först på aftonen slut- 
sålda, de bättre alldeles icke. Flera sådana stodo 
tomma på andra raden och hela loger på den första. 
Hennes framstående talang hade dock kunnat vänta 
ett lifligare erkännande och en större tacksamhet. 
Hon mottogs visserligen, hennes arior applåderades, 
och hon framropades efter operans slut, då hon 
gjorde en tyst och blygsam afskedsnigning, men nå- 
gon entusiasm förmärktes icke i salongen. Aftonen 
inleddes med en enaktskomedi af Jacques Ancelot 
"Clementine eller De båda brefven", ett franskt dus- 
sinfabrikat, som generalmajor Ulrik Gyldenstolpe 
gjort sig det omaket att öfversätta, och som gick 
denna enda gång öfver Kungliga teaterns tiljor. Den 
handlade om en flicka af börd och förmögenhet, som 
ej kan skrifva, men som i hemlighet tar undervisning 
däri och stänger in skrifläraren i ett kabinett, där 
han af tillbedjaren tages för en rival — se där den 
genialiska intrigen. Ett försök till applåd nedhyssja- 
des energiskt. Fru Sevelin tog afsked som Nattens 



111 

drottning i "Trollflöjten", där Fredrik Kinmanson 
ändtligen fick sjunga Sarastros parti, hvilket lian 
bort fått sig tilldeladt tjugu år förut. Elise Fröss- 
lind gjorde åter Pamina nästan med ungdomens hela 
friskhet. Fr,u Sevelin hade all anledning att hysa 
bittra känslor mot teaterdirektionen, som vägrat 
henne full pension, då flera af hennes yngre kam- 
rater erhållit sådan, utan att ens därtill vara berät- 
tigade. Direktionen, som med skäl fruktade, att fru 
Sevelin, då hon vid inropningen ämnade harangera 
publiken, skulle i likhet med fru Torsslow, Karl Fr. 
Berg och Per Sevelin kommo fram med några för di- 
rektionen obehagliga uttalanden, förbjöd henne att 
tala till publiken, ett förbud som dädanefter skulle 
gälla alla teaterns suj etter. — Efter fru Sevelins af- 
gång gafs "Trollflöjten" några gånger för hälft hus, 
hvarvid fru Enbom sjöng Nattens drottnings parti, 
där man tagit bort de höga tonerna och lagt dem för 
flöjten, hvarigenom onaturliga pauser uppkommo 
för rösten. 

"Marie de Sivry", en dram i tre akter af m:me 
Marguerite Ancelot, f. Chardon, gift med Clémentines 
författare, gafs för första gången 22 maj i en smak- 
full öfversättning af F. N. Berg. Hela pjäsens värde 
ligger i Maries roll. En sextonårig flickas kärlek 
uppoffras frivilligt för att genom giftermål med en 
rik men obehaglig man rädda hennes faders heder 
och existens. Efter ett åttaårigt glädjelöst äktenskap 
återser hon den forne tillbedjaren, som af en händelse 
införes i huset af mannen, hvilket hos henne fram- 
kallar en strid mellan plikt och känsla, där den förra 
är nära att ge vika. När slutligen efter sexton år den 



m 

uppoffrande makan blifvit anka, ocli efter sorgeårets 
utgång dagen redan är utsatt för begynnelsen af en 
gladare framtid i föreningen med föremålet för hen- 
nes kärlek, kommer ett nytt slag, som störtar hela 
den sköna byggnaden i grus. Hon upptäcker näm- 
ligen en kärlek, som under hennes sista äktenskapsår 
upptändts mellan brudgummen och hennes dotter och 
afbild. Maries roll är alltigenom väl hållen uti denna 
oupphörliga strid af olika lidelser och de hårda pröf- 
n ingår som genomgå densamma. Högquist, som ut- 
förde den, hade den tillfredsställelsen, att hela salon- 
gen ett par gånger under hennes spel genljöd af hör- 
bara snyftningar. Aftonbladet säger, att hon vid 
flera tillfällen var verkligen hänförande, och att äf- 
ven de delar af rollen, som mest anlita de fysiska 
krafterna, fylldes med mindre svårighet än någon- 
sin. Likväl var ansträngningen så stark och skåde- 
spelerskan så upprörd, att hon vid pjäsens slut, då 
ridån gått ned, afsvimmade, under det hon hyllades 
med publikens handklappningar. 

Fru Eriksons recett 3 juni räckte ända till klockan 
tolf på natten. Men så var det heller icke småsaker, 
som publiken fick höra. För första gången gafs Kasi- 
mir Delavignes treaktstragedi på vers "Konung Ed- 
vards söner" i öfversättning af medicinalrådet Mag- 
nus af Pontin, där Charlotte Erikson på .ett utmärkt 
sätt framställde drottning Elisabeth och Almlöf 
gjorde furor i Richard af Glocesters vederstyggliga 
roll. Hans maskering var ypperlig och han utförde 
flera scener förträffligt, i andra föll han likväl allt- 
för mycket in i hvad Hamlet kallar "out-herods 
Herod". Charlotte Ficker och Fanny Westerdahl 



113 

spelade de unga sönerna vackert och sympatiskt. 
Därefter uppfördes "Califen i Bagdad" med Sällström 
i titelrollen, Charlotte Ficker som Zelinda, Matilda 
Gelhaar som Fatme och "för denna enda gång" 
Jeannette Wässelius som Lemaina. Hon hade under 
dessa sjutton år åldrats betydligt, men "man kunde 
ej återse dessa starka och lifliga ögon och detta 
skälmska löje, som sväfvade på hennes läppar utan 
ett nöje, som väckte angenäma minnen från fordom". 
I baletten "Zelindas kröning", som afslutade före- 
ställningen, fick man se ej blott den bekanta schal- 
dansen väl utförd, utan också en vapendans, hvari 
utom balettens premiärpersonal äfven Charlotte 
Erikson och Emilie Högquist deltogo, beväpnade med 
svärd och sköld. Därefter inropades recettagerskan. 
I Ladugårdslands kyrka ägde 10 juni en stor kon- 
sert rum, hvars behållning lämnades till Musikför- 
eningen i Salzburg såsom bidrag till Mozarts minnes- 
vård. De uppträdande voro Harmoniska sällskapet, 
hofkapellet, artister från Kungliga operan, musik- 
älskare och Operans kör. Programmet bestod af 
följande arbeten af Mozart l:o uvertyren till op. 
"Idomeneo" jämte kör, recitativ och aria med kör, 
tersett med kör, kvartett och slutkör ur samma opera; 
2:o symfoni D-dur; 3:o körer ur Kequiem. Biljet- 
terna kostade 1 rdr 16 sk bko. Musikläktaren var 
draperad i mörkblått med stjärnor öfversålladt 
kläde, hvarpå Mozarts namn skimrade i gyllene bok- 
stäfver, krönt af en rik stjärnkrans. Kyrkan var 
eklärerad med otaliga ljuslågor, hvilka i aftonsolens 
sken lyste likt guldkulor. Solopartierna sjöngos af 
hofsångaren Isak Berg och trenne musikälskarinnor. 
8 — Svenska teatern VII. 



114 

Sista föreställningen för spelåret 14 juni gafs till 
förmån för Elise Frösslind. En liten komedi af Den- 
nery "Fullmagten eller En af de tre" inledde pro- 
grammet, en rätt klen produkt, där recettagerskans 
dotter, mamsell Emilie, försökte sig som den unga 
flickan, hvilken roll följande spelar öfvertogs af 
Fanny Hjortsberg. Ett flöjtpotpurri af Kummer ut- 
fördes af Bock, och en aria ur Titus sjöngs af fru 
Enbom, hvarefter man med nöje återsåg "De begge 
talismanerne" (se del V sid. 92), hvars premiär gafs 
1830 som recett för Elise Frösslind, och hvars tolfte 
och sista uppförande i Stockholm nu fick göra samma 
tjänst. När man såg hennes naiva och graciösa spel 
som den lilla rödlufvan, behöfde man verkligen 
affischens försäkran för att tro, att det var hennes 
båda fullvuxna döttrar som spelade, den ena i för- 
pjäsen och den andra här i operetten. Det var mam- 
sell Karolina, som, ehuru hon 1834 lämnat sin kort- 
variga anställning vid teatern, fortfor att uppträda 
på sin mammas recetter och nu utförde sin debutroll 
från 1830. I ett särskildt tillagdt divertissemang fick 
man se den vackra fackeldansen ur "Gustaf Vasa", 
hvari Emilie Högquist deltog dagen till ära. Hennes 
fina gestalt gjorde en angenäm effekt och framkal- 
lade ett allmänt applåderande. Det var fullt hus, och 
Elise Frösslind inropades. 



115 

Knappt hade spelåret 1837 — 1838 börjat, det sista 
under den Westerstrandska regimen, förrän en ar- 
tikel, riktad mot Kungliga teatern och dess styrelse, 
29 augusti syntes i Dagligt Allehanda, hvilken i 
skärpa ingalunda stod tillbaka för den i Göteborgs 
Dagblad två år förut. Den hade följande lydelse: 
"Teatern är under en stor del af året det allmän- 
naste och nästan det enda offentliga nöje i hufvud- 
staden; dess inflytande på den estetiska och därige- 
nom indirekt äfven på den moraliska odlingen är af 
erfarenheten både hos oss och i andra länder ådaga- 
lagd; det är således en viktig offentlig anstalt; dess 
tillstånd och administration förtjäna därför väl, äf- 
ven ur synpunkter som icke blott äro konstens, en all- 
varligare uppmärksamhet än som hittills blifvit den- 
samma ägnad; och detta gäller så mycket mer vÖ7' 
Kungliga teater som denna är en i hufvudstaden 
monopoliserad inrättning, den själfva regeringsmak- 
ten tagit under sitt skydd med uteslutande af all en- 
skild medtäflan. — Man hoppades under Wester- 
strands styrelse en förbättring i finansiellt och seder- 
mera i estetiskt hänseende. Förhoppningarna blefvo 
likväl i båda dessa hänseenden snöpligt bedragna. 
Hur hushållade räkenskaps- och ekonomi-karlarna I 
Jo, på det sätt att teatern efter ett års förvaltning 
var ytterligare skuldsatt med öfver 17,000 rdr och 
bristen för det löpande året beräknad till lika myc- 
ket, så att den nya kameral-direktionen såg sig nöd- 
sakad att begära ett årligt anslag af 15,000 rdr så- 
som oundgängligt för teaterns bestånd, och att inrätt- 
ningen var närmare än någonsin att göra bankrutt 
och upplösas. — Lagerbielke måste nu ånyo anlitas. 



116 

Och torde det vara föga tvifvel underkastadt, att om 
den uppgifna planen blifvit verkställd af en sådan 
man som grefve Lagerbielke, den skolat lyckas och 
jämvikten mellan debet och kredit återställts. Ja, 
om direktionen icke så högst oförsvarligt aflägsnat 
scenens yppersta konstnärer, och gynnad som hon se- 
dan varit af ödet med några uppväxande af publiken 
omtyckta talanger särdeles för talscenen, äro vi 
säkra, att en klok förvaltning till och med skulle 
kunnat bereda öfverskott, i synnerhet om det villkor 
blifvit uppfylldt, som grefve Lagerbielke föreslog, 
och som regeringen uti skrifvelse 14 december 1833 
biföll, eller "att den upplösta teaterns skuld och 
ränteväsende skulle från den nya inrättningen varda 
och förblifva fullkomligen afskildt". — Sedan tidnin- 
gen påpekat, hur den nya organisationen verkställ- 
des, fortsätter den: "Oaktadt den största recetten tea- 
tern haft nu inhöstades eller 125,000 rdr, hade direk- 
tionen efter halftannat år bragt det därhän, att en 
bankrutt stod för dörren, och att den gamla teaterns 
upplösning blef det enda räddningsmedlet. — Följden 
af de bästa sceniska artisternas entledigande blef 
nämligen i första rummet att den gamla goda reper- 
toaren helt och hållet demonterades, så att de bästa 
pjäserna dels icke mera kunde gifvas, dels ock, när 
de försökte att gifvas, uppfördes så medelmåttigt el- 
ler uselt, att de icke mer kunde intressera den teater- 
publik, som förut sett dem; nej, tvärtom att de verk- 
ligen återsågos med vedervilja. En teateradministra- 
tions goda val af pjäser består nämligen icke blott 
att välja i och för sig goda stycken, utan äf ven se till 
att de kunna utföras väl. Äfven om de äro dåliga, 



m 

kunna de spelas så väl att de bli njutbara, t. ex. 
Skulden och Falkland, tack vare Almlöfs mästerliga 
spel, eller Mahomef, tack vare herr och fru Torsslow. 
Hvad har gjort Orleanska jungfruns lycka hos pu- 
bliken om icke Emilie Högquists intressanta spel. 
Hvad har verkat likgiltigheten för Wallenstein om 
icke saknaden af en skådespelare, som kan fylla 
denna roll. Aflägsnandet af pluraliteten bland de ut- 
märkta artisterna bidrog väsentligen till att förstöra 
den gamla goda repertoaren eller framställa den på 
ett förfuskadt sätt. Det var denna omständighet, 
som bortjagade publiken och vande den ifrån teatern, 
och däruti låg orsaken till de klena husen och den 
stora minskningen i recetten 1835 — 36 eller till det 
deficit, hvilket direktionen löjligt nog sökt härleda 
från koleran, för hvilket det dock fått ersättning af 
statsmedel, sjukdomsfall, som ju äfven förut inträffat, 
extra recetter, som den själf förordat, samt en oför- 
klarlig nyck hos allmänheten att icke vilja se den 
härlighet, som den bjudit på. Orsaken var, att den 
hvarken kunde ge goda gamla eller uppsätta nya pjä- 
ser af värde." 



De under spelåret 1837 — 1838 uppförda pjäserna, 
med nyheterna kursiverade, voro i bokstafsordning: 
Adele de Sénanges (1), Afsked och återseende (10), 
Alphyddan (12), Andebesvärjningen (1), Angelo Ma- 
lipieri (2), Axel och Valborg (4), Barberaren (5), 
Baschan och slafvinnan (3), Begge arrestanterne (2), 
Beverlei (2), Califen (1), Cendrillon (1), Crispin me- 
dicus (2), Domis död (5), Don Carlos (6), Don Juan 



118 

(5), Drottning Christina (3), Eckensteher Nante (1), 
En duell under Cardinal Richelieus styrelsetid (3), 
En egendom till salu (3), Epigrammet (2), Ett besök 
på dårhuset (4), Familjen Riquebourg (8), la Famille 
des innocens (2), Felix och Stefanie (5), Felsheims hu- 
sar (1), Figaros bröllop (kom. 2), Figaros bröllop 
(op. 3), Fiskaren (4), Fostersonen (3), Fra Diavolo (4), 
Friskytten (9), Fullmagten (5), Fästmön från huf- 
vudstaden (4), Fästningen i Boston (4), Föregifna 
skatten (1), Förmente prinsen (1), Förposten (7), För- 
ställda enfaldigheten (1), de Förtrogne (1), Giftermå- 
let på befallning (2), den Girige (5), den Giriges dot- 
ter (6), Gustaf Adolph i Miinchen (9), Hamlet (1), 
Hedvig (2), Hemkomsten (6), Hernani (7), Hvita frun 
(3), Jag bedrar mig aldrig (1), Johanna af Montfau- 
con (2), Konung Edvards söner (3), Korsfararne (4), 
Kronfogdarne (6), Kärlek och hämnd (26), Lilla slaf- 
vinnan (2), Lägret för Montauban (1), Löjliga mö- 
tena (7), Maria Stuart (2), Marie (7), Marie de Sivry 
(4), Maskeraddivertissementet (3), Misstroende ocli 
list (3), Mistress Siddons (6), Numro 777 (2), Nya gar- 
nison (3), Okände sonen (2), Orleanska jungfrun (3), 
Pariserpojken (5), Pas de deux (2), Passionen och 
förnuftet (1), Paul Clifford (4), Preciösa (5), Qvä- 
karne (1), Qväkarn och dansösen (2), Robert le diable 
akt 4 (4), Kyno (3), Eöfvarbandet (2), Sannings vän- 
nen (1), Sedan solen gått ned! (11), Sen er i spegeln 
(3), Shakespeare kär (3), Silkesstegen (1), Sista käm- 
pen (2), Smekmånaden (2), Småstadsfruntimmerna 
(5), Stamfrun (2), Studenten och grefvinnan (5), den 
Stumma (4), den Stumma akt 2 (1), Tartuffe (1), 
Thérése (2), Två ord (2), Två års giftermål (3), Unga 



119 

l?ifta mannen (1), Universalarf vingen (2), Vattendra- 
garen (1), Zampa (6), Zoé (1), Ålderdom och dårskap 
(2), öfverraskningen (2), örnnästet (1). Af dessa 103 
stycken voro 26 musikpjäser, hvaraf 3 nyheter, 72 
talpjäser, hvaraf 15 nyheter, och 5 baletter, hvaraf 2 
nyheter. Dessutom gåfvos 6 konserter, men inga 
maskerader. 

Första representationen ägde rum onsdagen 23 au- 
gusti kl. % 7, då "Svartsjuka hustrun" uppfördes med 
Charlotte Erikson i titelrollen och Almlöf som hen- 
nes man. Därefter gafs "Crispin medicus" med Karl 
Hjortsberg i titelrollen, Sevelin som Mirobolan och 
Malla Höök som Dorine. Man spelade i början hvar- 
annan dag, ehuru utan något större tillopp af åskå- 
dare. Icke ens 30 september, då en herr Schmidt, 
"medlem af Franska industri-akademien samt Phil- 
harmoniska föreningen i Munchen", mellan pjäserna 
lät höra ett af honom uppfunnet instrument kalladt 
Apollolyra, blef huset fylldt mer än till hälften. 
Namnet förefaller något egendomligt, ty den blåstes, 
och det öf verensstämmer just ej med det begrepp man 
gjort sig om Apollos lyra, men ljudet lär ha varit 
vackert och likt det i en dragharmonika. En gen- 
gångare från forna dagar, Kotzebues fyraaktsdram 
"Epigrammet" gafs som förpjäs i ny instudering, 
som dock ej bidrog att öka styckets värde. De enda 
kvarvarande af den gamla uppsättningen voro Alm- 
löf som doktor Busch och Karolina Bock som asses- 
sorskan Wärning. Kapten Klinker, "mönstret för 
alla fullkomligheter", hade fallit på Karl Hjortsbergs 
lott, och den trogna älskarinnan Karolina spelades 
af mamsell Lindman. "Det vore intressant att veta", 



120 

säger Aftonbladet, "livad Kotzebue skulle sagt, om 
han hade fått se sin pjäs." 

Den första nyheten blef "Paul Clifford" 4 septem- 
ber, skådespel i två akter af Mélesville i Djurströms 
öfversättning. "I och för sig själf är pjäsen en me- 
delmåttig produkt", säger Aftonbladet, "som man ej 
förstår, hvarför Kungliga teatern skulle ge, om icke 
för att komplettera samlingen af Antonia, Blykam- 
rarne, Osynlige bröderne, m. m. Men sammanställer 
man den med det utmärkta arbete, hvars titel den 
usurperat, blir det något så lumpet, så dvärgartadt 
att vi förmoda direktionens afsikt varit att åskådlig- 
göra, huru litenheten begår helgerån på snillets ska- 
pelser. Man får ej bestrida att denna afsikt lyckats 
fullkomligt. Bulwers hjälte väcker deltagande, men 
denne är en vanlig, oblyg, tilltagsen äfventyrare. De 
öfriga karaktärerna äro svagt tecknade och dialogen 
matt". Hyckert i titelrollen hade visserligen något 
af den lättsinnige och sentimentale ynglingen, men 
ingenting af den djärfve sjöröfvaren. Bland do 
tunnsådda åskådarna — huset var icke hälft — fun- 
nos likväl några, på hvilkas känslosträngar stycket 
tycktes slå an, i synnerhet lära ett par bastanta näf- 
var på femte raden röjt mycket deltagande för det, 
men det försvann från affischen redan efter fjärde 
representationen. — Under månaden gafs för öfrigt 
repriser af "Giftermålet pä befallning", där mamsell 
Emilie Frösslind en gång under Högquists frånvaro 
fick försöka sig som Lotta; af "Fiskaren", där titel- 
rollen, som fordom kreerades af Karsten, nu utfördes 
af Robach, Arnljot Gelina af Almlöf, Klara af Char- 
lotte Ficker och Erik af Jenny Lind; af "Beverlei 



121 

cllei' Spelsjukan", senast gif ven i november 1824, med 
Almlöf och Charlotte Erikson i de bägge makarnas 
roller och Dahlqvist som den falske vännen; samt af 
"De beg ge arrestanterne", där Charlotte Ficker med 
lif och känsla utförde Klaras roll. — Närmaste nyhet 
blef prinsessan Amalias af Sachsen fyraaktskomedi 
"Af sked och återseende" som i öfversättning af Fred- 
rik af Wannqvist gafs 28 september. "Huset var 
godt", säger Allehanda, "åtminstone jämförelsevis 
med den förfärliga tomhet, som, med få undantag, 
under innevarande termin yppats". Publiken tyck- 
tes emellertid ej varit lika förtjust i detta som i för- 
fattarinnans föregående arbete. Den trettisexåriga 
änkegrefvinnan (Charlotte Erikson) har två pupiller, 
den tjuguårige baronen (St jernström) och den sex- 
tonåriga Ida (Ficker). För deras giftermål arbeta 
Idas onkel (Svensson), Idas gamla tjänarinna (fru 
Bock) och Ida själf. Emellertid brinner baronen af 
kärlek till grefvinnan. Förnuftet besegrar dock den 
kvinnliga fåfängan hos henne, men alldenstund ett 
direkt afslag skulle ha den fördärfbringande verkan, 
att han kastade sig i nöjenas hvirfvel för att döfva 
sin förtviflan, lofvar hon honom sin hand, då han 
skapat sig en framtid, för hvilken han har de mest 
lysande utsikter. Detta hennes löfte åtföljes af en 
förseglad skrifvelse, som han ej får öppna förr än på 
deras förlofningsdag. Ida skickas till en pension i 
staden, och därmed slutar andra akten. Två år för- 
flyta. Idas uppfostran är fulländad och baronen har 
nyss återkommit som legationssekreterare. Bägge ha 
glömt sin forna passion. Hans bref till grefvinnan 
ha blifvit allt ljummare, och då han nu återser Ida, 



122 

känner han för henne hvad hon fordom kände för 
honom. Grefvinnan gläder sig- däråt och underrättar 
baronen till hans bestörtning, att deras förlofning 
skall firas samma afton och erinrar honom om den 
förseglade skrifvelsen. Denna, som uppläses inför det 
inbjudna sällskapet, innehåller en förklaring, att ba- 
ron Robert numera icke behöfde hennes ledning och 
att hon afstod honom åt den flicka hans hjärta valt. 
Allmän beundran. Hon förenar Robert och Ida, och 
ridån faller. Komedien tillhör det finare slaget och 
röjer en människokännedom, som endast en högt 
bildad kvinna kan äga. Fru Erikson återgaf för- 
träffligt den person hon föreställde och lade som van- 
ligt i dagen den bekantskap med god ton, hvari hon 
på vår scen dittills aldrig varit öfverträffad. Stjern- 
ström spelade visserligen med liflighet och värma 
och klädde sig elegant, men saknade ännu något af 
den fint bildade världsmannen. — Dagen därpå debu- 
terade såsom Filip i "Johanna af Montfaucon" herr 
Oskar Andersson, som längre fram kom att intaga en 
framstående plats inom svenska landsortsteaterns 
historia. — "Den stumma" återupptogs 4 oktober och 
skänkte teatern ändtligen några fulla hus. På grund 
af att den legat så länge borta, voro emellertid de 
spelande alls icke säkra i sina partier. Den hade be- 
höft flera repetitioner. 

Måndagen 9 oktober gafs för första gången en 
opéra-comique i en akt "Förposten eller Den bort- 
glömde vedetten" med musik af Louis Rifaut (1798 — 
1838), ackompanjatör vid Operan i Paris. Libretten 
behandlar den välbekanta anekdoten, huruledes un- 
der ett af Napoleons fälttåg i Tyskland en post blir 



123 

bortglömd vid den franska kårens afmarsch från en 
by; huru denne post efter att förgäfves ha väntat på 
aflösning slutligen tvingad af hunger och törst vän- 
der åter till byn, där får ett godt kvarter, förälskar 
sig i husets dotter, som besvarar hans ömma böjelse, 
stannar kvar och förvandlar sig till tysk bonde, och 
huruledes han, då hans regemente efter många må- 
naders förlopp tågar förbi på hemväg till Frankrike, 
får det sinnrika infallet att taga på sig sin munde- 
ring, lägga geväret på axeln och ställa sig på samma 
plats, där han blifvit kvarlämnad, sägande att han 
stått där, sedan han blef ditställd, och väntat på af- 
lösning; samt huruledes detta påhitt så behagade 
hans förman, att denne både förlät honom och med- 
gaf, att han tillsvidare glömdes bort i byn. Musiken 
saknar ej en viss fransk liflighet med mycket trum- 
mor och basuner, men är föga ägnad att slå an på 
känslan, och den lämnade publiken alldeles oberörd, 
ehuru en duett mellan soldaten (Sällström) och hans 
fästmö (Jenny Lind) var nära att framkalla en 
applåd. Man fruktade, att pjäsen snart skulle komma 
att med fullt skäl heta "den bortglömde vedetten". 
Och så inträffade också. 

Sedan ett par år hade förhållandet mellan direktio- 
nen och den nyckfulla Henriette Widerberg icke 
varit det bästa på grund af hennes onekligen något 
själfsvåldiga sätt att sköta sin tjänstgöring vid tea- 
tern. Direktionen ville ha några garantier för att 
detta icke skulle fortfara och sade upp hennes kon- 
trakt våren 1835. Den sköna Henriette ville emeller- 
tid icke höra talas om några förändringar och till- 
skref Westerstrand några temperamentsfulla rader, 






^" 



s 



> 



i 
I 

























j; 






«• 

^ 










cK 



'^ 



d>^ 



M 

i 






?r^ 







5 _%^ 




^^ 



•\' 




5 




126 

som finnas i min ägo, och hvaraf här meddelas ett 
faksimile för att visa hennes handstil, lika vårdslös 
som hon själf. Direktionen gaf denna gång vika för 
den populära artisten och förnyade hennes engage- 
mang pä de gamla villkoren i förhoppning att hon 
skulle taga detta som en varning och hättra sig. — 
Emellertid hörjade hennes publikgunst märkbart af- 
taga under de följande åren, dels på grund af att hen- 
nes röst numera icke alltid var hvad den fordom 
varit, dels på grund af hennes mer och mer framträ- 
dande likgiltighet, då hon icke var hågad, hvilket ty- 
värr inträffade alltför ofta. Dessutom kom man på 
kansliet underfund med att hon några gånger anmält 
sig sjuk, utan att vara det. Teaterchefen beslöt nu 
att göra slag i saken. — På hösten spridde sig ett 
rykte, att direktionen icke förnyat kontraktet med 
henne för löpande spelar. Den där tiden ansågs ännu 
icke en skådespelares, ja, icke ens en primadonnas 
göranden och låtanden vara af samma vikt som t. ex. 
störtandet af en ministär eller ett presidentval i 
Förenta staterna, hvadan tidningarnas dåvarande 
ringa utrymme alls icke belastades med ett bekräf- 
tande eller ett vederläggande af en sådan nyhet. De 
intresserade höllos sålunda i stark spänning, ehuru 
flertalet betraktade hela historien som något alldeles 
otänkbart. Så mycket större blef uppståndelsen, när 
annonserna förkunnade, att hennes afskedsrecett var 
utsatt till 17 oktober med "Figaros bröllop" på pro- 
grammet. Salongen var öfverfull, och ett brusande 
bifall ljöd henne tillmötes genast vid ridåns uppgång. 
Förvirrad, nästan snyftande af rörelse kunde hon på 
en lång stund ej få fram ett ord. Visserligen var 



127 

hon öfvertygad, att sångens vänner skulle komma att 
sakna henne, men hon var ej beredd på en sådan hyll- 
ning, en sådan opinionsyttring. Susanna hade ju all- 
tid varit hennes triumf, men aldrig hade man lyssnat 
till denna Ijufva och intagande röst med så stor för- 
tjusning som denna afton. Hvarje hennes scen, 
hvarje sångnummer följdes af de lifligaste bifalls- 
yttringar, och den sköna arian i F-dur "Ändtligt nal- 
kas den stunden" begärdes da capo med både händer 
och fötter. Efter sista ridåfallet framropades hon 
och visade sig beledsagad af Sällström. En storm af 
bravorop mötte henne, som helt naturligt befann sig 
i ett mycket upprördt själstillstånd. En lagerkrans 
inkastades på scenen med därvid fästa verser, hvilka 
af Sällström upplästes: 

"Susanna-Henriette, så ofta hai* Din sång 

med tjusning" fängslat här hvart hjärta, hvarjo sinne, 

att vi ej öfverge det hopp att än en gång 

få Dig här återöe, så kär uti vårt minne. 

Du allas älskling är; Din änglalika röst 

har genom silfverklangs behag utan exempel 

blott milda känslor väckt i Dina vänners bröst; 

var då välkommen än i våra sångmörs tempel, 

där Du en prydnad är och vi nu sakna Dig. 

Kom, svenska Philoméle, för länge har Din stämma 

för scenen varit tyst, till ny triumf nu stig; 

i höjden af Din flykt låt inga hinder hämma 

den fart Du taga bör, hvar känsla är Dig blid; 

Du liflig tacksamhet kan vänta af Publiken 

som i Dig alltid ser en tjusande Armide, 

en ren och ädel tolk af himmelska musiken." 

Förnyade bravorop följde, men känslorna voro nu 
förbxtta från ett farväl till ett välkommen åter! 



128 

Då hennes nonchalans i fullgörandet af hennes 
skyldigheter mot teatern snarare ökats än minskats 
under de föregående spelåren, ville emellertid direk- 
tionen förnya hennes kontrakt endast under vissa 
villkor, som säkerställde teatern för hennes outhärd- 
liga nyckfullhet. Widerberg berättade i Aftonbladet 
25 oktober, att öfverstelöjtnant Backman under hen- 
nes sista sjukdom muntligen förklarat för henne, att 
direktionen på inga villkor ville reengagera henne, 
och att presidenten vore högeligen uppbragt på 
lienne, att hennes lön redan vore fördelad mellan fru 
Gelhaar och mamsell Ficker samt att hennes recett 
vore bortgifven till fru Enbom, "med flera tillägg af 
samma uppmuntrande beskaffenhet". På sina vän- 
ners uppmaning infann hon sig 10 september hos pre- 
sidenten Westerstrand för att få bekräftelse på det 
muntliga meddelandet, hvilket hade till följd att ett 
kontrakt tillställdes lienne dagen därpå, ehuru det 
var antedateradt 22 augusti. Genom detta skulle hon 
förbinda sig att uppträda trettio gånger under spel- 
året å dagar som direktionen bestämde mot femtio 
rdr bko per afton, men arfvodet afdrogs för hvarje 
afton hon af hvad orsak som helst skulle förklara sig 
icke kunna tjänstgöra. Kostymer för nya roller 
skulle anskaffas af teatern, men af henne själf för 
roller som hon förut spelat sedan 1 juli 1832, äfven- 
som s. k. petits ajustements. Detta förslag hade 
Widerberg genom en biljett till Backman icke anta- 
git. Orden "af hvad orsak som helst" uteslöto ju 
äfven giltigheten af laga förfall. Hennes förra lön 
var 1,600 rdr, klädpengar 800 rdr, recett och tjänst- 
göringspengar. Den 25 oktober var hon uppkallad 



129 

till presidenten, som då föreslog henne borttagandet 
ur kontraktet af de ofvannämnda orden samt tillägg 
af tjänstgöringspengar, d, v. s. 200 rdr för trettio 
uppträdanden, men däremot en plikt af 100 rdr för 
hvarje gång hon utan styrkt sjukdom uteblef från 
tjänstgöring. Hon afslog äfven dessa villkor. Slut- 
ligen omtalade hon, att hon ämnat från scenen fram- 
föra sitt tack till publiken, som under hennes tjugu- 
åriga teaterbana omfattat henne med så mycken upp- 
muntran och öfverseende, men att hon af öfverste- 
löjtnant Backman blifvit förbjuden detta, och hon 
anhöll att i stället genom Aftonbladet få göra det. 
Aftonbladet tillade, att det såg ut som om förhållan- 
dena från den Pukeska regimen skulle förnyas, då 
man vet, att Backman kommit på sin plats genom 
grefve Brahes vänskap och inflytande och nu så godt 
som enväldigt styrde teatern. — I slutet af januari 
1838 önska "några musikälskare" i en insändare, att 
direktionen ville gå allmänhetens önskningar till- 
mötes och ställa till rätta det lilla missförstånd, som 
uppstått i fråga om "Widerbergs engagemang. De 
uppmana äfven henne att icke längre vägra antaga 
livad direktionen senast bjudit henne och lofva att 
ersätta henne resten. Men först i midten af mars gaf 
hon vika och uppträdde ånyo några gånger. 



Emilie Högquist, som under sommaren företagit en 
andra stvidieresa till Paris, hvarunder hon gjorde 
personlig bekantskap med mademoiselle Mars, Iwil- 
ken omfattade henne med mycken välvilja, återkom 
till Stockholm 14 oktober och visade sig på scenen 

9 — Svenska teatern VII. 



130 

den 18 som fru von Stern i "Fästmön från hufvudsta- 
den". Redan åtskilliga dap:ar förut hade en mängfd 
konstvänner försäkrat sig om biljetter till hennes 
första uppträdande, och hon mottogs af en fullsatt 




Kmilic Högquist. Kfter teckning af Maria lUihl. 

salong och ett flera gånger förnyadt bifall. Kort 
därefter spelade hon Tisbe i "Angelo Malipieri", där 
Dahlqvist återfått tyrannens roll. 

Det var emellertid numera icke endast på scenen 
som Emilie Högquist vann sina triumfer. Äfven i 
det enskilda lifvet var hon lika uppburen och firad. 
Prins Oskar hade tjusats af hennes skönhet, och äf- 
ven hon hade fattats af en lidelsefull känsla för ho- 
nom, ett förhållande som räckte under flera år. Hon 



131 

fick under denna tid tvenne söner, hvilka hon skämt- 
samt brukade kalla hertigarna af Lappland. 1837 
flyttade hon från Stadssmedjegatan till entresolvå- 
ningen i numro 18 vid Gustaf Adolfs torg, det s. k. 
Palinska huset i hörnet af Fredsgatan och Malm- 




Fraiiinäs. Kftcr litografi al K. .1. Hiiimark. 



torgsgatan. Inteckningsbankens nuvarande byggnad. 
Där inredde hon sitt hem med en raffinerad lyx, en 
nästan österländsk prakt, och där lefde hon lik en 
modern Aspasia älskvärd, glad, fri och kvick i sitt 
umgänge och vann allas hjärtan genom sin godhet, 
vänlighet, frikostighet och outtröttliga hjälpsamhet. 
Hennes torsdagscirklar ansågos tillhöra de mest ut- 
sökta tillställningar inom hufvudstaden. Där rörde 
sig om hvarandra nästan allt hvad Stockholm på den 



132 

tiden ägde af framstående personligheter inom kon- 
stens, vetenskapens, litteraturens, bördens eller bör- 
sens områden. En oförliknelig gratie präglade livarje 
hennes rörelse, och det lär ha varit oförglömligt att 
se henne till häst göra en Djurgårdspromenad, om- 
gifven af en skara uppvaktande eleganter. Då hon 
passerade Gustaf Adolfs torg gående mellan hemmet 
och teatern, insvept i sina dyrbara pälsverk eller 
ultramoderna vårtoaletter från Paris, stannade alla 
människor i hennes väg och gapade efter henne, 
fyllda af nyfikenhet eller beundran. — Somrarna 
brukade hon tillbringa i hufvudbyggningen på det 
idylliska Framnäs, som låg på en i Djursgårds- 
brunnsviken utskjutande udde, och där hon ibland 
dröjde kvar långt fram på hösten. Hennes vistelse 
därstädes utgör det gamla ställets glansperiod, och 
krönikan vet berätta åtskilliga pikanta och stäm- 
ningsfulla episoder därifrån. 

Karl Gustaf von Brinkman, som då var en några 
och sjuttio år gammal grandseigneur, skref till hen- 
nes ära en längre dikt, däri han först prisar hennes 
mästerliga framställning af Orleanska jungfrun och 
därefter uttalar sin djupa beundran för henne såsom 
enskild person hemma i kretsen af hennes vänner: 



"Men om du härskat som hjältinna, 
guds moders tolk och sändebud, 
du tjusar dubbelt som herdinna 
med af lagd hjälm och vapenskrud; 
när systerligt Behagen åter 
sin älskling sluta till sitt bröst, 
och Vänskapen af glädje gråter 
att hälsas af din milda röst; 



133 

när morgonlockar åter sväfva 

kring pannans stolta majestät, 

och tysta västanfläktar bäfva 

kring Oreadens lätta fjät; 

när snillets eld i jungfruns öga 

ej tändes mer af blixtens brand, 

och vi med knäfall för den höga 

ömt trycka få den godas hand; 

när drottningen i konstens rike 

ifrån sin tronhöjd stigit ner 

och så förtroligt mot oss ler, 

som vore hvar och en dess like — — " 

Sedan han i en följd af verser varierat detta samma 
tema, afslutar han sin lofsång med följande sirliga 
tirader: 

"Se där, Emilia! din bild, 

förskönad ej af ynglingsyra, 

blott sanning gjort den hög och mild. — 

Från vår och kärlek länge skild, 

din skald har krossat smickrets lyra. 

Hur ömt han ock din fana svär, 

han ingen vapensold begär, 

och hemligt både ler och gråter, 

att hjärtats flygeld slocknad är. — 

Men Amor själf hos dig förlåter, 

om Vänskapen hans färger bär." 

Brinkman önskade göra Emilie Högquist känd 
älven af den kvinnliga fina världen och, när hon 
firat sin stora triumf såsom Orleanska jungfrun, 
ställde han till en lysande dejeuner 10 december 1836, 
till hvilken han inbjöd sina förnäma dambekanta — 
på mamsell Högquist. De kommo nästan alla dels af 
nyfikenhet, dels måhända också af äkta kvinnligt 



134 

begär att bereda henne små förödmjukelser och för- 
tretligheter och roa sig åt hennes förlägenhet. Men 
de lämnade henne fullständigt öfvervunna och för- 
tjusta af hennes behagliga sätt att skicka sig och hen- 
nes spirituella konversation. Deras dörrar förblefvo 
dock till Brinkmans stora grämelse alltjämt obevek- 
ligt stängda för henne. För dem var och förblef hon 
ingenting annat än "Sveriges märkvärdigaste hetär". 
Karl XV :s kabinettskammarherre, sedermera öf- 
verintendenten Fritz von Dardel har i sin ungdom i 
några få rader förträffligt tecknat hennes bild. 
"Denna skådespelerska", skrifver han i sin dagbok 
1842, "var kanske ännu mer berömd för sin skönhet 
och sina behag än för sin talang. Hon var mycket 
lång och smärt, hade en hy af ros och lilja, små fina 
drag och vackert blondt hår, därtill var hon glad och 
älskvärd. Ej underligt därför, att hon bedårade 
kronprins Oskar. Deras förbindelse hade redan varat 
flera år, hvilket dock ej hindrat den känsloömma 
Emilie att då och då gifva vika för någon hastigt 
öfvergående nyck. — — Följande år återsåg jag i 
Eom denna älskvärda och fängslande kvinna, som, 
hvar hon än fått sin plats i lifvet, skulle ha lyst ge- 
nom de utomordentliga egenskaper, hvarmed hon 
blifvit begåfvad." 



Till förmån för Almlöf gafs 30 oktober för första 
gången "Gustaf Adolph i Munchen eller Grafbru- 
déu", historiskt skådespel på vers i fem akter med 
prolog af Johann Friedrich Bahrdt (t 1847) i öfver- 
sättning af V. Djurström. Det var ursprungligen 



135 

meningen att Bernhard von Beskows "Torkel Knuts- 
son" skulle uppföras på denna recett (se del V sid. 
131), men så fick man i stället fatt i detta i drama- 
tiskt afseende värdelösa tyska dilettantarbete, som 
riktigt var i den tidens publiksmak, späckadt med 
knalleffekter, kryddadt med två lik, fängelse, graf- 
kor, uppståndelse från de döda, dolkar, kanonskott, 
exercis och gudstjänst på scenen, allt detta garneradt 
med några stora historiska namn. Det kunde också 
gifvas nio gånger under en månad, men försvann sen 
för alltid från spellistan. — Bäst voro kanske Fanny 
Hjortsberg som den fattiga, intagande, trogna, käns- 
lofulla och änglarena Maria och Stjernström som 
hennes blif vande make i Max Sternbergs svåra roll. 
Den svenske kungen är i det hela en bifigur, men 
Wennbom var rätt bra maskerad. Det historiska var 
dock förfärligt misshandladt, och den store Gustaf 
"skroderar, så att man skäms för honom", efter hvad 
Freja skrifver. Den fanatiske, fåordige, lille gråe 
gubben Tilly håller ändlösa monologer och är teck- 
nad mera som en gammal svag kvinna än som en 
man, hvilken lefvat hela sitt lif i fält. Han fram- 
ställdes af Almlöf helt majestätisk i hållning och 
uppträdande, Högquist i den otacksamma rollen af 
Tillys sköna kärleks- och hämndlystna brorsdotter 
Angelika, som försöker mörda Gustaf Adolf, sak- 
nade däremot det tragiska draget, ehuru hon i syn- 
nerhet i början hade flera lyckade moment. Att den 
svenska hären med konungen i spetsen afsjöng en 
psalm på teatern väckte naturligtvis mycken upp 
märksamhet, men ingen lär hafva stött sig på det, 
emedan scenen var af en mycket anslående effekt. 



136 

Årsdagen af sitt första intåg i Stockholm den 2 no- 
vember återvände konungen till hufvudstaden efter 
sin två månaders långa vistelse i södra och mellersta 
Sverige. Kronprinsparet mötte vid Haga, och ledsa- 
gade af tre skvadroner af borgerskapets kavalleri 
under anförande af stadsmajor Brandelius anlände 
konungen och drottningen klockan fyra e. m. till 
Norrtull, där de hälsades af högre ämbetsmän och mi- 
litärer samt fortsatte färden till kungliga slottet un- 
der salut från Skeppsholmsbatteriet. På aftonen 
voro kyrktornen och hela Storkyrkobrinken illumine- 
rade äfvensom åtskilliga enskilda hus, som voro från 
slottet synliga. På teatern gafs "Gustaf Adolph i 
Mlinchen" inför fullsatt, eklärerad salong. Allehanda 
omtalar, att vid slutet af svenska härens psalm hörde 
man en grof, genomträngande stämma, som skrek på 
folksången två gånger, men nedhyssjades. Efter pjä- 
sens slut ljöd åter samma stämma, men nu instämdes 
i ropet från flera andra håll, orkestern spelade upp, 
och hela publiken instämde i hyllningen. 

Till Kungl. teaterns pensionskassas förmån åter- 
upptogs "Orleanska jungfrun" 17 november inför en 
fulltalig publik, hvilken Högquist som vanligt för- 
tjuste med sitt talangfulla spel. I denna titelroll och 
i den samtidigt repriserade "Marie de Sivry" hade 
hon sina bästa roller dittills. Men för öfrigt var det 
samma fel med "Jungfrun" som med "Den stumma" 
månaden förut. Den hade behöft flera repetitioner 
efter så lång bortovaro från scenen. Effekten af åt- 
skilliga ensemblescener gick alldeles förlorad t. ex. 
tvekampen mellan Burgund och Dunois, liksom för- 
öfrigt all strid och all flykt utförda af höfdingarna 



137 

själfva röjde för litet rörelse, eld och lif. När syst- 
rarna i fjärde akten tala om svårigheten att komma 
fram för folkträngseln, fanns icke ett spår af folk 
vid kyrkdörren. 

En af Scribes bättre enaktare "Familjen Rique- 
hourg" gafs f. f. g. 20 november. För trettio år sedan 
stod en fattig yngling i en liten bod i Marseille och 
gjorde strutar, sålde peppar och vägde såpa, nu är 
han miljonär och vräker ut pengar för sin hustrus 
skull (Svensson). Han är dock samme tarflige, rätt- 
framme, hjärtans gode och hederlige varelse som förr. 
Hans hustru Hortense (Högquist) är ung, skön, ta- 
langfull, af en högförnäm familj, som revolutionen 
bragt till tiggarstafven, och af denna såld till den 
något till åren komne bankiren. Ett mönster af dygd 
och karaktär finner hon sig emellertid i sitt öde. Ban- 
kirens brorson Georges (Stjernström), så godt som 
son i huset, en älskvärd, förträfflig yngling, tillber 
Hortense och lider däraf. Hon försöker under ett 
samtal med honom att få reda på orsaken till hans 
sorgsna utseende. "Du lider — anförtro mig din 
sorg." — "Jag älskar, men hopplöst." Hortense för- 
står, att det är henne det gäller, och hon darrar för 
sig själf. Hon ber sin man att få resa bort till deras 
landtgods på en tid. Han kan icke resa för sina af- 
färer, och hur skulle han kunna vara af med henne. 
Denna dag ber hon dock enträgnare än vanligt. Ban- 
kiren svarar nej. Hon bönfaller, hon besvär honom. 
Han börjar misstänka, att det ligger något under, 
och afslår ånyo. Hon bekänner nu allt för mannen, 
utan att förråda Georges. Bankiren erinrar sig vi- 
comte d'Heremberg (Hyckert), som nyss gjort visit 



138 

och begärt hans brorsdotters, den vackra Elise 
(Fanny Hjortsberg), hand. Han tror frieriet bara är 
en förevändning för att träffa Hortense och ämnar 
rusa i väg, men möter Georges, som lyckas afvända 
stormen. Georges har lofvat Hortense att resa, om 
hans känslor vore besvarade, och hon manar honom 
nu "Nåväl, res!" Hortense har å sin sida lofvat sin 
man att säga namnet på sin tillbed j are, om han ger 
Elise åt vicomten och icke åt Georges, som han tänkt 
sig. Det blir så, och bankiren begär nu få veta hem- 
ligheten. "Den som du älskar, hvem är han?" — "Han 
har rest!" Sista scenen mellan Hortense och Georges 
är verkligen väl skrifven och spelades förträffligt lik- 
som hela pjäsen af Högquist och Stjernström. Äfven 
Svensson passade för sin rätt svåra roll. Hyckert får 
af kritiken påskrifvet för sin bristande elegans både 
i hållning och toalett. Till efterpjäs gafs första 
kvällen "Den girige", där Sevelin nu som förr var en 
alldeles ypperlig Harpagon. 

På Lars Kinmansons recett 27 november reprisera- 
des två gamla roliga pjäser. Den första var Dupatys 
femaktskomedi "Fästningen i Boston" i alldeles ny 
instudering. Recettagaren spelade fångvaktarens 
tacksamma roll, Jenny Lind hans dotter Fanchette, 
Emilie Högquist den unga änkan Sophie de Merville, 
Stjernström och Hyckert de unga officerarna, och 
Sundberg soldaten Georges, Fanchettes tillbedjare. 
Därefter gafs "Kronfogdarne" med Lasse Kinmanson 
som Polykarpus, Sevelin i sin gamla roll som Bryn- 
gel, Robach som Vilhelm, Jenny Lind som Lovisa och 
Håkansson som fader Ambrosius. Publiken skrat- 
tade lika mycket som i forna dagar, och det muntra 



]3D 




Scenbild ur "Kronfogdarne". Kftcr lavering i 
Musikhistoriska museet. 



stycket kunde med fördel gifvas sex gånger under 
spelåret. 

"Hvita frun", som länge varit uppskjuten på grund 
af den stora sjukligheten inom lyriska scenen, upp- 
fördes ändtligen på kronprinsens namnsdag 1 decem- 
ber inför en eklärerad salong, men gick ganska illa. 
Den ende som utförde sitt parti klanderfritt var 
Fredrik Kinmanson. — Ytterligare en liten komedi 
af Scribe i två akter "Studenten och grefvinnan" upp- 
fördes f. f. g. 4 december. Två studenter, Ferdinand, 
en hygglig och anständig ungdom, som studerar lag- 
farenhet, och en glad och munter odåga, medicine 



140 

studiosus Corbineau, bo hos en rik tapetserare Dupré, 
hvars dotter får det infallet att förälska sig i Ferdi- 
nand, som är alltför höflig att icke besvara hennes 
ömma låga. Pappa ser det icke med blida ögon, men 
måste ge med sig, och pjäsen börjar med det, hvarmed 
andra pjäser sluta: en förlofning. Men moln upp- 
stiga på deras lyckas himmel. En förnäm och vac- 
ker dam öfverhopar Ferdinand med presenter och 
kommer själf på besök med anledning af att han ut- 
för en rättegång för henne. Det går för långt, och 
pappa Dupré och hans dotter vilja ej mer veta af 
Ferdinand, utan köra honom på dörren. Men Corbi- 
neau har redan fått en annan våning för billigt pris 
av den älskvärda värdinnan lady Wilton, som just 
är Ferdinands klient och beskydderska. Pappa Dupré 
och dottern ha fått i uppdrag att anordna våningen 
utan att ana, det ägarinnan är samma person, som 
de sett hos Ferdinand. Vid upptäckten blir det sce- 
ner af svartsjuka och försoning mellan de unga, och 
Ferdinand begär förklaring af lady Wilton. Då får 
han ett bref från sin far, om hvilken han förut ej 
hört talas. En ung engelska hade förälskat sig i 
hans far, men förbjöds att gifta sig med honom. De 
göra detta, likväl i hemlighet och fly till Frankrike. 
Kriget med Ryssland bryter ut. Han följer Napo- 
leons armé och försvinner under återtåget från 
Moskva. Ensam, utan stöd återvänder hon till sin 
far, för hvilken hon dock ej vågar yppa sin förbin- 
delse, och nödgas därför lämna sin Ferdinand åt en 
pålitlig väns vård. Vid faderns dödsbädd omtalar 
hon emellertid allt och vinner hans förlåtelse. Hon 
skyndar nu till Frankrike och söker upp sonen samt 



141 

erhåller i detsamma underrättelse, att hennes man 
ännu lefver och efter sluten fred är att vänta hem 
igen. Ferdinand igenfinner sin mor, och en postvagn 
höres. Det är fadern, som kommer. Alla skynda ho- 
nom till mötes, och ridån faller. — Dålig är just icke 
komedien och har som alla Scribes pjäser en ledig 
dialog och många roliga poänger. Fru Erikson spe- 
lade ladyn med vanlig finess och elegant hållning. 
Lasse Kinmanson var bra som Dupré. Hyckert hade 
fått en roll i sin genre och lyckades flera gånger få 
publiken att skratta. Sundberg och m:ll Fundin som 
det älskande paret voro svaga. Vackert ansikte och 
behaglig organ ägde båda, men saknade den finare 
nyanseringsförmåga och den fart i utförandet, som 
kunde ge intresse åt sådana roller som dessa. De vi- 
sade dock båda, i synnerhet Sundberg, lof vande anlag. 
Hofkapellmästaren Johan Berwald, hvilken under 
flera år ej gifvit någon konsert å Kungliga teatern, 
annonserade en sådan till 9 december med ett loc- 
kande program, som förskaffade honom fullt hus, 
oaktadt biljettprisen voro de dubbla. Det mest dra- 
gande numret var väl fjärde akten ur Meyerbeers 
nya opera "Robert le diable" med kör och balett och 
med Henriette Widerberg i Isabellas parti. Den stor- 
mande och långvariga entusiasm, hvarmed hon hälsa- 
des såväl vid ridåns uppgång som efteråt, då hon 
framropades, bevisade att publikens deltagande och 
dess tänkesätt i tvistefrågan mellan henne och direk- 
tionen icke förändrats, utan snarare vunnit i styrka. 
Hon sjöng med både lif och känsla, men partiet låg 
ej bra för hennes röst, ehuru det blifvit transpone- 
radt. Roberts roll var för ansträngande för Sällström 



142 

men hans kostym och mask voro lyckade liksom hans 
hållning-, och han rönte mycket hifall, fast han emel- 
lanåt sjöng falskt. Priset togs dock af Jenny Lind, 
ty oaktadt en heshet i mellantonerna vidlådde hen- 
nes röst, var den likväl Ijuf att höra, och hon utförde 
sitt lilla parti med så mycken glöd och mimiskt he- 
hag, att hon förtjuste hela salongen. Konsertgifva- 
rens inledande uvertyr till "Birger Jarl" gick tämli- 
gen spårlöst förbi, men så mycket mer behagade hans 
utförande af en violinkonsert af Kreutzer, som han 
spelade med den milda, smältande ton och det lätta, 
smakfulla, graciösa föredrag, som var honom eget, 
och hvari han af ingen bland våra virtuoser var 
upphunnen. Hans hustru sjöng med mycket bifall 
en operaaria af Rossini. Mindre lyckligt återgaf hon 
den Mozartska arian ur "Titus", hvars karaktär icke 
så väl öfverensstämde med hennes naturanlag. Du 
Puys serenad för blåsinstrument, hvari basuner och 
bastrumma flitigt begagnas, "tycktes mera beräknad 
på. att väcka upp grannskapet, än att inför den sköna 
tolka en älsklings känslor och förhoppningar". Cru- 
sells musik till "Den siste kämpen" är just icke ut- 
märkt af några hänförande idéer, och Almlöfs organ 
var för mycket entonig för att behörigen tolka Geijers 
poetiska tankar. Kuhlaus uvertyr till "William 
Shakspere" är nog en frisk och fullblodig komposi- 
tion, men i saknad af några egentliga snilleblixtar. 
— Då samma fjärde akt ur "Robert" skulle ges vid 
de ordinarie spektaklen, nekade Widerberg att sjunga 
hvarför fru Enbom i stället utförde partiet. 

"Don Juan" blef 20 december på ett bedröfligt sätt 
afbruten. Huset var nästan fullsatt och spelet bör- 



143 

jade. Under tredje scenen i duetten mellan Anna och 
Octavio fick Lindström ett svindelanfall, hvarigenom 
han endast med största svårighet förmådde afsluta 
den. Pjäsen kunde ej fortsättas längre än till och 




Fanny Wcsterdahl. Kftcr teckning af Maria Hölil. 



med Elviras andra aria, då ridån måste gå ned. Efter 
en kvarts timme framträdde herr Almlöf och under- 
rättade publiken om hvad som inträffat och att herr 
Lindström blifvit åderlåten. Under tiden hade man 
hunnit anordna "Alphyddan", som gafs med mycket 
bifall. Lindströms tillstånd var dagen därpå ganska 
betänkligt, men han kryade till sig så småningom. 

Påföljande afton återupptogs "Hernani" med 
Stjernström, Dahlqvist och Fanny Hjortsberg som 



144 

Hernani, don Carlos och dona Sol, och de tre ungdo- 
marna bestodo jämförelsen med sina utmärkta före- 
gångare med all heder. Aftonbladet skrifver: "Fru 
Hjortsbergs älskvärda naturanlag hafva ännu aldrig 
visat sig i en så fördelaktig dager som i detta fängs- 
lande stycke. Det är väl kanske icke hela denna sö- 
derländska glöd och styrka, som man endast kan 
träffa i en stor och yppig växt, svarta ögon och 
mörka lockar, men det är likväl en värma, en san- 
ning, en innerlighet, en finhet, ett spel i hvarje an- 
siktsmuskel vid den hänförda kärlekens entusiasm 
och den lyckliga brudens idylliska fantasier, likasom 
en energi i scenerna af älskarinnans mod eller för- 
tviflan, som väcker förvåning och beundran, och 
hvarigenom fru Hjortsberg i alla afseenden visat sin 
kallelse till en sann konstnär. Hr Stjernström fyller 
väl icke hr Torsslows plats, men förtjänar likväl allt 
loford; hans spel och gester voro sanna, naturliga 
och utgingo ur själen, och han har ännu endast att 
öfvervinna den vekhet i rösten, som i första och an- 
dra akten ger honom en nästan nog sentimental ocli 
larmoyant karaktär, hvilken ej rätt anstår röfvaren. 
Hr Dahlqvist med sin vackra figur och sköna organ 
äger nästan öfverallt ett bestämdt företräde framför 
hr Collberg, blott i fjärde aktens monolog tro vi, att 
ett noggrannare studium af textens innehåll skulle 
föranleda honom att något förändra deklamationen 
i vissa partier, som tycktes oss utmärka för litet håll- 
ning och för mycken växling af passioner. Hr Alm- 
löf hade i denna pjäs nu som förr en af sina triumfer, 
och man kan svårligen hafva en sannare njutning af 
den dramatiska konsten än hans spel i tredje och 



145 

femte akterna. Huset var också nästan fullt. Om- 
kring klockan nio anlände H. M:t drottningen och be- 
vistade spektaklet till dess slut." De nya rollinnehaf- 
varna blefvo efter sista ridåfallet inropade. 



Det nya året utmärkte sig icke på dess första dag 
för någon särdeles liflighet eller gratulationsrörelse 
på gatorna, vare sig därför att det saknades slädföre, 
eller att det blifvit modernt att skicka omkring vakt- 
mästare med nyårskorten. Men äfven den sedvanliga 
börsbalen var mindre besökt än vanligt, särdeles 
hA^ad uniformerna beträffar. Också Fredrik Kinman- 
sons recett 2 januari hade ej på långt när lyckats 
samla fullt hus. "Mistress Siddons", som var ämnad 
att gifvas, måste uppskjutas på grund af att Emilie 
Högquist farligt insjuknat. I stället uppfördes "Adéle 
de Sénanges" med Stjernström f. f. g. i Anatoles roll 
samt "Barberaren i Sevilla" med Habicht f. f. g. som 
Almaviva. Figaros roll passade Sällström utmärkt, 
och han återgaf den också con amore; likaså utförde 
Matilda Grelhaar sin Eosina på ett särdeles konstnär- 
ligt sätt. Mindre nöjd var man med Habichts Alma- 
viva. Både rollen och sångpartiet lågo syn- och hör- 
barligen utom och öfver hans förmåga. 

Den före jul afbrutna "Don Juan" gafs åter 4 janu- 
ari med herr Pfeiffer som don Octavio. Han gjorde 
berömvärda bemödanden att behärska både sin röst 
och sina armar, och om detta också icke fullkomligt 
lyckades, höll dock publiken honom räkning för hans 
goda vilja och uppmuntrade honom genom en applåd 
10 — Svenska teatern VII. 



146 

efter hans aria. Zerlinas parti hade man lämnat åt 
den unga eleven Vilhelmina Fnndin, som sjöng- det 
mera som ett barn än som en skälmsk spanjorska. 
Hon hade visserligen en rätt behaglig röst, men all- 




Antonio Tamburini. Kfter teckning at A. Lacauchie. 



deles för svag för en stor sångroll i en Mozartsk 
opera. Den som redde sig bäst af de nya rollinnehaf- 
varna var Charlotte Ficker i dofia Annas svåra parti, 
för hvilket verkliga sångerskors krafter knappt be- 
funnits tillräckliga. Hennes röst var icke stor, men 
särdeles angenäm att höra och påminde i någon mån 
om hennes frändes Henriette Widerbergs. — Det kan 
ju hafva sitt intresse att erinra sig namnen på de 
storheter, som i Paris samtidigt sjöngo i "Don Juan" 



147 

på Italienska operan, hvilken 14 januari, en lialf 
timme sedan ridån fallit efter det Mozartska mäster- 
verket, gick upp i lågor, därigenom att en enda 
fackla ej blifvit ordentligt släckt. Don Juan sjöngs 
af Tamburini, guvernören af Lablache, Ottavio af 
Rubini, Anna af Grisi, Elvira af Persiani och Zer- 
lina af Assandri. 

En ny pantomimbalett i två akter af Selinder 
"Baschan och slafvinnan" gafs trettondagen inför 
nästan fullsatt salong. Baletten var vacker och med 
författarens vanliga smak anordnad samt mottogs 
med mycket bifall, ehuru maskineriet första kvällen 
gick ganska knaggligt. Paschan spelades af Håkans- 
son och hans favoritsultaninna af Adolfina Fäger- 
stedt, ett par bortröfvade greker af Selinder och 
Sophie Daguin, och Abulaina af den adertonåriga 
premiäreleven Charlotta Lindmark, som blef mycket 
applåderad för ett solo i andra akten. 



Anders Selinder var son till hof juveleraren och 
guldgravören med samma namn och hans hustru He- 
lena af Modée. Född i Stockholm 4 november 1806 
kom han tidigt in vid Kungliga teaterns balett, där 
han blef figurant 1 juli 1823. Redan under sina tidi- 
gare år hade Anders d. y. i Stakens gränd öppnat en 
barnteater, som 1823 flyttades till den s. k. källargro- 
pen vid Oxtorget, där nu Baptistkapellet står. Det 
var där den elfvaåriga Emilie Högquist tog sina för- 
sta fjät på tiljan, och där den med Selinder jämn- 
årige baron Ludvig Manderström var den främste 
habituén bland de ungdomar, som med 6 å 8 sk. bko 



148 




Anders Selinder. Efter litografi IS.iO i författarens 
sanilingar. 



betalade sina inträdesbiljetter. När den förbindlipre 
excellensen på gamla dagar stötte ihop med balett- 
mästaren, hade han alltid något roligt half sekelminne 
att påminna honom om. August Blanche och Orvar 
Odd ha bägge i sina arbeten skildrat denna skåde- 
plats. Till danslärare på Karlberg antogs Selinder 
1832 och innehade denna befattning ända in på 1860- 
talet. Balettmästare blef han 1833 och var den för- 
ste, som på vår scen införde de äkta svenska folkdan- 
serna. Ett af dessa divertissemang roade konung 
Karl Johan så mycket, att han skänkte Selinder me- 
del att företaga en studieresa till Paris. Han fick 
göra den 1839 i sällskap med sin ungdomsväninna 
Emilie Högquist och hennes trogne riddare notarien 



149 

Fredrik af Wannqvist, och denna resa blef lians gla- 
daste och oförgätligaste minne, hvarom han ännu på 
äldre dagar talade med hänförelse. Det var i Paris 
han lät litografera det här afbildade porträttet, men 







Davidsons paviljonger vid Drottninggatan. 



i så få exemplar att våra porträttsamlare blott känna 
till fyra eller fem stycken, efter hvad Birger Schöld- 
ström meddelat. Ett annat minne från denna Paris- 
färd är fransäsen, som han efter sin återkomst in- 
förde i Stockholm i stället för den förut brukliga ka- 
driljen. — Selinder har komponerat omkring åttio 
olika baletter och divertissemang, dels själfständiga, 
dels inlagda i tal- och sång-pjäser. Den grace, som 
utmärkte hans skapelser, har ingen af hans många 
efterföljare i Sverige kunnat öfverträffa. Däribland 
torde "Ett maskeraddivertissement" (december 1834) 
och "Sylphiderna" (maj 1852) på Kungliga teatern 
samt "Pas de fleur" (januari 1858) och "Blommorna" 
(december 1861) på Ladugårdslandsteatern vara de, 
som gjort största lyckan. 

Då Selinder lämnade Kungliga teatern, vaknade 
på nytt hans forna begär att upprätta en teater. Han 
samlade omkring sig några fattiga barn, som fingo 



150 

en fristad i hans eget hem, och hvilka han utbildade 
till små sujetter, som utförde baletter samt smärre 
komedier och sångspel. Hösten 1857 förenade han 
sig med teaterdirektör Gustaf Hessler, som då med 
sin landsortstrupp spelade på Ladugårdslandsteatern, 
och framförde där med sina små elever åtskilliga 
dansdivertissemang. Påföljande höst öppnade han 
i Wilhelm Davidsons Norra paviljong sin Barnteater, 
hvars första program 16 november 1858 lydde: l:o 
Pas de deux. 2:o La Zingarilla. 3:o La Guitana. 
4:o Stor Bolero ur operan "Den stumma från Portici". 
5:o "Småstadsfruntimren eller Som man är klädd, 
så blir man hädd", komedi i en akt af Moliére. 6:o 
Sylphiderna, pantomimbalett i en akt. Börjas kl. 7 
och slutas kl. omkring 9 e. m. — Den 16 maj 1859 an- 
nonserades sista representationen före hösten, och då 
teatern 16 oktober åter började sin verksamhet, kalla- 
des den "Selinders Elef-theater", hvarjämte de upp- 
trädande fingo titeln mamseller och herrar. Den 
mest omtyckta pjäsen under denna tid var den af 
August Säf ström bearbetade sångfarsen "Mumbo- 
Gumbo-Gongong den store", som spelades första gån- 
gen 28 november 1859 och sedan gick öfver hundra 
gånger där och sedermera på Ladugårdslandsteatern. 
Det var en verklig fröjd att se dessa ungdomar med 
lif och lust agera, det kan jag af egen erfarenhet in- 
tyga. Den märkligaste tilldragelsen under teaterns 
hela tillvaro var väl den vinterafton 1859, då drott- 
ning Lovisa med "lilla sessan" och änkedrottning Jo- 
sefina öfvervoro en Mumbo-Gumbo-Gonggongföre- 
ställning. Det väckte naturligtvis på den tiden ett 
oerhördt uppseende. Hela den förnäma världen och 



151 

alla andra också för resten måste låta sina barn gå 
dit och titta, och Selinder spelade hela året för ut- 
sålda hus. — 1861 flyttade han med sitt unga garde 
till Ladugårdslandsteatern, som då ägdes af en skräd 




Baletten '"Hlominornu". 



Kfter oljemålning af A. \'. Kknian. 
Åbo 1869. 



dåre Hellström. Det stycke, som där vann största bi- 
fallet, och som drog massor af folk till teatern, var 
hans förtjusande balett "Blommorna" med musik af 
Johan Nagel, som gafs första gången 5 december 
1861, och där ungdomens omedvetna behag och 
okonstlade friskhet bredde sin betagande förtrollning 
öfver hela kompositionen. 



152 

När han blef sextio år, upplöste han sitt sällskap 
och ämnade slå sig till ro. Men kärleken till hans 
konst var honom för öfvermäktig, och redan efter ett 
par år var han åter i verksamhet på d. v. Mindre tea- 
tern. Spelåret 1869 — ^1870 innehade han i kompani 
med J. P. Roos åter Ladugårdslandsteatern, men hans 
nya elevteater blef aldrig så populär som den förra. 
Han drog sig 1871 på allvar tillbaka i privatlifvets 
lugn och afled i Stockholm 6 november 1874. 

Bland öfriga mera framstående medlemmar af 
Kungliga teaterns balett under den Westerstrandska 
regimen märkas parisiskan, m:lle Sophie Daguin (se 
del III sid. 141), som fortfarande obestridligen var 
den förnämsta dansösen, full af lif, konstnärlighet 
och behag; den vackra Charlotta Alm, som 1832 gifte 
sig med aktören Pfeiffer och af gick 1 juli 1837; mam- 
sell Adolfina Fägerstedt, premiärdansös 1831 — 1844, 
som hade en mängd beundrare, till och med mycket 
högt stående och, då hon dog 1902 vid öfver nittio års 
ålder, efterlämnade ett särdeles präktigt bo, rikt på 
gammalt silfver, jämte en magnifik kaffeservis af 
äkta porslin. Hennes åldriga hushållerska, till hvil- 
ken hon testamenterat alltsammans, dog kort där- 
efter, och hennes 80,000 kronor samt det praktfulla 
möblemanget skingrades bland Roslagens bondbas- 
sar. Vidare mamsell Charlotta Lindmark, född 1819 
och premiärelev 1834 — 1839. Redan som yngre väckte 
hon uppmärksamhet genom sitt täcka och behagfulla 
framträdande såsom Amors representant i åtskilliga 
mytologiska baletter, men öfvergick sedan till talsce- 
nen, där vi framdeles träffa lienne. Mamsell Karo- 
lina .Granberg, sedan fru Friebel, premiärelev 1834, 



153 




Miiiia Adolfina Fägerstedt. E!ter oljemålning af K. \'. 
Nordgren 1841, i Kungl- teaterns porträttsamling. 

var en af våra allra utmärktaste dansöser och excel- 
lerade bl. a. i en af Fanny Elsler komponerad 
cachucha. 

Bland den manliga personalen kunna vi erinra oss 
Karl Silfverberg, född 1810 och premiärdansör 1835. 
Efter sin afgäng 1839 blef han danslärare för finska 
kadettkåren i Fredrikshamn, fick titel af kollegie- 
sekreterare och dog 1885. — Kristian Johansson blef 
vid tolf års ålder elev 1829 och debuterade med sådan 
framgång, att kronprins Oskar, såsom förut nämnts, 
på egen bekostnad sände den gryende talangen till 



154 

Köpenhamn för att få åtnjuta Bournonvilles ledninj?. 
Sedermera företog han med statsunderstöd en längre 
studieresa till Paris och anställdes därefter som pre- 




Vilhclm Fctlcrsson. Kfter teckning af Th. Oberg. 



miärdansör 1837 — 1840. Året därpå antog han en ho- 
nom erbjuden plats som balettmästare vid Kejserliga 
teatern i S:t Petersburg, där han vid sitt 25-års jubi- 
leum personligen komplimenterades af tsaren och fick 
titel af professor. Han var medstiftare af den i mid- 
ten af 1870-talet där grundade Skandinaviska förenin- 
gen, till hvars hedersledamot han sedan kallades, och 
afled 1903 åttiosju år gammal. — Vilhelm Pettersson 
var född 6 september 1814 och blef som tioårig gosse 



155 

genom en ren tillfällighet elev vid Kungliga teatern. 
Han följde nämligen en dag en skolkamrat upp på en 
repetition och tillfrågades då af balettmästaren Am- 
brosiani, om han hade lust att på aftonen biträda i en 
procession, för hvilket besvär han skulle få en riks- 
daler. Sedan han erhållit tillstånd af sina föräldrar, 




v. Pettersson stlsoin (ialUail i i;u iiationaldiverti.sseiiient". 
Kfter teckning af .1. V. Wallander. 

ett fattigt arbetsfolk, gick han dit och fann ett sådant 
nöje af tjänstgöringen, att han önskade fortsätta och 
sökte sig in i balettskolan, där han avancerade till 
premiärelev 1834 och sekund dansör 1835 samt var 
från 1838 till sin död anställd såsom premiär- och gro- 
teskdansör, i hvilken senare egenskap han ansågs sär- 
deles utmärkt. Samtidigt var han engagerad som 
skådespelare, ehuru han sällan anlitades såsom sådan. 
Från 1846 till 1851 var han tillförordnad balettmä- 



156 

stare. Pettersson hade ganska långa ben, som han i 
sina groteska danser med en vårldslös extravagans 
slängde omkring sig, och då han en sommar under 
ferierna jämte Edvard Stjernström och fru Friebel 
gjorde en turné i landsorten, utlofvades i Kalmartid- 
ningen, att man i ett nytt teaterhus skulle skaffa 
större utrymme åt herr Petterssons pas de chasse och 
ett slätare golf för den sylfidiska fru Friebels små 
söta fötter. — Trots att han ej fått någon bildad upp- 
fostran, hade han på egen hand förvärfvat sig goda 
kunskaper i åtskiliga ämnen såsom historia och nu- 
mismatik, hvarför han af riksantikvarien Hildebrand 
anställdes hos Vitterhetsakademien med arfvode så- 
som e. o. amanuens för att biträda vid de rika mynt- 
skatternas ordnande, och han var nära att där vinna 
ordinarie anställning, då döden bortryckte honom 12 
juli 1854. 



Lördagen 13 januari inträffade spelårets märk- 
ligaste tilldragelse, då publiken fick det oskattbara 
nöjet att första gången på scenen se en människa 
spela apa. Redan i början af november omtalades i 
pressen, att den tyske "balettmästaren" Heinrich 
Springer ankommit till Stockholm för att öfvertala 
direktionen att låta honom få uppträda i en komisk 
balett, som i hans hemland gjort stort uppseende. 
Backman lär ha varit emot förslaget, men Wester- 
strand biföll hans begäran. Och så begaf det sig, att 
"Kärlek och hämnd eller Den amerikanska apan'\ 
melodram i två akter, införlifvades med Kungliga 
teaterns repertoar, och apan Domi uppträdde på 



157 

samma scen, där en gång Paul German dansat på 
lina, och längre fram i tiden Jackson Haines fick visa 
sina eleganta skridskokonster i Meyerbeers "Profe- 
ten", och manege-feeriet Bockfotens jätteskepnader 




Hoiiirich Springer. Kfter etsning af M. Darell 
i författarens samlingar. 



figurerade i Saint-Saens "Simson och Delila". — Den 
franske aktören Masurien föll på den idén att om- 
kring 1825 framställa "apan Jocko" på en af Paris- 
teatrarna och gjorde därmed en utomordentlig lycka, 
liten som han var, med en ytterst smidig kropp, en 
oerhörd vighet och styrka och med tillräcklig skarp- 
sinnighet för att efterhärma en apas alla egenheter. 
Apan vandrade sedan omkring på de flesta af Euro- 
pas teatrar med samma storartade framgång öfver- 
allt och kom slutligen äfven till oss. Dramats inne- 



158 

håll är i största korthet, att en neger på S:t Domingo 
(Almlöf) har förälskat sig i en rik plantageägares 
gifta dotter (m:ll Lindman), och då han naturligtvis 
afvisats, blifvit kaparekapten och ämnar till hämnd 
röfva bort den unga fruns späde son, medan han sof- 
ver, men denne räddas af apan. Springer var kanske 
litet för storväxt för rollen, men ägde i stället, trots 
sina fyrtio år, en utomordentlig ledighet, säkerhet och 
styrka, hoppade upp och ned på stolar och bord, ge- 
nom fönster, klängde upp i trän, o. s. v., och hans 
första snattring mottogs med en handklappning, som 
upprepades efter hans flesta språng och upptåg. 
Apans lek med barnet, hans smeksamma framkry- 
pande till dess fötter, striden med ormen, hans flykt 
med barnet undan röfvaren och fallet utför klippan, 
när han träffats i armen af en kula, allt detta var af 
en obestridlig dramatisk effekt och väckte publikens 
lifligaste bifall. Efter styckets slut inropades Sprin- 
ger, för hvilket han tackade såsom en apa anstår med 
ett skutt och en snattring, hvilket åstadkom en för- 
nyad applådsalfva. Han medförde då den lille gos- 
sen, som riktigt bra framställdes af den tioåriga ba- 
letteleven Emma Rosengren. Huset var alldeles full- 
satt och efter den första uppseendeväckande fram- 
gången blef det en jämn ström af personer, som på 
kansliet antecknade sig för kommande representatio- 
ner. Stycket gick tjugusex gånger och inbragte icke 
mindre än 33,351 rdr 24 sk. rgs, hvilket räddade hela 
spelårets ekonomi. "Vi ha sett" — säger Allehanda 
— "de grånade håren resa sig på ett och annat huf- 
vud, som minnes Gustaf III:s tider, då de fått skåda 
en apa inskutta och hälsas med ärebetygelser, som 



159 

aldrig vederforos en Karsten, en Stenborg, en Sta- 
ding, en Muller! — Men i Stuttgart gafs helt nyligen 
ett galaspektakel, där en mindre skicklig apa än 
Springer uppträdde i ett ännu längre apstycke än 

detta. Man vrålar på de öfre raderna, så att man 

på parkett ej hör hvad aktörerna säga, hvilket också 
kan göra detsamma. På amfiteatern har man funnit, 
hur unga eleganta herrar öfvat sig för sig själfva att 
snattra som apan". — Första kvällen apan uppträdde 
gåfvos som förpjäser "Sen er i spegeln", hvari Emilie 
Högquist åter visade sig på scenen efter sin långva- 
riga och farliga sjukdom, hälsad med de hjärtligaste 
bifallsyttringar, och "Califen i Bagdad", som beklag- 
ligen gick ganska illa. Fru Gelhaar (Fatme) måtte 
varit särdeles indisponerad, ty hon misslyckades i 
både sång och dans, och hvad Habicht beträffar, var 
det ju alltid svårt att hitta på roller, som passade ho- 
nom, men någon som mindre ägnade sig för honom 
än kalifen kunde väl näppeligen uppletas. — 12 mars 
förstärktes melodramen med en fortsättning och slut 
på apans historia, kallad "Domis död". Det lilla bar- 
nets mor blir fångad af banditen och förd till en 
klyfta, som apan upptäcker och förmår hela planta- 
gen att följa honom dit. Man befriar modern, men 
upptäckes. Sjöröfvaren samlar sitt folk, och en strid 
utkämpas, hvarunder banditen ihjälstickes jämte hela 
hans följe. Men den snälle Domi har blifvit dödligt 
sårad och dör. "Frid med ditt stoft", utbrister Orvar 
Odd, "du, hvars ädla anda alltför bittida lämnade din 
ludna päls". En afton, då fru Bock helt hastigt blef 
opasslig, roade sig Emilie Högquist, för att rädda 
spektaklet, med att ikläda sig hennes dräkt och spela 



160 

fru Agrippina, hvarigenom en ännu större entusiasm 
än vanligt uppväcktes hos publiken, då apan slösade 
sina karesser på den bedagade matronan, slog omkull 
henne på golfvet, ref sönder hennes negligé, o. s. v. 
Rollen öfvertogs sedan af fru Wennbom. 

"Misfress Siddons eller Den engelska aktrisen", som 
var ämnad att gifvas på Fr. Kinmansons recett, men 
måste uppskjutas på grund af Emilie Högquists sjuk- 
dom, uppfördes för första gången 16 januari. Det är 
en komedi i två akter, öfversatt från franskan, och 
innehåller historien om, huruledes den stora aktrisen 
(Högquist) af ungdomsvänskap till Georgina (Fanny 
Hjortsberg) botar hennes man (Almlöf) från hans pas- 
sion för henne själf. Under de tre månader kuren 
varar har hon själf intagits af kärlek till honom, 
men hon spelar dock sin roll till slut, och med för- 
krossadt hjärta sliter hon sig från de äkta makarnas 
försoningsscen för att lämna det land, där hon ej mer 
kan vänta sig någon glädje. Högquist spelade med en 
känsla och sanning, som framkallade tårar och snyft- 
ningar i hela salongen, men hvarken under eller efter 
pjäsen rörde sig en hand till applåd, hvilket bestämdt 
var en orättvisa mot henne. Men pjäsen är dålig, det 
kan man med godt samvete säga. I England kallas 
hustrun till en sir, som bekant, alltid lady, icke mis- 
tress, och ingen sir namnes vid sitt tillnamn allena. 
Titeln måste ovillkorligen följas af förnamnet. Det 
visste visserligen icke fransmännen' på den tiden, och 
katten vete, om de hafva reda på det ännu, trots den 
kordiala ententen, men öfversättaren borde hafva 
uppmärksammat och rättat detta. Almlöf passade 
icke alls för sir Arthur och lär ha spelat "så litet väl, 



161 

som det är möjligt för en skådespelare med hans stora 
talang: i många roller, att kunna göra", efter hvad 
Allehanda säger, och hvari Aftonbladet instämmer. 

Den tjuguårige figuranten Rudolf Forssherg, hvil- 
ken 23 november året förut debuterat som Lionel i 
"Orleanska jungfrun", fick 21 januari göra sin andra 
debut som Julius i "Banditbruden". Han hade en bra 
figur och en vacker organ, men saknade lif och 
värma. Han blef emellertid engagerad från och med 
följande spelar och kvarstannade sex år, under hvil- 
ken tid han spelade en mängd hjälteroller, såsom 
Rudolf i "Korsfararne" m. fl. Därefter tog han enga- 
gemang i landsorten, anställdes som styresman för 
Djurströmska truppen och ansågs såsom en af den 
ambulerande teaterns bästa krafter. Han dog 1 
juli 1879. 

En ny balett "Hemkomsten" af August Bournon- 
ville, uppsatt af premiärdansören Kristian Johansson 
gafs 22 januari som efterpjäs till "Hernani", men an- 
sågs icke i uppfinning kunna mäta sig med Selinders 
bästa kompositioner. Johansson, som föreställde en 
voltigör vid franska gardet, vann publikens lifliga bi- 
fall genom den smak, lätthet och elegans han utveck- 
lade i sin dans. Voltigörens fästmö framställdes af 
Sophie Daguin, hans syster af Adolfina Fägerstedt, 
hans yngre bror af eleven Charlotte Norberg. För- 
äldrarna voro Wennbom och m:ll Born och en dräng 
Vilhelm Pettersson. Huset var fullt, och Johansson 
blef under kraftiga bifallsyttringar framropad. 

Sevelins recett 29 januari inleddes med en nyhet, en 
tvåaktskomedi af Bayard "Den giriges dotter" i öfver- 
sättning af F. N. Berg. Den vackra Eugenie Grandet 

11 — Svenska teatern VII. 



162 

har fått besök af sin kusin Charles, som kvällen fornt 
anländt till hennes pappas egendom, och har åt honom 
lagat i ordning en frukost, helt lukullisk mot den, som 
vanligen bestås hos hennes girige fader. Hennes till- 
bedjare, den beskedlige Isidor, har därför fått hjälpa 
henne att hacka sönder socker och springa till staden 
efter bakverk. Eugenie blef smått betagen i sin ku- 
sin, genast hon fick se honom. Hans far är nära att 
göra bankrutt med en skuld af 400,000 frcs och har be- 
slutit att icke öfverlefva sin vanära. Han sänder där- 
för sonen till sin svåger med ett bref, hvari han ber 
honom taga vård om denne. Detta bref får Eugenie 
se och besvär sin far att rädda honom, men denne 
girigbuk bara skrattar åt henne. Händelsevis får hon 
veta, att hennes mödernearf är just 400,000 frcs, och 
att hon blir myndig om några dagar. Om hon skulle 
gå dessa dagar i förväg? Hon vet, hvar nyckeln till 
faderns skattkammare sitter — om det är en synd 
eller icke har hon ej tid att öfverväga. Hon vågar 
steget. I nästa ögonblick reser hennes trogne Isidor 
till Paris med skatten, och hon andas lättare. Emel- 
lertid får Charles reda på innehållet af faderns bref. 
Den arme ynglingen är af en vek natur. Han dånar, 
han rasar och hoppar slutligen ut genom fönstret, 
kastar sig upp på en häst, som står sadlad på gården, 
och ilar till Paris. Samtidigt upptäcker Grandet, att 
han är bestulen, och dånar i sin tur. Han sätter hela 
grannskapet i rörelse för att förfölja Charles, ty in- 
gen annan än han har begått stölden. Nu omtalar 
Eugenie för sin far, att det är hon, som är den brotts- 
liga. Han vredgas i början, men kan icke länge vara 
ond på henne, och innan man vet ordet af, är pappa 



163 

Grandet som. en omvänd hand. När Charles under 
bevakning återföres, får han veta, hur ädelt hans ku- 
sin handlat, och Grandet faller på den idén att gifta 
dem med hvarandra. I detsamma återkommer Isidor 
och omtalar att de 400,000 francsen blifvit aflämnade 
och fadern räddad. Slutet saknar all motivering, men 
pjäsen har sina poänger, och den girige gubben är väl 
tecknad. Samtliga de spelande utförde sina roller till- 
fredsställande. Fanny Hjortsberg var en betagande 
Eugenie, Karolina Bock som vanligt en dyrbar tro- 
tjänarinna, Sevelin en förträfflig Harpagon, Stjern- 
ström en elegant parisare, och Hyckert en riktigt 
trefligt dum och tölpig Isidor. — Som recettens andra 
nummer hade Granbergs treaktskomedi "Andebe- 
svärjningen" blifvit framdragen efter sexton års 
hvila (se del III sid. 63). Den saknar i betänklig grad 
allt intresse, ehuru dialogen här och där är rätt liflig, 
och de rysliga don Juanska djäflarnas uppträdande 
med sina niktfacklor förfelade icke sin effekt på de 
öfre raderna. Programmet afslutades med den nya 
baletten. 

Hérolds mästerverk "Zampa eller Marmorhruden" , 
komisk opera i tre akter af Mélesville, uppfördes 
första gången hos oss på Sällströms recett 19 februari. 
Med anledning af benämningen "komisk" opera må 
man med skäl fråga, om det verkligen kan vara ko- 
miskt att fara till af grunden I Ämnet är dock tragiskt 
och innesluter samma stoff, hvaraf Dalayrac skapat 
ett drama af den innerligaste, mest rörande kärlek 
och Mozart ett skakande mästerverk. Zampa är sjö- 
röfvare till sitt yrke, men grefve till födseln. Många 
kvinnor ha behagat honom, men för ögonblicket är 



164 

han kär i grefvedottern Camilla. Hennes omätligt 
rike fader har förlofvat henne med en grefve de 
Monza, som sedan befinnes vara Zampas broder. 
Zampa bemäktigar sig faderns person och infinner sig 
hos Camilla med ett bref från honom, hvari han åläg- 
ger henne att frälsa honom från döden genom att 
gifta sig med den, hvars fånge han är. Medan hon 
besinnar sig, fästes röfvarens uppmärksamhet vid en 
staty, som föreställer en viss Alice de Manfredi, hvil- 
ken blifvit förförd och öfvergifven af honom. Han 
hånar hennes bild och sätter den åt Camilla bestämda 
förlofningsringen på hennes finger. När han vill 
återtaga den, drar statyn tillbaka handen till de när- 
varandes fasa. Kort före vigselceremonien visar hon 
sig ånyo för Zampa, hotande och varnande, och då 
han om aftonen vill träda i brudsäng, framträder hon 
ur alkoven och griper hans hand, hvarefter bägge 
nedsjunka i jorden omgifna af eldslågor under åska 
och blixt. Scenen förvandlas till en sjöstrand, där 
Alices staty står på sin piedestal, omgifven af bond- 
folk på knä. Camilla och Alfonso möta hennes far, 
som landstiger från en båt, och ridån faller efter en 
kör. — Uvertyren innehåller flera intagande melodier, 
liksom första aktens introduktion är mycket täck, och 
den följande trion och kvartetten vid Zampas inträde 
vacker och målande. Präktig är andra aktens duett 
mellan Camilla och Alfonso äfvensom finalen; för- 
tjusande barkarollen i tredje aktens början, och Zam- 
pas och Camillas duett hör till operans bästa nummer 
och är högeligen dramatisk. Emellertid fordras ut- 
märkta röster för denna musik, men Sällströms hade 
då blifvit för klen att återgifva en vild sjöröfvares 



165 

roll, hvilket i synnerhet märktes i tredje aktens duett, 
där Zampa bör utveckla den högsta kraft och passion. 
Att han detonerade behöfver ej sägas, och tredje gån- 




.lean Chollet, socletär vid Opera comique, 
såsom Zampa 1831. 

gen operan gafs, var han i sin stora aria under en 
lång stund alldeles borta. Matilda Gelhaar var i syn- 
nerhet lycklig i utförandet af balladen "Stammad 
ifrån höga fäder, skön uti sin ålders vår", men sak- 
nade som vanligt all dramatisk glöd i sitt spel. Hvad 
iscensättningen beträffar, påpekade Aftonbladet, att 
den där kvinnostatyn i första akten hade "en förvil- 
lande likhet med sådana där tingestar, som om som- 



166 

maren sättas ut i hampåkrarna". Zampa hade man 
styrt ut i ordenskedja och kraschan, något som hvar- 
ken passade för tiden eller stycket ! Utan tvif vel hade 
ett sådant musikverk kunnat vinna en större fram- 
gång äfven på vår scen, om uppsättningen icke varit 
så under all kritik, att hela effekten gick förlorad, ty 
att salongen redan tredje gången var glest besökt var 
hvarken de agerandes eller orkesterns fel, det lågotvif- 
velaktigt hos styrelsen. — Före "Zampa" gafs på re- 
cettföreställningen af Springer en komisk scen "Der 
Eckensteher Nante", som möjligen kunde roa en tysk 
publik, men som var alldeles oförståelig för en svensk, 
då den berörde för oss alldeles okända förhållanden. 

Statstidningen berättar, att drottningen både 3 ja- 
nuari och 23 februari gaf supé, hvarvid societetsspek- 
takler uppfördes af "Les comédiens ordinaires de 
S. M. la Reine", såsom det hette på affischen. På ny- 
året gafs "Ma place et ma femme" och i februari 
"La femme de Tavoué" af Mélesville och "Le mari 
charmant" af Dumanoir. De spelande voro grefvarna 
Gustaf Löwenhielm, Ulrik och Karl Gyldenstolpe 
samt R. von Rosen, öfverste Peyron, baron Mander- 
ström, statssekreteraren och fru Due, grefvinnorna 
Björnstjerna och Bonde samt fröknarna Maria von 
Stedingk och Elise Mörner. — För öfrigt kan för fe- 
bruari antecknas en skarpare köld än här varit under 
tjugufyra år. Ålands haf låg tillfruset, och mellan 
Skåne och Danmark gick posten öfver på släde. 
Flera personer fröso ihjäl på gator och gårdar. 

Mélesvilles enaktskomedi "Sedan solen gått ned!" 
gafs för första gången 1 mars. Byggd på stadgandet 
i franska lagen att en gäldenär endast kan häktas, så 



167 

länge solen är uppe, är den späckad med komiska si- 
tuationer och med en liflig dialog, som äger verklig 
kvickhet. Allt beror på hur hufvudrollen, baron 
d'Argentiéres, återgifves. Hyckert var ganska rolig 
och på sina ställen rentaf förträfflig, men han var 
äfven här för litet elegant för en herre, som umgås 
med de förnämste kavaljererna i Paris, samt kanske 
något för ungdomlig. Pjäsen spelades för öfrigt med 
en berömvärd ensemble, om också fru Wennbom som 
bankirfrun bredde på litet för mycket. 



"Friskytten" återupptogs 7 mars med Jenny Lind 
i Agathas roll och Robach som Max. "Med hvilken 
entusiasm mottogs den ej för femton år sedan!" — 
skrifver Dagligt Allehanda — "Fulla hus tjugutre 
gånger efter hvarandra. Och hur gafs den icke med 
Sällström som Max och Widerberg som Anna. Fahl- 
gren var då en ganska oklanderlig Kasper. Körerna 
talrika och väl inöfvade. Endast Agatha var dåligt 
besait, och denna brist blef icke afhjälpt, då fru En- 
bom öfvertog partiet. Äfven hon var kall och tråkig. 
Det var Jenny Lind förbehållet att ge den stora all- 
mänheten en idé om, hvad Agathas parti innebär 
både i musikaliskt och dramatiskt hänseende. Om vi 
också hört skådespelerskor med vackrare och större 
röst, kunna vi ej erinra oss att ha hört ett mera musi- 
kaliskt föredrag, förenadt med ett mera dramatiskt 
spel, och vi lyckönska teatern att ha funnit ett ämne 
till en sådan på en gång skådespelerska och sånger- 
ska. M:ll Linds röst tycks vidga sig för hvar gång 
man hör den. Den hade i Agathas parti en klang, eii 



168 

styrka och understundom en Ijufhet, som elektrise- 
rade åhöraren, och som lät salongen vid flera tillfäl- 
len genljuda af lifliga acklamationer. Hennes mel- 
lantoner behöfva ännu klarna; de röja ibland någon 
heshet, som ej är behaglig. Lika mycket som af hen- 
nes sång, intogs man af hennes spel, den lefvande mi- 
miken, de harmoniska rörelserna, den verv och känsla, 
som röjde sig hos henne. Uti det härliga recitativet 
och arian 'Hur lugnt mitt lif förflutit', där man förut 
varit van att höra endast ett kallt föredraget konsert- 
stycke, visste m:ll Lind att inlägga ett dramatiskt in- 
tresse, en till själen gående melankoli, upplösande sig 
i den religiösa tacksamhetens fromma glädje, som, 
vi äro säkra därpå, pressade tårar ur månget öga, och 
som i synnerhet under senare hälften af stycket läm- 
nade åtminstone för referenten intet öfrigt att önska. 
Också blef m:ll Lind efter skådespelets slut fram- 
ropad och mottog, ledd af herr Fr. Kinmanson, med 
en älskvärd blygsamhet de omisskännligaste tecken af 
publikens tillfredsställelse. — Herr Robach som Max 
bör ej heller glömmas. Det är synd om denne unge 
man, att han så sällan får framträda, och att han tyc- 
kes så sent utveckla sig. Han sjunger rent, och när 
tonerna i hans röst mera skilja sig åt, d. v. s. blifva 
hvar för sig klarare, bestämdare och erhålla mer 
styrka, torde han bli en god sångare. Redan nu var 
han en ganska oklanderlig Max, om än ej jämförlig 
med herr Sällström i yngre dagar. Han härmar herr 
Sällström i allt, röstens uttryck, tal och åtbörder. Det 
utfaller icke till hans fördel. — Om fru Gelhaar vore 
lika mycket skådespelerska som sångerska, så skulle 
man måhända icke så betydligt sakna m:ll Widerberg 



169 

i Annas roll. Väl vore äfven, om möjligtvis en annan 
Kasper kunde ersätta herr Fahlgren. Hans vackra da- 
gar äro i sanning alldeles förbi." — Orvar Odd yttrar 




Jenny Lind. Efter oliemälning af A. .1. Fägerplan 1838. 

i Aftonbladet bl. a. "Triumfen för kvällen tillhörde 
m:ll Lind. Det sätt, hvarpå hon utförde Agathas 
svåra parti, var väl den intressantaste överraskning, 
hvarpå Kungliga teatern de sista tiderna haft att 
bjuda publiken. Nätt och täckt har hon förut redt sig 
från sin lilla aria eller romans. Man har visserligen 
hört talas om, att hon skulle äga ovanliga musika- 
liska anlag, men att hon, innan man visste ordet af, 
skulle uppträda som en så utbildad sångerska, därtill 



170 

ha säkerligen de flesta hittills funnit föga anledning 
i en röst, som verkligen i sig själf hvarken är särde- 
les stor eller briljant. Hennes högre toner äga en 
ovanlig styrka och klang, men de lägre vidlåda en 
viss heshet, som det torde bli henne svårt att öfver- 
vinna. De utmärkta egenskaperna i hennes sång äro 
en i högsta grad ren intonation och en ovanlig be- 
härskning af rösten, hvarigenom hon från det fullaste 
och starkaste forte förmår i ögonblicket falla ned till 
ett hviskande piano och åstadkommer ett mezzo di 
voce, som man härstädes knappast torde hos någon 
sångerska hört så fulländadt. Hennes föredrag är 
enkelt och flärdfritt, men fullt af känsla och verv, 
det elektriserar och hänför. M:ll Lind har den stora 
förtjänsten att liksom m:ll Widerberg på samma 
gång vara aktris och sångerska. Hon har framför 
sig öppen en ärofull bana, och man bör vara öfverty- 
gad, att en artist med den entusiasm för sin konst, det 
allvar i sitt sträf vande, som m:ll Lind säges äga, 
skall i det bifall, hvarmed hon blifvit bemött vid de 
första stegen på denna bana, finna en uppmuntran 
att icke stanna på halfva vägen, icke någon anled- 
ning att tro sig redan ha hunnit målet." 

Jenny Lind räknade alltid 7 mars såsom sin andra 
födelsedag och firade den dagen med helig andakt un- 
der hela sitt lif. "Jag gick till sängs som en ny män- 
niska", brukade hon säga, "jag hade funnit, hvari min 
styrka bestod". "För henne var den 7 mars en uppen- 
barelse, en upptäckt, någonting nytt" — skrifver 
Henry Holland i sin Minnesteckning. — "Det var icke 
så mycket en bättre upplaga af det, som föregått den. 
Det var ett steg ut i en ny maktsfär. Någonting hände 



171 

denna afton, som aldrig förut händt. Hon visste om- 
sider hvad hon kunde, hvad hon var och hvad hon 
skulle göra här på jorden. Hon fick sikte på målet. 
Hon hade erfarit något om sin lefnads uppgift. Ty 





Jenny Lind. Kfter teckning af Mai-ia Ilölil 1838. 

för hennes religiösa sinne var upptäckten af en be- 
gåfning detsamma som upptäckten af en lefnads- 
uppgift. Hon såg det ansvar, som hvilade på henne 
genom den blotta besittningen af en sådan makt öf- 
ver människor. En sångerska som af Gud fått sin be- 
gåfning — det var hvad hon denna afton blef ". 
Af direktionen öfverlämnades till henne ett par 



172 

silfverstakar "såsom en erinran af den 7 mars", efter 
hvad inskriften omtalade. "Vi kunna föreställa oss 
den glädje en sådan gåfva skulle skänka, då den var 
ett uttryck af frivillig beundran för den unga sjut- 
tonåriga flickan från deras sida, som bäst kunde upp- 
skatta, hvad hon åstadkommit. Hon höll dessa silf- 
verljusstakar särskildt kära och testamenterade dem 
åt sin dotter." — Åtta gånger sjöng hon Agatha un- 
der våren, och 25 april fick hon öfvertaga titelrollen 
i "Marie eller Bröllopsfesten", åt hvilken hennes ta- 
lang förlänade nytt intresse. "I hennes spel låg nå- 
got så sant rörande, en så naturlig känsla, att man 
ej kan se det, utan att de mest glädjande förhoppnin- 
gar för vår scen väckas till lif", säger en kritiker. — 
Ett litet musikaliskt alster "Hälsning från Webers 
skugga" kom ut i handeln och bar bland mycket an- 
nat vittne om den förtjusning åhörarna erforo vid 
den unga aktrisens utförande af Agathas roll. 

"Tror du ej, att från min himmel 
jag de sköna ljuden hör. 
:jj: Änglars här från jordens himmel 
sångens ande till mig för. : : 

Det lilla stycket var för mången musikälskare lika 
välkommet som det var smickrande för Jenny Lind. 



Henriette Widerberg gaf omsider vika för direktio- 
nens erbjudande och visade sig åter på scenen 13 
mars såsom Agnes i "Ryno". Men, sedan publiken 
väl fått sin vilja fram i fråga om hennes återuppträ- 
dande, tycktes den icke bry sig vidare om hela affä- 



173 

ren, ty det var mycket litet folk i salongen den afto- 
nen. Det är nog som V. Dahlqvisfc säger i "Scenens 
egen årsrevy" december 1924: 

"Publiken vill helst njuta 

af en, som har fått — sluta." 

Måhända direktionen hade bort visa henne den artig- 
heten att låta henne få sjunga i ett af hennes älsk- 
lingspartier i stället för i denna något trögsmälta 
opera. Hon mottogs emellertid med lifliga hand- 
klappningar. Två dagar därefter fick hon sjunga 
Anna i "Friskytten". — Den 17 mars erhöll hofkam- 
reraren Lindström med anledning af mångårig och 
berömvärd tjänstgöring vid Kungliga teatern en 
extra recett, som gafs för alldeles fullt hus. "Cendril- 
lon" stod på affischen, och man kunde icke undgå att 
erinra sig den tid, då han sjöng prinsen och Elise 
Frösslind var den oförgätliga askungen, samt 
sj^strarna Wässelius och Casagli utförde Tisbe och 
Clorinda. Man hade förståndigt nog nu tagit bort 
den stora duetten i första akten samt Tisbes aria i 
den tredje. I andra akten dansade Emilie Högquist 
dagen till ära ett pas de deux med Selinder och 
applåderades lifligt för att hon på detta sätt velat 
illustrera en gammal kamrats benefice. Sedan hof- 
kapellet spelat uvertyren till "Iphigenie i Auliden", 
utfördes uvertyren och andra akten af "Den stum- 
ma", där Lindström visade sig i sång och hållning 
hafva öfvervunnit sin långvariga sjukdom. Han 
mottogs med applåd och inropades efter spektaklet. 
"Don Carlos" uppfördes för första gången 26 mars 
på Emilie Högquists recett. I sina Briefe liber Don 



174 

Carlos säger Schiller själf, att enhet i stycket saknas, 
emedan så lång tid förgick mellan påbörjandet och 
afslutningen af detsamma. I första utkastet var det 
ämnadt att blifva en satir på prästväldet, därpå ett 
försvar för passionens rätt gent emot äktenskapet, 
men till sist ett förhärligande af vänskapen och fol- 
kens politiska och religiösa frihet. Prinsen, som i de 
första akterna är hufvudhjälten, tränges till följe 
däraf sedan i bakgrunden af Pösa. Infantinnan sä- 
ges i andra akten vara född på nyåret, men i person- 
listan angifves hon vara tre år, och i fjärde akten 
både går och talar hon. I andra akten påstår don 
Carlos, att han aldrig sett en rad af drottningens 
hand, men i fjärde akten bär han vid sitt hjärta bref 
från henne. Tragedien uttömmer sitt idéinnehåll 
mera genom reflexion och retorik än genom handling 
och blir därför af en tröttande längd. Men snillrik- 
het finnes i planen, storslagenhet i karaktärstecknin- 
gen och en stigande vältalighet i framställningssät- 
tet. Schillers djärfva bildspråk och finesser i dialo- 
gen voro emellertid alldeles bortfuskade i den dåliga 
öfversättningen af en notarie Wulff. "Man kunde 
tro", säger Freja, "att direktionen föredrager den 
öfversättare, som gör de flesta bockarna såväl för 
dess medlemmar som — i sitt manuskript". Ingen 
med den tiden fullt förtrogen hade öfvervakat instu- 
deringen för att riktigt återge det spanska hof, hvars 
stelhet och dolskhet Schiller så förträffligt skildrat 
med dess egenheter och lyten. Den största pomp, 
stelhet, underdånighet och etikett måste iakttagas 
under sådana scener som i Aranjuez' park, i tronsa- 
len, m. fl. Hvilken mäktig verkan detta kan åstad- 



175 

komma har jag sett en oförgätlig afton omkring 1890 
på Koenigl, Schauspiele under dess glansperiod, då 
Grube spelade Filip II, Anna von Hochenburger Eli- 
sabeth, Matkowsky don Carlos, Rosa Poppe Eboli och 
Ludwig markis Pösa, samt förstklassiga skådespe- 
lare i äfven de obetydligaste roller. — Hos oss var 
man alldeles obesvärad i ty fall, och all verkan, all 
originalitet gick också totalt förlorad. Almlöf hade 
alldeles missuppfattat Filip. I stället för dennes 
själfbehärskning, inbundenhet och köld, afmätta rö- 
relser och tonlösa, torra organ hade Almlöf en rask, 
ungdomlig gång och lät rösten klinga ut högljudd 
och kraftfull. Så som han spelade rollen, var han 
hvarken Schillers eller historiens Filip. "Man kan 
svärja dyrt på", säger Orvar Odd, "att det icke är 
någon annan än vår hederlige vän hr Almlöf, som 
gömmer sig under det gråa håret och de målade 
skrynkorna. Hr Torsslow spelade också Filip ute på 
Djurgården, men det var en Filip det, på min ära, 
och icke hr Torsslow." Hans kostymer voro dessutom 
alldeles för granna. Filip skall vara helt och hållet 
svartklädd. På samma sätt var Stjernström som 
Carlos för sprättaktigt utstyrd, där han "fladdrade 
fram liksom till balett, insvept i sin korta och ko- 
ketta hvita sammetsmantel". Han var också för ung, 
"en liten Cherubin med hälsans och glädjens rosor på 
sina kinder". En annan kostym och en annan maske- 
ring kunde ha hjälpt upp det hela, ty han spelade 
med känsla, eld och liflighet och hade mer än ett 
lyckligt ögonblick, för hvilket publiken höll honom 
räkning. Högquist blef en fullkomligt färglös Elisa- 
beth, 'trots hennes glänsande kostymer. Som Eboli 



176 

var Charlotte Ficker ganska lyckad. Priset för af- 
tonen tillföll ovillkorligen Dahlqvist som markis 
Pösa. Han hade tagit ett jättesteg framåt, och den 
stora scenen med Filip utförde han med mycken san- 
ning, då han numera förmådde ganska väl behärska 
sin vackra organ; ja, man ansåg, att han snart skulle 
blifva den förste vid teatern. Wennbom som den 
kalle, beräknande Alba hade man klädt ut som en 
Samiel i röd kappa och dito underkläder, i hvilka 
han rörde sig med en ynglings lättfotade vigör. 
Svensson med sitt dundrande målföre hade fått på 
sin lott den baksluge, lyssnande biktfadern Domingo, 
och ytterligare en viktig roll var förfuskad. Habicht 
som storinkvisitorn i hvit kolt och ett yfvigt skägg 
blef icke olik de där julbockarna med förgyllda horn, 
som man ser instoppade i en bomullstott på julmark- 
nadsborden, efter hvad Aftonbladet förkunnar oss. — 
Vår publik, för h vilken pjäsen icke såsom för den 
tyska kunde hafva något nationellt värde, må ursäk- 
tas, om dess intresse i synnerhet med ett sådant utfö- 
rande under kvällens lopp efterhand slappades. Trots 
den lysande kostymuppsättningen kunde stycket ej 
givas mer än sex gånger. Först 1862 försökte man 
att å d. v. Mindre teatern, i en ny af Herman Bjur- 
sten verkställd öfversättning efter den på Schau- 
spielhaus begagnade bearbetningen, åter framföra 
skådespelet. Det gick då åtta gånger. Efter ytter- 
ligare tjugu år förnyades försöket på d. v. Nya tea- 
tern, men representationernas antal blef då under ett 
helt år endast sex. 

Den godhjärtade Emilie Högquist lät af sin recett 
åt de fattiga utdela 100 rdr bko till hvardera af åt- 



177 

skilliga församlingar inom hufvudstaden. Efter ge- 
neralrepetitionen bjöd hon de medverkande på "trak- 
tering och rummel på matsalen äfvensom traktering 
åt maskinarbetarna" enligt anteckning af verkmästa- 
ren Forsberg i hans journal. På samma sätt undfäg- 




Georg Dahlqvist såsom markis Pösa. Efter litografi 
al Dimberg. 

nade hon arbetarna med bålar i lilla foajén efter sin 
Hamletrecett året förut. Också dyrkades hon form- 
ligen af de underordnade vid teatern, hvilket nog- 
samt synes af logevaktmästaren Bäckmans entusias- 
tiska poetiska utgjutelse: 

"Mamsell Högquist är den enda i sitt slag, 

Som tänker på sin like på loge rad. 

Hon bjöd alla vaktmästarna på sin resätt 

Vin, punsch, snaps och smörgåsar samt efterrätt!" 

12 — Svenska teatern VII. 



178 

Sista mars ägde hofkapellets recett för dess pen- 
sionskassa rum inför utsåld salong. Beethovens F- 
dursymfoni slog icke an på publiken, och den hör 
icke heller till dem, som öka och befästa hans ära. 
Man kunde icke alls förstå, hvarför just den blifvit 
vald. Kristian Böhme spelade ett solo för klarinett. 
Han fyllde väl sin plats i orkestern, men någon solo- 
konstnär var han icke, och man ansåg, att hofkapel- 
let icke borde låta sig representeras af andra än sina 
första artister. Andreas Randel hade komponerat en 
ny violinkonsert, som han spelade till publikens stora 
belåtenhet. Slutligen uppfördes "Fra Diavolo" med 
Widerberg som en intagande Zerlina. Märkligt nog 
mottogs hennes scen i andra akten med förvånande 
köld. Sällström däremot, som kort förut uppstigit 
från sjukbädden och i följd däraf urståndsatt att i 
musikaliskt hänseende fylla Fra Diavolos parti, öf- 
verhöljdes af applåder. Pamelas och Lorenzos roller 
hade till icke särdeles fromma för dem öfvertagits 
af Ch. Ficker och Pfeiffer. Men om den förra icke 
var något att höra, var hon så mycket sötare att se 
på, hvilket däremot icke var fallet med Pfeiffer. 

En ny enaktskomedi af Scribe "Felix och Stefanie 
eller Besparingarne" syntes på affischen 17 april. 
De bägge titelnamnen innehades af ett lyckligt äkta 
par (Almlöf och Högquist), hvars ekonomi blifvit 
rubbad, och besparingar måste göras. De räddas ge- 
nom Stefanies brors arrangemanger, och en kurtisör 
(Habicht), som velat begagna sig af deras obestånd, 
blir körd på porten. Högquist var som alltid i så- 
dana roller förträfflig, och hennes intagande, lifliga 
och spirituella spel lyckades hålla komedien vid lif 



179 

fem gånger. — Eeprisen af "Maria Stuart" 20 och 23 
april slog icke lyckligt ut. Andra gången var det 
endast sex personer på första raden samt några och 
tjugu på hvar och en af de öfriga. Första kvällen 
inbragte 365 rdr 8 sk. bko, den följande endast 263 
rdr 4 sk. bko, d. v. s. dagkostnaden blef icke betäckt. 
"Sundberg som Mortimer", säger Aftonbladet, "bär 
sig åt som en underofficer från landet, som får se en 
vacker huspiga". Och Almlöf fick höra, säkerligen 
till sin stora öfverraskning, att han icke var någon 
Leicester. "Leicester", säger tidningen, "var en skön 
vekling. Herr Almlöf är en hjälte, stor, stark, fruk- 
tansvärd". Alldeles precis som han var i alla roller. 
En fullstämmig vokal- och instrumental-konsert 
gafs 5 maj, men blef icke så talrikt besökt som den 
förtjänade. Recetten belöpte sig till endasit 425 rdr 
4 sk. bko. Under påsken och sedan hela våren öfver- 
flödade konserter och tillställningar för hela landets 
nödlidande befolkning i synnerhet i Dalarna och för 
de brandskadade i Wexiö, hvilken stad svårt härjats 
af elden. Publiken kunde icke räcka till. Sedan hof- 
kapellet utfört Boieldieus uvertyr till op. "Johan af 
Paris", spelade Gehrman Bernhard Eombergs kvicka 
och vackra capriccio öfver svenska folkmelodier med 
en lågande inspiration, som försatte åhörarna i form- 
lig extas. Den minskades ej under Jenny Linds ut- 
förande af den s. k. solarian ur Oberon, som hon 
sjöng så, att "det vore förmätet att önska den bättre 
föredragen", såsom en kritiker uttrycker sig. Bocks 
briljanta flöjtsolo bidrog att förhöja aftonens njut- 
ning, hvilken något dämpades under operakörens 
framförande af Voglers "Trichordium", hvilket till 



180 

fullo visade hur vanlottad den var i både tenor- och 
bas-stämmorna. Andra afdelningen inleddes med 
uvertyren till "Oberon" på det mest fulländade och 
glänsande sätt exekverad med eld, verv och preci- 
sion, hvarefter Matilda Gelhaar med mycken konst- 
färdighet sjöng Isabellas stora aria ur "Robert", 
ehuru hon mera lyste än värmde. Och så uppträdde 
för första gången den tjugufemårige violinisten 
Heinrich Wolff från Frankfurt am Main. Hufvud- 
stadens alla musikauktoriteter voro alldeles hänförda 
af hans silfverrena, klangfulla, intrycksgifvande, 
lugna och flärdlösa, men tillika i högsta grad vir- 
tuosmässiga spel och förvånande välde öfver sitt in- 
strument samt den lätthet, hvarmed han behandlade 
de mest oerhörda mekaniska svårigheter. Han hyl- 
lades också af ett rentaf ursinnigt bifall. — Den 19 
maj gaf han själf en konsert på Kungliga teatern, 
men under denna uppsjö på musiknöjen under ett par 
månader blef ej heller den fulltaligt besökt, oaktadt 
man utom hans eget underbara violinspel fick höra 
Beethovcns odödliga Eroicasymfoni, Jenny Lind i 
scen och aria ur "Vestalen", som hon utförde med 
den själfullhet och dramatiska glöd, som alltmer och 
mer utmärkte hennes sång, och slutligen Dahlqvists 
med värma och sanning gjorda uppläsning af Ingel- 
mans poem "Gustaf II Adolf", där man dock kunnat 
önska mer musik i versens återgifvande. 

Öhlenslsegers mästerverk "Axel och Valborg" (se 
del V sid. 85) repriserades 9 maj med Georg Dahl- 
qvist och Fanny Hjortsberg i titelrollerna, ett försök 
som utföll långt öfver förmodan lyckligt. Allehanda 
anser till och med, att Dahlqvist i denna samman- 



181 

smältning- af berserk och trubadur, som man kommit 
öfverens om att framställa såsom våra vikingafäders 
urbild, var mera tragisk än TorssloAv 1829, och att 
hans dödsmonolog återgafs närapå mästerligt. Fanny 




Matilda Gelhaar såsom Rosina. Efter oljemålning 
i Kungliga teaterns porträttsamling. 

Hjortsberg spelade hela rollen som en verklig artist 
och talade versen bättre än någon af teaterns öfriga 
sujetter, hvilka allesammans prosaiserade den. Ny- 
börjaren Forssberg fick, i stället för att spela Vil- 
helm, för hvilken han möjligen passat, utföra 
kungen, hvartill han hade för liten scenvana, och 
som Almlöf borde ha fått behålla. 



182 

Matilda Gelhaar fick sig beviljad en extra recett 
12 maj för att under ferierna kunna resa till södern, 
hvilket af läkare tillstyrkts, på det hon måtte åter- 
vinna hälsa och krafter. Man spelade Planards 
nätta enaktskomedi "Silkesstegen" från december 
1828, där recettagerskan och hennes syster voro de 
unga flickorna och Almlöf och Hyckert de unga offi- 
cerarna och blifvande äkta männen. Därefter upp- 
fördes "Barberaren i Sevilla" med recettagerskan i 
hennes glansroll Eosina. Vid spektaklets början ut- 
förde hofkapellet Kuhlaus uvertyr till "Elverhoi", 
och mellan pjäserna exekverade Fredrik Gelhaar och 
Köbel en dubbelkonsert för klarinett, hvarefter ett 
pas de deux dansades af Johansson och Karolina 
Granberg. 

Sista nyheten för spelåret gafs 21 maj: "En duell 
under Cardinal Richelieus styrelsetid", dram i tre ak- 
ter af skådespelaren Philippe Simon. Den innehål- 
ler en mycket tilltrasslad intrig med en mängd tea- 
tereffekter, en blandning af förbjuden kärlek, svart- 
sjuka, dueller, öfverraskningar m. m., men i saknad 
af all poesi. Den spelades emellertid med verklig 
talang. Emilie Högquist som den unga änkehertigin- 
nan de Luynes gaf en lefvande föreställning af fran- 
syskorna vid Ludvigarnas hof, brinnande och pas- 
sionerad i fröjd och kval. Almlöf var otadlig som 
den beskedlige hertigen af Chevreuse och mästerlig, 
då han rasade som en Otello. "Han förändrades 
plötsligt till en vulkan, som bryter ut, vreden blix- 
trade ur hans ögon, och rösten dånade som åskan." 
Dahlqvist som grefve de Chalais gjorde stor lycka. 
Han hade tagit sin roll både djupt och fint och åter- 



183 

gaf den med känsla och sanning. Redan tredje gån- 
gen var det knappt hälft hus, oaktadt kungl. preus- 
siske kammarmusikus Friedrich Belcke, föregången 
af ett stort rykte, mellan pjäserna spelade en af ho- 
nom för basbasun komponerad fantasi öfver en 
svensk folkvisa och en tysk melodi. Basunen är väl 
ett af de mest otacksamma instrument, hvarmed man 
kan uppträda i ett soloparti. Man förvånades visser- 
ligen öfver hans skicklighet att göra löpningar m. m., 
men det blef ändå i längden något tungfotadt och in- 
tresselöst att åhöra. 

En repris, som väckte mycken nyfikenhet, var den 
efter Gustaf III:s plan af Kellgren utarbetade fyra- 
aktsdramen "Drottning Christina", hvilken återupp- 
fördes på Charlotte Eriksons recett 5 juni. Den hade 
icke varit gifven på sexton år och uppsattes nu med 
flera nya kostymer och renoverade dekorationer samt 
baletten arrangerad med så mycken prakt, som tea- 
terns tillgångar medgåfvo. Det blef också nästan 
fullt hus, trots de förhöjda prisen, och man fick 
valuta för sina pengar. Först visades en tableau 
vivant föreställande en soen i Dalarna efter professor 
Sandbergs tafla med Dahlqvist som Gustaf Vasa, 
Forssberg som Anders Persson och Jenny Lind som 
tjänstepigan, hvarvid kören bakom scenen sjöng 
en dalvisa. Därefter gafs den lilla täcka komedien 
"Misstroende och list", där recettagerskan visade sig 
fortfarande vara i besittning af detta behag, denna 
förfining, denna goda ton, hvari hon var utan rival 
på vår scen. Slutligen uppfördes det Kellgrenska 
praktskådespelet, hvars högtidliga alexandriner i sin 
gammalmodiga rustning föreföUo den tidens publik 



184 




Gustaf \'asa hos Anders l'ersson pä Rankhyttan. Flfter J. G. 
Sandbergs freskomålning i Gustavianska grafkoret. 

något långsläpiga. De agerande voro Charlotte Erik- 
son Christina, Charlotte Ficker Ebba Sparre, Dahl- 
qvist Karl Gustaf, Fr. Kinmanson Oxenstjerna, Alm- 
löf Dela Gardie, Jenny Lind Segern, m. fl. I balet- 
ten förtjänade Johanssons dans allt loford. Samma 
pjäser gåfvos 7 och 8 juni för små recetter, sista gån- 
gen endast 251 rdr bko, hvarefter spektaklerna afslu- 
tades. Man hade visserligen på högre ort önskat få 
"Ferdinand Cortez" uppförd på en galarepresenta- 
tion för den ryske tronföljaren, h vilken från den 11 
juni under flera dagar gästade vårt hof, men det be- 
fanns vara alldeles omöjligt, emedan kören ej hade 
mer än en tenor, som var tjänstbar! 



185 

I början af juni begåfvo sig Matilda Gelhaar och 
hennes man till sydligare nejder, för att hon där 
skulle försöka återvinna sin brutna hälsa. Kristian 
Johansson for till Köpenhamn på Bournonvilles an- 
hållan för att biträda vid festligheterna under stor- 
fursten-tronföljarens besök. Stjernström och Dahl- 
qvist företogo studiefärder till Tyskland, den senare 
större delen af vägen till fots, liksom han gjorde som- 
maren förut. "Jag går från Greifswald till Berlin", 
skref han till krigsrådet Forsberg, som bisträckt ho- 
nom med en liten summa, "genom Dresden, Prag och 
Wien, där jag stannar fjorton dagar, går därifrån 
till Linz, Miinchen, Strassburg, öfver Chalons till 
Paris (dit han dock aldrig hann), där jag äfvenledes 
stannar fjorton dagar, och kommer sedan hem öfver 
Hamburg. Ingenting utom Gud skall hindra mig 
från denna färd, och kommer jag ej hem senast åtta 
dagar efter min permission, gör jag det vid den- 
samme Guden aldrig. Dahlqvist." — Fanny Hjorts- 
berg reste äfven med sin man och sin svärfar, gamle 
Lars Hjortsberg först till Tyskland, där hon, efter att 
ha genomgått en badkur, skulle studera teatrarna 
och därefter besöka Paris. Åtskilliga konstvänner 
hade för detta ändamål sammanskjutit 2,140 rdr bko. 
Bournonville, som träffade dem i den franska huf- 
vudstaden, berättade, att de funno lifvet där öfver- 
måttan tråkigt och tillbragte mesta tiden med att 
spela vira på hotellet. Lars Hjortsberg återvände på 
hösten till sin gamla scen, där han under fyra år va- 
rit mycket saknad af publiken. I stället förlorade 
den Per Sevelin, som med detta spelar afgick, en för- 
lust som var oersättlig. Orsaken till detta hans be- 



186 

slut var hans förargelse öfver den behandling direk- 
tionen låtit hans hustru vederfaras, då hon afske- 
dades utan pension, och för att icke själf blottställas 
för samma öde, begärde han som villkor för reenga- 
gemang att erhålla försäkran om pension, ifall han 
skulle bli skild från Kungliga teatern. Genom de in- 
terimspensioner, som förunnats fruarna Erikson och 
Frösslind, hade direktionen gifvit ett prejudikat, 
hvilket hos andra lika meriterade artister väckte en 
önskan och till och med anspråk på att också erhålla 
någon säkerhet för framtiden. Äfven om direktio- 
nen icke kunnat lämna honom en dylik försäkran, 
borde den dock försökt att på något annat sätt godt- 
göra sin orättvisa mot fru Sevelin och sålunda för- 
mått honom att stanna kvar vid inrättningen. Äf- 
ven han återvände dock efter några år. 

Westerstrand själf, hvilken var alldeles utledsen 
vid teatern, önskade lämna sin chefsbefattning och 
inlämnade i maj sin afskedsansökan. Den beviljades 
dock endast i så måtto, att han erhöll tjänstledighet, 
men skulle tills vidare pro forma kvarstå som förste 
direktör. Det var just inga vänliga ord, som ägna- 
des den afgående chefen och hans efterträdare. Alle- 
handa yttrar, "att man ej behöfver befara att få nå- 
gon, som är mindre passande till platsen än herr 
Westerstrand, men olyckligtvis finnes en af de dristi- 
gaste aspiranterna, som utan att äga ens det mått af 
litterär bildning och estetiskt omdöme som herr 
Westerstrand, tillika saknar den bonhommie och rätt- 
framhet herr Westerstrand ådagalagt, och i stället 
är en man, som genom sin kända åsikt af teaterper- 
sonalen, i synnerhet den kvinnligas bestämmelse 



187 

inom samhällslifvet, sitt intrigsinne och sina exem- 
pel, torde, därest han emot den allmänna rösten både 
inom och utom teatern skulle lyckas uppstiga till 
ifrågavarande chefsplats, snart nog störta det lilla 
anseende, som svenska Kungliga teatern ännu äger 
kvar, och hvilket utan tvifvel under en bildad och 
klok styresman snart skulle höjas med de flera yngre 
verkliga talanger herr Westerstrand testamenterar 
åt sin efterträdares vård och utveckling." 



Den unge redan europeiskt berömde norske vio- 
linisten Ole Bornemann Bull anlände 29 maj från 
Åbo till Stockholm, hvilket väckte alla musikälskares 
stora intresse, och man undrade storligen, om han 
icke snart skulle låta höra sig på någon konsert. 
Född i Bergen 5 februari 1810 i en bildad och ansedd 
familj, bestämdes han för den akademiska banan och 
sattes i stadens latinskola, men hans musikaliska be- 
gåfning var så stor, att han samtidigt fick lära sig 
spela fiol och förvånade sin omgifning genom att 
åttaårig utföra primopartiet i en stråkkvartett. Han 
fick en duktig lärare i svensken K. M. Lundholm och 
väckte en sådan uppmärksamhet som violinist i den 
norska hufvudstadens musikaliska kretsar, att han 
trots sin ungdom 1828 valdes till orkesteranförare 
vid Kristiania teater. Påföljande sommar reste han 
till Kassel för att höra Ludwig Spohr. Genom kon- 
serter i Trondhjem och Bergen fick han medel att 
resa till Paris augusti 1831, där han hörde Paganini, 
hvilket blef bestämmande för hans utveckling. Hans 
tillvaro där blef rik på både motgångar och triuni- 



188 

fer. Bestulen på allt livad lian ägde, ville lian taga 
lifvet af sig i Seinen, men räddades och omhänder- 
togs af en gammal rik dam, som bl. a. skänkte honom 
en Guarnerius. Sedermera fick han hertigen af Mon- 
tebello till beskyddare, genom hvilkens hjälp han 18 
april 1832 kunde ge sin första konsert i Paris med bi- 
träde af Chopin, Ernst, m, fl. framstående konstnä- 
rer. Omedelbart därefter reste han till Italien för 
att skapa sig ett namn. Återkommen till Paris kunde 
han nu på Stora Operan maj 1835 ge den konsert, som 
grundlade hans världsrykte som violinist. Efter en 
konstresa i Frankrike for han till London och skör- 
dade där liksom i flera andra engelska städer både 
lagrar och guld. Sedan han gift sig i Paris, upp- 
trädde han 1837 i Tyskland och firade där stora 
triumfer liksom i Moskva och S:t Petersburg, hvari- 
från han kom öfver till Sverige. — Han var en ung 
man med en lång och smärt, välväxt gestalt, med ett 
blekt, markeradt ansikte, där de lifliga ögonen 
blixtrade fram under den af ett vårdslöst nedfal- 
lande slätt, Ijusbrunt hår beskuggade pannan. Hans 
ovanligt långa stråke var försedd med en tyngd och 
endast sparsamt besatt med tagel. Fiolen var ut- 
rustad med ett mycket lågt stall, där strängarna lågo 
nästan horisontalt, hvarigenom han kunde utföra 
saker, som med en vanlig fiol varit omöjliga, bl. a. 
fyrstämmigt spel. 

Det sades genast vid hans ankomst till Stockholm, 
att han ej skulle offentligt uppträda, emedan han då 
nyss förlorat sin fader, men 13 juni spelade han på 
slottet under en konsert för storfursten-tronföljaren. 
Han fick företräde hos konungen, som förärade ho- 



189 

nom Vasaorden i briljanter, och mottog dyrbara rin- 
gar af drottningen och kronprinsen samt en kråsnål 
af kronprinsessan. Två dagar därefter gaf han kon- 
sert i Ladugårdslands kyrka, hvarvid han spelade 
tre af sina egna kompositioner. Åhörarna funno ge- 
nast vid hans första stråkdrag, att det var något mer 




Ole Bull. Litografi af Joh. Cardon etter K. P. Mazér. 

än Nagel, något mer än Lemming, till och med mer 
än Wolff. Han var en bländande virtuos med alla 
dessas förtjänster och fel, och hans tekniska färdig- 
het öfverträf fades endast af Paganini. — Hofkapellet 
spelade uvertyren till Glucks "Iphigenie", Jenny 
Lind sjöng solarian ur "Oberon", Isak Berg cavatina 
ur "Årstiderna" och tillsammans en duett ur "Wil- 
helm Tell". — Måndagen 18 juni K» 8 — 9 e. m. gaf han 
sin första konsert på Kungliga teatern, då han äfven 
spelade tre af sina i sin helhet snillrika, om också 
måhända ej så regelrätta kompositioner. Hofkapel- 



190 

let utförde Beethovens A-dursymfoni, och m:ll Beata 
Juringius lät i tvenne nummer höra sin Ijufva och 
täcka röst, som dock till följe af hennes långa opass- 
lighet var mycket försvagad. — En andra konsert 
ägde rum 20 juni med Mozants G-mollsymfoni ut- 
förd af hofkapellet. Jenny Lind sjöng romans ur 
"Robert" och cavatina ur "Trollflöjten", och Bull 
spelade bl. a. två af sina mest berömda kompositio- 
ner: Adagio religioso och Polacca guerriera. Vid 
dessa konserter hade betalats tredubbla pris. För att 
bereda en större allmänhet tillfälle att höra honom, 
nöjde han sig med dubbla pris vid den sista konser- 
ten 22 juni, då Fescas symfoni D-dur utfördes af hof- 
kapellet, och m:ll Juringius sjöng en cavatina af 
Bellini och en romans af Malibran, som slog mycket 
an. Endast de öfre raderna voro utsålda, men publi- 
ken lika entusiasmerad för Ole Bulls fyra nummer. 
I Dagligt Allehanda inflöt efter hans afresa tvenne 
långa, ytterst nedsablande, kritiska uppsatser, i 
hvilka han liksom på vissa håll i Tyskland med stor 
orätt behandlades nästan som en charlatan, under 
det han i regel öfverallt annars höjdes till skyarna. 
Ehrlich säger i sin "Beriihmte Geiger der Vergan- 
genheit und Gegenwart", (Leipzig 1893:) "Hans vir- 
tuositet väckte det största uppseende öfverallt, där 
han uppträdde, han ägde en högst glänsande teknik, 
hans flerstämmiga spel var enastående och hans ton 
vidunderligt skön." Då han vid sitt sista besök i 
Paris blef mindre varmt mottagen än förut, berodde 
det nog på att musiken slagit in på andra banor. Det 
virtuosa violinspelet hade råkat i misskredit, och for- 
dringarna på en konstnär voro i stället ett själfullt 



191 

återgifvande af andras verk. Men säkert är, att han 
var ett violingeni, som världen icke sett många af, 
och med full rätt sammanställdes han med en Paga- 
nini. 

Som prof på hans egen uppskattning af sin talang 
kan följande historia tjäna. Från Stockholm reste 
han itill Köpenhamn, och konung Fredrik VI, som 
icke ägde ett spår af intresse för musik, ansåg sig 
likväl tvungen att höra den geniale mannen, och 
denne kallades således upp på Amalienborgs slott en 
förmiddag för att spela för de kungliga och deras 
uppvaktning. Kungen, hvilken som bekant icke hade 
så lätt för att yttra sig, ansåg sig böra säga något 
till sin berömde gäst och frågade honom därför: 
"Hvem har Isert dem at spille?" Nu kunde Bull ha 
svarat, att det ha svensken Lundholm och Ludwig 
Spohr, men det hade varit för enkelt. "Den som IsBrt 
mig spille, deres Majestät! Det har Norges ophöjede 
Natur, de skummende Fosser, de rivende Strömme, 
de höje snasbedaekte Fjelde og de mod Himlen pe- 
gende Graner." Kungen blef förargad, svängde sig 
om på klacken, vände den store virtuosen ryggen och 
marscherade direkt ur rummet, i det han i dörren 
sade till grefve Haxthausen: "Det er ju en Nar!" — 
Men skrået har ju ett stadgadt anseende för att 
drifva själfkulten till sin högsta potens, och i det af- 
seendet tillhörde Ole Bull de främsta. Och det var 
kanske icke så underligt med ett lefnadslopp som 
hans, hvilket den ena stunden lät honom halfdöd af 
svält medelst ett språng i floden söka få ett slut på 
armodets elände för att strax därpå göra honom till 
miljonär. När han såg Europas, Amerikas och 



192 

Egyptens musikaliskt bildade publik i rusig entusi- 
asm spräcka sina handskar och formligen tillbedja 
honom, var det kanske icke så underligt, om han 
satte sitt eget snille i medelpunkten och lät det öfriga 
världsaltet trängas i periferien. 

1848 grundade han Nationalteatern i Bergen, men 
kom snart i konflikt med sina medborgare och be- 
gaf sig åter till Amerika, där han inköpte stora 
jordområden i Pennsylvanien för att bilda en norsk 
koloni Oleana. Men det befanns, att säljarna ej varit 
rättmätiga ägare af jorden, och han förlorade hela 
sin förmögenhet. Han drefs därigenom återigen ut 
på konsertresor. — Jag fick höra honom, då han i 
mars 1860 ånyo konserterade på Kungliga teatern i 
Stockholm, och den som en gång hört honom spela 
"Et Sseterbesög" med den förtjusande melodien till 
Jörgen Moes dikt, den glömmer det aldrig. — Efter 
sin hustrus död bosatte han sig i Amerika, men då 
han kände slutet nalkas, lät han föra sig hem och dog 
på sin villa Lysöen utanför Bergen 17 augusti 1880. 
Den 23 begrofs han med hedersbevisningar, som näp- 
peligen någonsin förut kommit en konstnär till del. 



ANMÄEKNINGAR OCH TILLÄGG. 

Del VI. Sid. 139. 

Bernhard Romberg, f. 1767, t 1841, blef i flera afse- 
endeii lagstiftande för det senare violoncellspelet. Hans 
samtida ansägo honom för en oförliknelig mästare 
med hänsyn till tonskönhet, säker virtuositet, ädelt yt- 
tryck samt friskt och elegant föredrag. 1800 konserte- 
rade han i Paris med sådan glans, att han anställdes 
såsom violoncellprofessor vid konservatoriet, men åter- 
vände redan 1803 till Hamburg och Berlin. Då de po- 
litiska förhållandena 1806 gjorde slut på allt musiklif 
därstädes, företog han stora konsertresor till Österrike, 
Ryssland, Sverige o. s. v., där han 1813 blef ledamot af 
Musikaliska akademien i Stockholm. Memoarförfatta- 
ren hofrättsrädet J. P. Winter har om Rombergs upp- 
trädande på en konsert 22 februari 1813 i Åbo antecknat: 
"Den stora violoncellartisten Romberg, hemma från 
Hamburg, sedan sittande i flera orter, isynnerhet i 
Moscou och en man af många tunnor guld, hvarför han 
ock ämnade sluta upp med sitt spel. Han gaf på sin 
concert variationer, som han i Åbo componerat å en 
finsk visa och å en rysk d:o. Salen var temligen full 
af folk, 3 å 400 personer. En medelålders stadig under- 
sätsig person, som satt på ett stort bord, eller upphöj- 
ning med sin basfiol och spelte utan noter med största 
ledighet och otvungenhet." 1815—1819 var han hofkapell- 
mästare i Berlin, men drog sig sedan tillbaka till Ham- 
burg, där han dog. 

13 — Svenska teatern VII. 



194 

Andreas Romberg, f. 1767, t 1821 i Gotha, Bernhards 
kusin, var en framstående violinist och kompositör 
och blef Spohrs efterträdare såsom hofkapellmästare 
i Gotha. Af hans talrika kompositioner lefver ännu 
kör- och orkestermusiken till Schillers "Das Lied von 
der Glocke". 

Cypriano Rpmberg, f. 1807 i Hamburg, t därstädes 
under badning 1865, var son till Andreas och elev af 
Bernhard. Han hade en utomordentligt skön ton, känsla 
och värma i utförandet samt stor teknisk färdighet 
och grace. 



Del VII. Sid. 16. 

K. Fr. Dahlgren omnämner icke i sina Anteckningar 
om Stockholms teatrar Andrea Kretzmers sju första 
uppträdanden under september, oktober och november, 
utan endast hennes glansroll "Sömngångerskan i Pro- 
vence" 1 december 1835. 

Sid. 31. 

Nils Almlöf har själf skrifvit följande meddelande å 
baksidan af det Darellska akvarellporträttet: "Måladt 
af Artisten sedermera Sedel Efteraparen Darell i Maj 
månad 1838, af Darell såldt i Arresten under Stadshu- 
set några dagar före sin rymning i Juni 1839 till Fång- 
vaktmästaren, af hvilken jag löst det i Oktober samma 
år." — K. Fr. M. Darell var en mycket begåfvad ung 
artist, som missbrukade sin talang till sedelförfalsk- 
ning, för hvilket brott han våren 1839 häktades, men 
lyckades rymma samma år. 

Sid. 55. 

Med anledning af i andra teaterhistoriska arbeten fö- 
rekommande oriktiga uppgifter ber jag få påpeka, att 
originalet till "den nya Blåskägg eller Det hemlighets- 



195 

fulla kabinettet*' är af Jean Henri Dupin "Mr Barbe 
bleue ou le Cabinet mystérieux", och öfversättningen 
för Kungliga teatern verkställd från franska pjäsen, 
icke från Angelys tyska bearbetning. Jämför Dahl- 
grens Anteckningar med vidfogade rättelser. 

Sid. 77. 

Antonio Sacchini, som föddes 1734 i Puzzuoli och 
dog i Paris 1786, var son till en fiskare och gjorde sina 
första studier vid konservatoriet i San Onofrio vid 
Neapel. Hans opera "Semiramide" uppfördes i Rom 
1762, men han dog, innan han fått se sitt mästerverk 
"Oedipe a Colone" gå öfver scenen 1787 i Paris. Sacchi- 
nis musik har sitt stora värde genom den fullkomliga 
klassiska renheten i stilen och genom en rikedom och 
friskhet i ingifvelsen, som ofta är hänförande. Han 
blef 1768 direktör för konservatoriet Ospedaletto i Vene- 
dig och lefde sedan i Miinchen och Stuttgart 1771, i 
London 1772 — 1782 och sedan i Paris, där han firade 
stora triumfer med sina melodiösa och klassiskt enkla 
operor, hvilka med rätta prisas såsom 1700-talets mäster- 
verk inom den italienska operastilen. Utom "Oedip i 
Athen", som hade sin premiär på Kungliga teatern 1 
november 1800, har hos oss uppförts "Colonien" 1783 
på Eriksbergsteatern och Munkbroteatern. 

Sid. 95. 

Den i dagspressen omtalade "musikälskaren" å Ber- 
walds konsert skulle jag tro ha varit häradshöfding 
Agrell, den tiden en bland våra gedignare och mest 
erkända amatörtalanger på fiol. 

Sid. 99. 

Wohlfahrt har dagtecknat sin akvarell juni 1826, men 
icke anmärkt under hvilken pjäs den är målad. Då 
man emellertid tydligt kan igenkänna Sevelins profil 



m 

på taflan, och han den månaden endast uppträdde i 
"Universalarfvingen", ligger det ju nära till hands att 
antaga, det scenen är tagen därifrån, allrahelst som 
detta väl öfverensstämmer med situationen, då Crispin 
kommer in till Géronte i Lisettes närvaro, medan hans 
herre står utanför dörren. 

Sid. 150. 

I en förra året till julen utgifven teaterbok omtalas, 
att detta Moliéres lustspel gafs å Dramatiska teatern 
1897 under "den löjliga och publikskrämmande titeln: 
De tillgjorda landtlollorna". Jag begagnar tillfället på- 
peka, att styckets föregående svenska titlar varit: De 
löjeliga granngerningarna — De behagsjuka landtlål- 
lorna — De behagsjuka landtfruentimren — De löjliga 
småstadsmamsellerna, af hvilka närbesläktade titlar 
publiken ej skrämts mer än att stycket under dessa 
växlande benämningar kunnat gifvas öfver hundra 
gånger. Att titeln "De tillgjorda landtlollorna" efter 
många och mångas funderingar valdes 1897 berodde dels 
på att "preciöser" den tiden ansågs vara ett för den stora 
allmänheten tämligen okändt begrepp, hvilket först ef- 
ter "Cyranos" gifvande gick in i det allmänna medve- 
tandet, och dels på att benämningen "tillgjorda landt- 
loUor" användes strax i komediens början om de unga 
damerna af pappa Gorgibus, när han läxar upp dem 
för deras galenskaper. När tiden var mogen för för- 
ändringen, utbyttes också titeln genast af öfversätta 
ren till den nuvarande, naturliga och från början ön- 
skade: "De löjliga preciöserna". 

Sid. 151. 

Den för öfrigt okände målaren af denna halfannan 
meter höga oljefärgstafla har önskat föreviga minnet 
af Anders Selinders balett "Blommorna", som denne 
uppförde äfven i Finland. De aftecknade flickansik- 



197 

tena, af hvilka flera blifvit rätt lika originalen, äro 
öfverst Majken Bäckström, sedan gift med sin f. d. 
elevkamrat, den kände författaren Frans Hodell, t 1872; 
vidare från vänster till höger Sofia Dahl, genom olycks- 
händelse bränd till döds under uppförandet af operan 
"Robert" å Kungliga teatern 1877; Hilda Ringvall, aktris 
vid K. dramatiska teatern 1865 t 1871; Klara Johansson, 
gift med skådespelaren Gardt och anställd vid Mindre 
och Svenska teatrarna, t 1895; Selma Granlunds öden 
äro mig alldeles okända; Anna Lundström, gift med 
kapellmästaren de Wahl var en i hufvudstaden mycket 
omtyckt operettprimadonna, t 1889; Hilma Tengmark, 
elev vid Kungliga teatern 1865, aktris vid Svenska tea- 
tern i Helsingfors 1870 till sitt giftermål 1875 med bruks- 
patron Teodor Ankarcrona, t 1922; Terese Björklund, 
elev vid Kungliga teatern 1866, aktris 1869 till december 
1871, hvarefter hon i januari 1872 gifte sig med gods- 
ägaren Bobergh, förutvarande delägare i den världs- 
berömda damskrädderifirman Worth & Bobergh i Pa- 
ris, t 1918; Mina Pettersson, den mest graciösa af de 
små dansöserna, blef gift Broberg; Maria Andersson, 
1868 fru Callmén, innehafvarinna af det kända dansin- 
stitutet med hennes namn, t 1916; Hanna Rosendahl, 
gift med sin kamrat, den blifvande teaterdirektören 
Knut Tivander, A^ar en berömd operettprimadonna i 
svenska landsorten, t 1883; Ida Berger blef premiär- 
dansös vid Kungliga teatern och ryktbar genom sitt 
lyckliga hopp från femte våningen vid den hemska 
eldsvådan i d. v. Palinska huset vid Fredsgatan; 1 1904. 
När dessa tolf flickor hade dansat i Selinders balett 
"Elfvorna" 1862, frågade hofkapellisten Fredrik Gel- 
haar mycket förnumstigt, såsom hans berömda vana 
var: "Hör du, bror Selinder, hvarför kallar du egent- 
ligen de där för elfvor, när de i alla fall ä' tolf som 
dansa?!" 



198 

Sid. 161, 

Dahlgren har icke i sina Anteckningar omnämnt 
Rudolf Forssbergs första debut såsom Lionel i "Orlean- 
ska jungfrun" 23 november 1837, oaktadt den var å 
affischerna annonserad. Hans andra debutroll var Ju- 
lius i "Hedvig eller Banditbruden". 

Sid. 177. 

Bilden af Georg Dahlqvist såsom markis Pösa är 
gjord efter en mycket sällsynt litografi, signerad Dim- 
berg och antagligen utförd 1839. Per August Dimberg 
var född 1814, studerade 1839 vid Fria konsternas aka- 
demi och utgaf i januari 1840 första häftet af "Svenska 
scenens artister", ett arbete hvaraf aldrig utkom mer 
än detta enda häfte, som innehöll detta porträtt. 

Sid. 184. 

I Aftonbladets redogörelse för representationen 5 
juni uppgifves, att tablån vid föreställningens början 
var anordnad efter professor Sandbergs tafla. På 
affischen, som ej omtalar, hvarifrån grupperingen var 
tagen, säges, att hr Forssberg framställde "Arendt 
Pehrson". Alldenstund Sandberg ej målat någon tafla, 
där Arendt Persson till Ornäs förekommer, torde man 
få antaga, det en därvid ofta förekommande namn- 
förväxling ägt rum, och att tablån framställde den då 
nyss färdigmålade fresken i Gustavianska graf koret i 
Upsala domkyrka "Gustaf Vasa hos Anders Persson 
på Rankhyttan", ty de där förekommande tre perso- 
nerna öfverensstämma alldeles med de i tablån an- 
gifna, Gustaf, Persson och en tjänsteflicka. I Afton- 
bladets recension omtalas, att kören bakom scenen, som 
under tablån afsjöng en dalvisa, hade placerats sä 
långt bort, att den från salongen lät endast som en 
andehviskning. 



PERSON-EEGISTER. 

Abel, Amadeus 68. 

Adam, Adolphe 108, 109 (p.). 

Ahlström, J. N. 95. 

A lin, Charlotta, se Pfeiffer. 

Almlöf, Karin 39. 

Almlöf, Nils 10, 12, 18, 21, 28, 31 (p.), 36—44, 54, 57, 58, 59, 62, 
69, 71, 73, 79, 83, 90, 92, 96, 99, 106, 107 (kost.), 108, 112, 117, 
119, 120, 121, 134, 135, 142, 143, 144, 158, 160, 175, 178, 179, 181, 
182, 184, 194. 

Amalia af Sachsen 107, 121. 

Ambrosiani, G. B. 155. 

Ancelot, Jacques 110. 

Ancelot, Marguerite 111. 

Andersson, Oskar, 122. 

Angely, Louis 195. 

Anton, Karl 43. 

Arfwidsson, Nils 100. 

Arwidsson, Kr. 56. 

Auber, Fr. 48, 52, 94. 

Backman, Alexis 87, 128, 129, 156, 186. 
Bahrdt, Joh. Fr. 134. 
Bayard, Francois 21, 88, 161. 
Beethoven, 32, 178, 180, 190. 
Belcke, Friedrich 183. 
Bella, Stephano della 49. 
Bellini, Vincenzo 190. 
Benda, Georg 96. 
Berg, F. N. 90, 111, 16t 



200 

Berg, Isak 32, 47, 113, 189. 

Berg, K. Fr. 111. 

Berger, J. V. 18. 

Berwald, August 95. 

Berwald, Johan 31, 32, 34, 44, 53, 54, 60, 141. 

Berwald, Matilda 141. 

Beskow, Bemh. von 65, 135. 

Billmark, K. J. 131. 

Bjursten, Herman 176. 

Blanehe, August 100, 148. 

Bleibtreu, Hedwig Römpler 70. 

Bock, Karolina 10, 42, 53, 54, 97, 119, 121, 159, 163. 

Bock, K. Fr. 44, 45 (p.), 46, 56, 95, 114, 179. 

Boieldieu, Francois 179. 

Boom, John van 96. 

Bouffé, 91. 

Bourgeois, Anicet 54. 

Boumonville, August 14, 75, 154, 161, 185. 

Brahe, Magnus 8, 35, 129. 

Brengeri, fru 25. 

Brinkman, K. G. von 82, 132—134. 

Bull, Ole 187—192 (p). 

Bulwer, Lytton 120. 

Böhme, Kr. Fr. 25, 43, 178. 

Cardon, J. 109, 189. 
Casagli, J. Kr. 173. 
Cherubini, Luigi 43, 45, 95. 
Colin, litograf 23, 24, 
Collberg, Anders 144. 
Craelius, K. M. 47. 
Crusell, Bernhard 32, 43, 48, 141. 
Crusenstolpe, M. J. 81. 

Daguin, Sophie 17, 49, 72, 75, 94, 147, 152, 161. 
Dahlgren, K. Fr. 21, 194, 195, 198. 

Dahlqvist, Georg 29, 57, 62, 69, 72, 83, 92, 94, 96, 98, 106, 121, 130, 
143, 144, 176, 177 (kost), 180, 182, 183, 184, 185, 198. 



201 

Dahlqvist, V. 173. 

Dalayrac, Nicolas 163. 

Dardel, Fr. von 134. 

Darell, M. 31, 157, 194. 

Davidson, V. 149, 150. 

Deland, Louis 41, 64. 

Deland, Maria 64. 

Deland, Pierre 34. 

Delavigne, Kasimir 112. 

Dennery, Adolphe 114. 

Desideria 18, 20, 22, 28, 35, 136, 145, 166, 189. 

Dimberg, Per August 177, 198. 

Djurström, E. V. 58, 120, 134. 

Ducange, Victor 40. 

Due, Frederik 166. 

Due, Alethe f. Sibbern 166. 

Dumanoir, Pinel 166. 

Dupin, Jean Henri 195. 

Dupaty, Louis 138. 

Du Puy, Edouard 142. 

Ehrlich, Heinrich 190. 

Ek, Charlotta 94. 

Ekman, A. V. 151. 

Elssler, Fanny 153. 

Enbom, Vilhelmina 25, 35, 43, 45, 46, 49, 50, 55, 91, 94, 95, 97, 111, 

114, 142, 167. 
Erikson, Charlotte 13, 43, 69, 70, 72, 73, 92, 106, 108, 112, 113, 119, 

121, 122, 141, 183, 186. 

Fahlgren, J. J. 35, 43, 74, 167, 169. 
Fémy, Francois 44. 

Ficker, Charlotte 10, 14, 21, 22, 26, 27, 32, 34, 37, 42, 44, 69, 72, 
76, 79, 92, 96, 107, 109, 112, 113, 120, 121, 146, 176, 178, 182, 184. 
Ficker, Matilda 10, 27, 35, 59, 60, 74, se vidare Gelhaar. 
Forsberg, F. V. 177. 
Forssberg, Rudolf 161, 181, 183, 198. 
France, Anatole 85. 



202 

Fredrik VI 48, 191. 

Frodelius, J. K. 12, 82. 

Frösslind, Elise 39, 43, 46, 59, 60, 62, 75, 76, 91, 94, 111, 114, 173, 186. 

Frösslind, Emilie 62, 114, 120. 

Frösslind, Karolina 60, 114. 

Fundin, Vilhelmina 141, 146. 

Fiirstenau, A. B. 45. 

Fägerplan, A. J. 169. 

Fägerstedt, Maria Adolfina 94, 147, 152, 153 (p.), 161. 

Gehrman, Andreas 44, 45, 46, 56, 179. 

Geijer, E. G. 81, 142. 

Gelhaar, August 96. 

Gelhaar, Fredrik 45, 74, 182, 185, 197. 

Gelhaar, Matilda 74, 77, 94, 95, 96, 108, 113, 145, 159, 165, 168, 

180, 181, 182, 185. 
German, Paul 157. 
Gluck, Chr. W. 25, 33, 34, 189. 
Gläser Franz 93 (p,), 94. 
Goethe 84. 

Granherg, Karolina (sedan fru Friebel) 94, 152, 156, 182. 
Granberg, P. A. 163. 
Grassari, m:lle 23 (kost.) 
Grillparzer, Franz 56. 
Grisi, Giulia 147. 
Grube, Max 175. 
Giinther, Julius 50. 
Glirtler, August 43. 
Gyldenstolpe, Karl 166. 
Gyldenstolpe, Ulrik 110, 166. 

Habicht, Fredrik 29, 37, 58, 77, 78, 84, 94, 145, 159, 176, 178. 

Haines, Jackson 157. 

Haydn, Josef 32. 

Heiberg, Alma 85. 

Heiberg, Johan Ludvig 58. 

Heiberg, Louise 14, 49. 

Henrieau, réU:^ 79, 



Henriques, N. 93. 

Hérold, Louis 17, 76, 79. 

flessler, Gustaf 14, 29, 72, 90, 96, 150. 

Heusser 56. 

Hjortsberg, Abraham 97. 

Hjortsberg, Fauny 88, 90, 92, 94, 98, 108, 112, 114, 135, 138, 143 (p.), 

144, 160, 163, 180, 181, 185. 
Hjortsberg, Karl 14, 64, 88, 96, 109, 119, 185. 
Hjortsberg, Lars 37, 54, 67, 73, 87, 185. 
Hochenburger, Anna von 175. 
Holland, Henry 170. 
Holtei, K. E. von 93. 
Hugo, Victor 56, 65. 
Hwasser, Elise 50. 
Hyckert, Henrik 21, 26, 36, 37, 38, 40, 41, 53, 54, 64, 68, 69, 73, 

74, 83, 90, 92, 96, 98, 99, 109, 120, 137, 138, 141, 163, 167, 182. 
Håkansson, Peter 44, 76, 138, 147. 
Håkansson, Terese 37, 38, 43, 75. 
Handel, Georg Friedrich 34. 
Högquist, Emilie 10, 12, 14, 18, 21, 28, 36—41, 53, 54, 55, 57 (kost.), 

58, 59, 62, 64, 65, 68, 70—73, 80 (kost.), 81, 83, 87, 96, 99—101 

(p.), 102—107, 112, 113, 114, 117, 129, 130 (p.)— 138, 145, 147, 

148, 159, 160, 173, 175, 176, 177, 178, 182. 
Höök, Malla 64, 65, 92, 96, 98, 119. 

Janin, Jules 56. 

Johansson, Kristian 75, 153, 154, 161, 182, 184, 185. 

Josephson, Ludvig 10. 

Juringius, Beata 190. 

Jäger, Franz 60. 

Kalliwoda, Joh. W. 45, 56, 95. 

Karl XIV Johan 18, 20, 22, 23, 31, 32, 87, 91, 136, 148, 188. 

Karsten, Kristofer 76, 120, 159. 

Kellgren, Johan Henrik 183. 

Kinmanson, Fredrik 29, 33, 40, 42, 75, 76, 88, 92, 111, 139, 145, 160, 

168, 184. 
Kinmanson, Gustaf 64. 



204 

Kinmanson, Lars 26, 30, 35, 40, 42, 50, 54, 64, 67, 70, 75, 77, 94, 

96, 97, 107, 108, 138, 141. 
Kjörning, K. J. 43. 
Kotzebue, A. F. F. von 22, 70, 119, 120. 
Kraus, J. M, 28, 29 (p.). 
Kretzmer, Andrea 14, 15 (p.), 194. 
Kuhlau, Frederik 142, 182. 
KuMman 96. 

Kullberg, Karl 35, 36 (p.). 
Kummer, Gotthilf Heinrich 46, 68, 114. 
Köbel, Karl 182. 

Lablache, Luigi 147. 

Lacauchie, Alex. 146. 

Lagerbielke, Gustaf 115, 116. 

Lagerqvist, Karl Fr. 27. 

Lemming, Fredrik 47, 189. 

Lind, Jenny 32, 70, 96, 99^ 120, 123, 138, 142, 167—169 (p), 170, 

171 (p), 172, 179, 180, 183, 184, 189, 190. 
Lindman, Gustafva 21, 119, 158. 
Lindmark, Charlotta 147, 152. 
Lindner, Amanda 83. 

Lindström, Karl 24, 33, 35, 48, 49, 50, 75, 76, 87, 91, 143, 173. 
Lindström, Karolina se Frösslind. 
Lithander, Karolina 46, 47. 
Ludwig, Maximilian 175. 
Lund, Hilda 50. 
Lundholm, K. M. 187, 191. 
Löwenhielm, Gustaf 166. 

Manderström, Ludvig 147, 148. 
Mars, m:lle 129. 
Masaniello, 48, 49 (p.). 
Masurien, mr 157. 
Matkowsky, Adalbert 175. 
Mayer, Charles 96. 
Mayr, Simon 95. 
Mazér, K. P. 189, 



205 

Mélesvilles, A. 120, 163, 166. 
Mendelssohn, Felix 47. 
Mercadante, Saverio 32. 
Meyerbeer, Giacomo 141, 157. 
Michaeli, Louise 50. 
Milen, Sofia 51. 
Modée, Helena af 147. 
Moe, Jörgen 192. 
Moliére 98, 150, 196. 
Moscheles, Ignaz 59. 
Mozart 113, 141, 147, 163, 190. 
Miiller, Karolina 34, 1.59. 
Mömer, Elise 166. 

Nagel, Johan 32, 151, 189. 
Nicander, K. A. 81. 
Norberg, Charlotta 94, 161. 
Nordgren, K. V. 153. 
Nusch, hr 56. 

Orvar Odd se Sturtzenbecher O. P. 

Oskar, kronprins 22, 28, 32, 35, 44, 53, 75, 87, 130, 134, 136, 153, 189. 

Owen, mekanikus 64. 

Pacini, Giovanni 69. 

Paganini, Niccolo 187, 189, 191. 

Passy, Ludvig 47. 

Persiani, Fanny 147. 

Pettersén, B. 56. 

Pettersson, Vilhelm 154 (p.), 155 (kost.), 156, 161. 

Pfeiffer, August 24, 25, 50, 72, 76, 145, 178. 

Pfeiffer, Charlotta 17, 152. 

Planard, Eugéne de 76, 182. 

Pontin, Magnus af 112. 

Poppe, Eosa 175. 

Puccitta, Vincenzo 32. . 

Puke, K. 7, 8. 129. 



m 

Rafael 60. 

Randel, Andreas 25, 45, 46, 56, 178. 

Ilegnard, J. Fr. 96, 98. 

Rettig, Julie 100. 

Rifaut, Louis 122. 

Robach, V. 28, 32, 42, 43, 75, 94, 120, 138, 167, 168. 

Rolland, Romain 34. 

Romberg, Andreas 194. 

Romberg, Bernhard 179, 193, 194. 

Romberg, Cypriano 194. 

Roos, J. P. 152. 

Rosen, R. von 166. 

Rosén, J. M. 17, 21, 33, 39, 51, 73, 87. 

Rosengren, Emma 158. 

Rossini, G. 43, 56, 69, 142. 

Rubini, Giovanni 147. 

Rydqvist, J. E. 57. 

Röhl, Maria 7, 130, 143, 171. 

Saint-Saens, Camille 157. 

Sacchini, Antonio 75, 77 (p.), 195. 

Salmson, A. J. 36. 

Sandberg, J. G. 71, 72, 183, 184, 198. 

Schiller, Fr. von 28, 60, 71, 79, 81, 83—86, 174, 175, 194. 

Sehmidt, musiker 119. 

Schmuckert, Edward 94. 

Schulze, Josephine 47. 

Schuncke, Kristian 43. 

Schiick, Henrik 98. 

Schylander, Gabriel 54. 

Sehöldström, Birger 149. 

Scribe, Eugéne 13, 17, 48, 69, 73, 96, 98, 108, 137, 139, 178. 

Selinder, Anders 16, 17, 44, 53, 54, 62, 94, 97, 147, 148 (p.)— 152, 

161, 173, 196. 
Sevelin, Per 12, 13 (kost.), 17, 18, 29, 40, 41, 42, 64, 65, 70. 73, 

74, 75, 88, 90, 97, 98, 111, 119, 138, 161, 163, 185, 186, 195. 
Sevelin, Sofia 110, 111, 186. 
Shakspere 85, 100, 110. 



m 

Shaw, Bernhard 85, 86. 

Siboni, Giuseppe 25. 

Silfverberg, Karl 153. 

Silfverstolpe, Malla Montgomery 58. 

Simon, Philippe 182. 

Sjöblom, Robert 50. 

Spohr, Ludwig 68, 91, 187, 191, 194. 

Sprengtporten, J. V. 22. 

Springer, Heinrich 156, 157 (p.), 158, 159, 166. 

Stading, Fransiska 159. 

Stedingk, Maria von 166. 

Stenborg, Karl 159. 

Stjernström, Edvard 37, 70—73, 89 (p.), 90, 94, 121, 122, 135, 137, 

138, 143, 144, 145, 156, 163, 175, 185. 
Strandberg, Olof 50. 
Sturtzenbecher, O. P. 148, 159, 169, 175. 
Sundberg, K. G. 83, 90, 138, 141, 179. 
Siissmilch, Tranz 46. 
Svensson, Vilhelm 28, 29, 37, 38, 39, 41, 64, 71, 73, 82, 121, 137, 

138, 176. 
Säfström, August 150. 
Sällström, Per 10, 55, 56, 60, 61, 74, 77, 78» 91, 93, 94, 95, 97, 

108, 113, 123, 127, 141, 145, 163, 164, 167, 168, 178. 
Söderberg, Johan 99. 

Tamburini, Antonio 146 (p), 147. 

Tegnér, Esaias 32, 33. 

Théaulon, M. 8. 

Tieck, Ludwig 100. 

Torssell, Karl 40. 

Torsslow, Sara 70, 72, 73, 94, 111, 117. 

Torsslow, Ulrik 101—106, 117, 144, 175, 181. 

Töpfer, Karl 58. 

Wagner, Richard 52. 
Wallander, J. V. 80, 84, 101, 155. 
Wannqvist, Fredrik af 121, 149. 
Weber, Maria von 95, 172. 



m 

Wennbom, Karin 37, 38, 64, 73, 160, 167. 

Wennbom, P. A. 38, 53, 57, 58, 64, 71, 72, 73, 77, 78, 82, 98, 107, 
135, 161, 176. 

Weser, L. A. 18, 40. 

Westerdahl, Fanny 29, 32, 37, 44, 58, 69, 72, 74, 75, 77, 88, se vi- 
dare Hjortsberg. 

Westerstrand, Adil 21. 

Westerstrand, Per 7 (p.)— 10, 33, 48, 51, 56, 81, 87, 115, 123, 128, 
129, 156, 186, 187. 

Widerberg, Henriette 10, 25, 29, 33, 34, 35, 50, 55, 56, 60, 74, 76, 
77, 108, 123—129, 141, 142, 146, 167, 168, 170, 172, 173, 178. 

Wiedemann, J. 32, 43. 

Vimercati, Pietro 69. 

Wildner, Karl 21. 

Winter, J. P. 193. 

Winter, H. E. von 77. 

Viotti, Giovanni 95. 

Vogler, G. J. 179. 

Wohlfahrt, B. V. 57, 99, 195. 

Wolff, Heinrich 180, 189. 

Voltaire, 85. 

Wulff, J. A. 174, 180. 

Wässelins, Jeannette 113, 173. 

Åbergsson, Gustaf 106. 

Öberg, Teodor 154. 
Öhlenslaeger, Adam 180. 



SKÅDESPELS-REGISTER. 

Adéle de Sénanges 98, 145. 

des Adlers Horst 93. 

Afsked och återseende 121. 

die Ahnfrau 56. 

Aktörerna rivaler 17. 

Alceste 25. 

Ali Baba 43. 

Aline 17. 

Alphyddan 108, 143. 

den Amerikanska apan se Kärlek och häinnd. 

Andebesvärjningen 163. 

Angelo Malipieri 56, 65, 69, 130. 

Ariadne på Naxos 96. 

Amiide 33, 56, 74. 

Axel och Valborg 180. 

Banditbruden se Hedvig. 
Barberaren i Sevilla 74, 145, 182. 
Baschan och slafvinnan 147. 
de Begge arrestanteme 121. 
de Begge talismanerne 114. 
Beverlei eller Spelsjukan 121. 
Birger Jarl 21. 

Blommorna 149, 151 (af b.), 196. 
Blykamrame i Venedig 94. 
Bröderna Philibert 64. 

la Caccia d'Enrico IV 32. 
<Jalifen i Bagdad 113, 159. 
Cendrillon 34, 75, 173. 

14 — Si^enska teatern VII. 



210 

Clementine 110. 
Colonien 195. 
Crispin medicvis 119. 

Dansvurmen 97. 

Diamanten 40, 59. 

Dido och Aeneas 28. 

Domis död 159. 

Don Carlos 173—176. 

Don Juan 55, 56, 91, 142, 145, 146. 

Drottning Christina 183. 

Duellen 76. 

der Eckensteher Nante 166.' 

Eduardo e Christina 69. 

den Elake husbonden 64. 

Elfvoma 197. 

Elisa e Claudio 32. 

Elverhöi 182 

Emilia Galotti 38. 

En duell under Cardinal Eichelieus styrelsetid 182. 

En egendom till salu 12. 

Epigrammet 119. 

Ett mythologiskt divertissement 94. 

Ett ögonblicks oförsigtighet 73. 

Euryanthe 95. 

Falkland 117. 

Familjen Eiquebourg 137. 

Folix och Stephanie 178. 

Felsheims husar 73. 

la Femme de Favoué 166. 

Ferdinand Cortez 17, 22, 23, 184. 

Fidelio 95. 

Fiesco 28, 38. 

Figaros bröllop (kom.) 108. 

Figaros bröllop (op.) 75, 126. 

Fiskaren 120. 



211 



Flickan från Orleans 85. 

les FourbeiT.es de Scapiu 98. 

Fra Diavolo 53, 56, 108, 178. 

Friskytten 12, 34, 74, 167, 173. 

Fullmagten 114. 

Fästmön från hufvudstaden 107, 130. 

Fästningen i Boston 138. 

För evigt! 69. 

Förposten 122. 

I'örställda enfaldigheten 92. 



Gamle fältherren 33. 
la Gazza ladra 96. 
Gifta mannen och ungkarlen 26. 
Giftermålet på befallning 38, 43, 64, 120. 
den Girige 138. 
den Giriges dotter 161. 
Grefvarne Klingsberg 97. 
Guldkorset 55. 

Gustaf Adolf i Miinchen 134—136. 
Gustaf II Adolfs frieri (tableau vivant) 72 (afb.). 
Gustaf Vasa hos Anders Persson på Rankhyttan (tableau 
vivant) 184 (afb.), 198. 

Hamlet 99. 

Hedvig eller Banditbruden 33, 161, 198. 

den Heliga Cecilia (tableau vivant) 60, 61 (afb.), 72. 

Heliga Johanna 85. 

Hemkomsten 161, 163. 

Hemani 143, 161. 

Hobergsgubben 40, 41. 

Hvita frun 97, 139. 

den Höge rivalen 96. 

Idomeneo 113. 

Iphigenie i Auliden 47, 173. 



212 

Jenny Mortimer 88. 
Jessonda 46, 47, 91. 
Johan af Paris 179. 
Johanna af Montfaucon 72, 122, 

Konstapeln 88. 

Konstmakaren 12. 

Konung Edvards söner 112. 

Korints belägring 47. 

Korsfararne 161. 

Kronofogdanie 138, 139 (afb.). 

Kärlek och hämnd eller den Amerikanska apan 156. 

Lilla matrosen 27, 75. 
Lilla slafvinnan 43. 
de Lyckliga fruarna 21. 
Lägret för Montauban 44. 
de Löjliga preciösema 196. 

Mahommet 117. 

le Målade imaginaire 98. 

Ma place et ma femme 166. 

Maria Stuart 70, 179. 

le Mari channant 166. 

Marie 59, 74, 172. 

Marie de Sivry 111, 136. 

Maskeraddivertissement 16, 149. 

Medea i Corinth (scener ur) 95. 

Misstroende och list 183. 

Mistress Siddons 145, 160. 

Mr Barbe bleue 195. 

Mumbo-Gumbo-Gonggong den store 150. 

den Nya Blåskägg 55, 194. 
Nya garnisonen 12, 13. 
den Nya Narcisse 17. 
den Nya öfversten 68. 



213 



Oberon 179, 180, 189. 

Oodip i Athen 76, 87, 195. 

Oedipe a Colone 195. 

de Okände 38, 43. 

den Okände sonen 70. 

Orleanska jungfrun 60, 79—86, 87, 117, 136, 161, 198. 

Othello 25. 

Pariserpojken 88—91. 

Pas de deux 16, 17, 150. 

Pas de fleur 149. 

Passionen och förnuftet 39, 64. 

Paul Clifford 120. 

il Pirata 32. 

le Pré-aux-Clercs 76, 79. 

Preciösa 74. 

Putsmakaren 22. 

Qväkarn och dansösen 56. 

Kobert le diable 46, 141, 142, 180, 190. 
Romeo och Julia 110. 
Ryno 56, 74, 172. 

Schaldivertissement 17. 

Sedan solen gått ned! 166. 

Semiramide 195. 

Sen er i spegeln 58, 67, 68, 159. 

le Serment 94. 

Silkesstegen 182. 

Simson och Delila 157. 

Sjöfröken 95. 

Skenet bedrar 21. 

Skomakaren i Damas 54. 

Skulden 9, 17. 

Skuldsedeln 33. 

Slottet Montenero 75. 

Smekmånaden 12. 



214 



Småstadsfruntimren 150, 196. 

Spelaren 96. 

Studenten och grefvinnan 139. 

den Stumma 16, 46, 48—53, 75, 122, 150, 173. 

Srilla 59. 

Svartsjuka hustrun 119. 

Svenskarne i Neapel 35, 38. 

Sylphidema 149, 150. 

Sömngångerskan (Bellini) 47. 

Sömngångerskan 13, 64, 65. 

Sömngångerskan gift 13. 

Sömngångerskan i Provence 17, 194. 

Tankred 56. 

Tartuffe 64, 67. 

Tillfälle gör tjufven 74. 

Torkel Knutsson 135. 

Trettio år af en spelares lefnad 37. 

Trollflöjten 111, 190. 

Två års giftermål 73. 

Universalarf vingen 98, 99 (af b.), 196. 

Wallensteins död 72, 117. 
Vattendragaren 59. 
Venetianske bravon 54, 55. 
Vestalen 180. 
Victorine 53. 
Wilhelm Tell 46, 189. 

Zampa 45, 56, 76, 163—166. 
Zelindas kröning 113. 
Zoe 96. 

Ålderdom och dårskap 64. 

Öfverraskningen 73. 
Örnnästet 93. 



ILLUSTRATIONS-REGISTER. 

Sid. 

Per Westerstrand 7 

Per Sevelin såsom Sans-Quartier 13 

Andrea Kretzmer 15 

Äreporten 1835 19 

Amazili i »Ferdinand Cortez» 23 

Telasco i »Ferdinand Cortez» 24 

Modebild 1835 27 

Josef Martin Kraus 29 

Nils Almlöf 31 

Karl Kullberg 36 

K. Fr. Bock 45 

Masaniello 49 

Emilie Högquist såsom Tisbe 57 

»Den heliga Cecilia» efter Kafael 61 

Gamla teaterhuset i Helsingfors 63 

»Gustaf II Adolfs frieri» efter J. G. Sandberg 71 

Antonio Sacchini 77 

Emilie Högquist såsom Orleanska jungfrun 80 

Edvard Stjernström 89 

F. J. Gläser 93 

Scenbild iir »Universalarf vingen» 99 

Emilie Högquist såsom Ofelia 101 

Nils Almlöf såsom Hamlet 107 

Adolphe Adam 109 

Faksimile af H. Widerbergs handstil 1835 124, 125 

Emilie Högquist 130 

Framnäs 131 



216 

Sid. 

Scenbild ur »Kronfogdarne» 139 

Fanny Westerdahl-Hjortsberg 143 

Antonio Taniburini 146 

Anders Selinder 148 

Davidsons paviljonger 149 

Scenbild ur »Blommorna» 151 

M. A. Fägcrstedt 153 

V. Pettersson 154 

V. Pettersson i »Ett nationaldivertissement» 155 

Heinrich Springer 157 

Jean Chollet såsom Zampa 165 

Jenny Lind efter Fägerplans oljemålning 169 

Jenny Lind efter Maria llöhls teckning . . . 171 

Georg Dahlqvist såsom Pösa 177 

Matilda Gelhaar såsom Rosina 181 

»Gustaf Vasa hos Anders Persson på llankhyttan» efter 

J. G. Sandberg 184 

Ole Bull 189 



Rättelser. 

Till sjätte delen: 

Sid. 81 rad 1 uppifrån läs del II. 
Sid. 255 rad 14 uppifrån läs lyder. 

Till sjunde delen: 

Sid. 66 rad 14 nedifrån läs innocens. 
Sid. 111 rad 12 uppifrån läs komma. 



PN 
2771 

n 

bd. 7 



Personne, Nils Edvard 
Svenska teatern 



PLEASE DO NOT REMOVE 
CARDS OR SLIPS FROM THIS POCKET 



UNIVERSITY OF TORONTO LIBRARY